Svensk arbetarrörelse står inför en viktig strid , striden gäller EMU (Europeiska Monetära Unionen). Skall Sverige anslutas eller stå utanför? Skall än en gång storfinansen och de politiska partier som går dess ärenden lyckas lura och skrämma in majoriteten av svenska folket i en "gemenskap" som skall ge kapitalet den "frihet" som nyliberalerna av olika schatteringar så ivrigt propagerar för?
Risken är uppenbar, i synnerhet som även många i den högsta
fackliga ledningen sviker medlemmarnas intressen till förmån för
storfinans och kapitalisterna.
LO:s ordförande Bertil Jonsson har nu förklarat att han stöder
Göran Perssons inställning i EMU frågan vilken tycks innebära
"anslutning med förnuft". Han vet att om alternativen formuleras
klart och tydligt som ett Ja eller Nej innebär det att han inte får
möjlighet att i framtiden manipulera med resultatet från den förestående
folkomröstningen. Det är nämligen inte så som Bertil Jonsson
påstår att det inom fackföreningsrörelsen och bland de
arbetande främst råder tveksamhet ifråga om ett svenskt EMU
medlemskap. Tveksamheten finns hos en del av svenska folket, i synnerhet hos
storfinansen och hos dem som villigt går deras ärenden. Tveksamheten
hos storfinansen beror mest på att den är splittrad ifråga
om de verkligen behöver bygga upp den gigantiska byråkrati, som EMU
apparaten kommer att bli, för att garantera ständigt stigande profiter.
När det gäller tveksamheten hos deras lobbyister beror den nog mer
på att de är rädda för att sopas bort från köttgrytorna
i kommande val, de är helt enkelt rädda för den vrede som kommer
att riktas mot dem när följderna av EMU-anslutningen visar sig.
EMU för oss flera steg tillbaka i den demokratiska utvecklingen, tjänstemän
och s k experter, som inte är ansvariga inför någon, tar kommandot
över ekonomin och därmed om hur vårt samhälle skall utformas.
Det är de som ytterst kommer att bestämma vilka lönenivåer
som är acceptabla, hur stor andel av BNP som skall användas till skola,
sjukvård och allt annat som vi räknar till "välfärdssamhället".
Bertil Jonsson påstår att den gemensamma valutan gör det "lättare
och billigare att bedriva handel mellan EU:s medlemsländer". Det påstod
man redan när man lurade in Sverige i EU och då liksom nu undviker
man att tala om att Sverige och andra europeiska länder har kunnat bedriva
handel i flera hundra år utan medverkan av den korrumperade EU-byråkratin.
LO-ordföranden vill också använda EMU-medlemskapet som ett skydd
mot den globala valutaspekulationen, det skall bli en motvikt mot det globala
finanskapitalet. Samma globala finanskapital, som Bertil Jonsson i ett annat
sammanhang, på LO:s globaliserings-seminar, påstod att till största
delen bestå av de arbetandes pensionspengar. Alltså skall de arbetande
rösta ja till EMU ,enligt Bertil Jonsson, för att skydda sig mot sina
egna magra pensionsbesparingar?
Men innan vi går med i EMU vill Bertil Jonsson ha en del villkor uppfyllda.
Det viktigaste är "en långsiktigt stabil lönebildning",
vilken han tror ska uppfyllas när regeringens proposition om nytt medlingsinstitut
antas av riksdagen. Det är en proposition som begränsar de arbetandes
strejkrätt och ökar statens inflyttande över lönen - d v
s statlig lönepolitik.
Det är, enligt LO-ordföranden, viktigt på grund av att "i
en valutaunion krävs följsamhet i kostnadsutvecklingen, och den största
kostnadsposten i ekonomin är lönekostnader. En union som inte långsiktigt
kan upprätthålla en följsamhet i lönekostnadsutvecklingen
kommer därför att misslyckas ". Vi kan bara hoppas på att
den misslyckas! Om inte, skulle det betyda att frågan om de arbetandes
andel av produktionsreslutatet för en lång framtid var avgjord.
Bertil Jonsson ägnar sig åt myter när han påstår
att "den största kostnadsposten i ekonomin är lönekostnader".
Den största kostnadsposten i ekonomin är profiten! Lönens andel
av produktionen har ständigt minskat, medan en allt större andel går
till profiter och dividender åt storfinansen och kapitalisterna.
Detta framgår tydligt och klart av de penningströmmar som sker i
den k "globaliserade" ekonomin. I början på 70-talet uppgick
dessa till 18 miljarder US dollar per dag. Av dessa omsattes 10 procent i spekulationssyften
och 90 procent i investeringar och handel. I mitten av 90-talet var den dagliga
globala omsättningen 1 500 miljarder dollar och fördelningen den omvända:
90 procent handlade om spekulation och 10 procent om handel och investeringar.
Troligen är det än värre idag.
Detta är en utveckling som sköt fart med hjälp av politiska beslut
om avregleringar, som fattades av storfinansens marionetter i och utanför
arbetarrörelsen.
En annan orsak till att vänta med EMU-inträdet är enligt Bertil
Jonsson att arbetslösheten måste ner till "väsentligt lägre
nivåer än idag", annars riskerar vi vid EMU-anslutningen att
låsa fast oss i en hög arbetslöshet. Jaså, EMU cementerar
arbetslöshet! Det är ett argument som vi delar.
Men en följdfråga som Bertil Jonsson borde fundera över är,
varför arbetslösheten de senaste 20 åren i stort har varit konstant
inom EU? Kan det vara så att kapitalet behöver en arbetslöshetsarme
för att kunna pressa de arbetande till lägre löner och mindre
sociala förmåner och trygghet?
Så den svenska arbetslösheten är egentligen inget annat än
en anpassning till den politik som EU och EMU driver.
Det är därför vi kommunister kräver
Nej till EMU,
Ut ur EU.
Jan Jönsson