I månadsskiftet oktober-november samlades fackliga ledare från
hela världen Stockholm, för att diskutera "globaliseringen"
. Inbjudare var svenska LO.
LO konstaterar i sin information om mötet:
Det finns inga gränser för kapitalet i dagens samhälle. Vi lever
i en globaliserad ekonomi. Därför är det viktigt att facket är
med och tar makten på global nivå. För första gången
samlas idag i Sverige fackliga ledare från 15 länder för att
gemensamt diskutera hur de fackliga organisationerna världen över
inför 2000-talet gemensamt kan agera för att stärka sitt inflytande.
Det var i samband med LOs hundraårsjubileum förra året då
ett globaliseringsseminarium arrangerades som mötet började planeras
och tankarna om en andra demokratistrid tog konkret form. "Den första
gällde den allmänna och lika rösträtten, de politiska fri-
och rättigheterna, rätten att organisera sig fackligt. Den gällde
makten inom nationalstaten. Den andra demokratistriden gäller den globala
makten."
Nu vet jag inte hur många som håller med Bertil Jonsson och LO om
att den första striden om makten inom nationalstaten skulle vara avslutad,
utan tvärtom är det så att arbetarklassen och med den förbundna
skikt får allt mindre makt. Demokratin beskärs och urholkas alltmer
i takt med att besluten flyttas från Sverige. I synnerhet har den av LO:s
ledning bejublade EU-anslutningen starkt bidragit till arbetarklassens förlorade
inflyttande över nationalstaten, och framförallt har den försvårat
kampen genom en massa dimridåer som skickligt lagts ut av klassfienden
och som facket accepterar istället för att skingra. En av dem är
just "globaliseringen" som skulle omöjliggöra att Sverige
väljer en annan väg än den som det internationella storkapitalet
anvisar. Naturligtvis är ett eget vägval i folkets intresse omöjligt
så länge vi följer de riktlinjer som utarbetas av det av storfinansens
intressen formade EU.
Men Bertil Johansson har ett annat perspektiv på kampen och framförallt
på vilka som är fackets motståndare:
Det finns två områden där vi kan bygga upp en gemensam strategi
globalt, menar Bertil Jonsson. "Det ena är vår makt som konsumenter,
där vi kan påverka till exempel genom organiserade bojkotter. Det
andra är pensionskapitalet, hur det ska förvaltas. Det kapital som
nu arbetar över hela världen är till stora delar löntagarnas
eget. Pensionsbolagens nuvarande uppdrag är att förvalta pengarna
med bästa möjliga avkastning."
"Frågan är om vi i LO tillsammans med fackliga organisationer
i andra länder, kan ta ett ansvar för att inte bara kortsiktig avkastning,
utan också olika sociala, etiska och miljömässiga värden,
får betydelse för de placeringar som vi har inflytande över.
Vi vet att en del av detta kapital idag investeras i företag och länder
som bryter mot ILOs konventioner genom att använda barnarbete och förbjuda
facklig organisering. "
"Vad detta i grunden handlar om är huruvida löntagarna, på
samma sätt som man idag organiserar sig som lönarbetare, också
kan organisera sig i rollen som ägare av kapital. Kan vi inom den internationella
fackföreningsrörelsen, med våra 125 miljoner medlemmar, bli
en sådan samlad ekonomisk kraft?", undrade Bertil Jonsson.
Det måste då enligt Bertil Jonsson och förmodligen enligt LO-ledningen
innebära att arbetarklassens fiende nummer ett är just arbetarklassen
och då i synnerhet de pengar som avsätts till pensioner från
en många gånger mager lön. Tydligt är att LO totalt har
missat grunden för allt vad klassklyftorna bygger på. LO har missat
hela diskussionen om ett nytt pensionssystem, ett system som genomfördes
av deras partibröder i regeringen tillsammans med hela den samlade borgerligheten.
Den innebär bl a att stora dela av det statliga pensionssystemet bröts
upp för att ersättas av ett system där storfinansen genom sina
fondbolag får tillgång till att dominera just de arbetandes pensionsbesparingar
, vilka de utnyttjar för att öka sina egna profiter.
Vi får ofta höra från LO-ledningen att de arbetande inte begriper
sitt eget bästa. Håll igen era lönekrav, annars ökar arbetslösheten,
löneökningar orsakar inflation och därmed sämre reallöner
och vi kan inte ställa högre krav på löner än man
gör i omvärlden, är budskapet.
Jag tycker det är dags nu för LO-ledningen att ta steget över
till SAF eftersom intressegemenskapen med storfinans och arbetsköparna
är betydligt större än deras vilja att ta strid för de arbetandes
intressen, intressen som vi aldrig kommer att kunna tillfredsställa i samarbete
med arbetsköparna och storfinansen. Det är en strid som kommer att
vinnas när arbetarklassen slutar ställa sin tillit till klassamarbetet
och börjar organisera sig för att störta det här klassamhället
och alla deras predikanter.
Jan Jönsson