Äntligen börjar Stig Malm finna sig själv, när han liknar
Norrbottningarna vid laestadianer. Laestadianernas förkynnelse bygger på
att utifrån sin egen fulländade fullkomlighet fördöma och
kritisera andra människor och deras levnadssätt - och precis så
gör Stig Malm.
Norrbottningarna liknar han vid hjälplösa bidragstagare. Skulle man
räkna antalet människor och deras insats för och bidrag till
svenska statskassan så inte skulle skogsarbetarna, vattenrallarna, gruvarbetarna
och all annan verksamhet runt i kring behöva skämmas över sig.
Det är ändock utifrån denna insats även en av de många
större understödstagarna typ Stig Malm har sin försörjning.
Såsom pensionerad gruvarbetare bli betraktad som hjälplös och
fantasilös varelse av en sådan som Stig Malm är egentligen ingenting
att ta på allvar - vad har hans arbetsinsats bidragit med till den nu
sargade svenska välfärden? För det första är han produktiva
arbetsinsats till välfärdsbygget högst minimal, och för
det andra har han i den förtroendeställning svensk arbetarklass gett
honom för att försvara välfärden svikit gång efter
annan. Nu när han upptäcker att hans utdelning ifrån de produktiva
människornas arbetsinsats minskar i värde och omfång, då
gapar han över att bidragen till honom minskas och urholks.
Vilken hjälp hade vi gruvarbetare vid LKAB i Malmfälten av Stig Malm
1969-70, när vi minskade olyckstillbuden med ca 15 procent per 100 000
arbetade timmar, när vi återställde människovärdet
med drägliga löner och arbetsvillkor - var fanns LO och Stig Malm
då? Visserligen var han inte i LO-ledningen då, men stod redan bakom
dörren för att ta över. Summerar man hans insatser förefaller
det som om hans mest "värdefulla" insats torde vara nya ord som
han i sin talekonst tillför svenskan såsom "fittstim, betonghäckar"
etc, och nu alltså norrbottniska laestadianer.
Att sedan Lars Törnman trots si bakgrund som gruvarbetare betraktar Stig
Malm såsom en figur att se upp till, länder honom knappast till heder
i de flesta norrbottningarnas ögon. Möjligtvis finner Malm och Törnman
äntligen varandra - och då är det inget ont som inte har något
gott med sig.
Bror Wennström