Det amerikanska nyhetsmagasinet Newsweek kallade det "ett enastående steg" i USA:s diplomatiska historia. Regeringscheferna i Storbritannien, Frankrike och Tyskland hade gemensamt i New York Times uppmanat den amerikanska Senaten att ratificera kärnvapenprovstoppavtalet. ("A treaty We All Need", undertecknad av T Blair, J Chirac och G Schröder, NYT, Op-Ed, 8.10.99) Också Clintonregeringen gjorde allt för att övertyga Senaten. "De potentiella atommakterna måste testa sina vapen. Inte vi", deklarerade utrikesminister Madeleine Albright inför utrikesutskottet, för att slutligen ändå övertala den republikanska majoriteten i Senaten. Men de republikanska senatorerna var fixerade på att i den redan påbörjade valkampen bereda demokraternas "skandal-president" Clinton ett politiskt nederlag. Då kunde inte ens Clintons brev hjälpa, som han i sista stund hade skickat till Senaten och där han skrev att avvisningen av det omfattande kärnvapenprovstopp-avtalet "allvarligt skulle hota USA:s nationella säkerhet" och att det skulle "underminera vår historiska ledning". (International Herald Tribune/Reuters 12.10.99)
Den för ratificeringen nödvändiga tvåtredjedels majoriteten i Senaten kunde inte samlas ihop - med konsekvensen att hela det internationella avtalsverk spricker. T o m avtalets få prominenta motståndare erkände att följderna av denna avvisning av fördraget i första hand kommer att bli negativa. "Eftersom vi var så angelägna av detta avtal, kastar dess avvisning ett dåligt sken på vår ledning", citerade Washington Post (14.10.99) fördragsmotståndaren Henry A Kissinger. I Västeuropa talade man i första diplomatiska ställningstaganden om det svåraste bakslag i rustningskontrollens utveckling sedan kalla krigets slut. Experter varnade för USA:s sjunkande inflytande på kontrollen över den världsomspännande kärnvapenrustningen med allvarliga och långvariga följder. Med tanke på Sydasien, särskilt militärkuppen i Pakistan, skulle detta ha stor aktuell betydelse.
Senatens avvisande kom just i en tid, då Indien verkade beredd att skriva på provstoppavtalet. Under intensiv amerikansk press hade den indiska regeringen givit till kännande att man skulle skriva på efter valen. Dessa ägde rum i början av oktober. Och Pakistans regering Sharif hade deklarerat, att de skulle skriva på om Indien skulle göra detsamma. Denna chans har nu i och med den nationalistiska militärkuppen försvunnit under överskådlig tid.
I Ryssland är det osannolikt att president Jeltsin under de nya förutsättningarna
skulle förelägga Statsduman provstoppavtalet för ratificering.
Och eftersom den amerikanska kärnvapenpolitikens inriktning i och med Senatens
beslut blivit osäker kan man knappast räkna med att Duman under närmare
tid kommer att skriva på START-2 avtalet om reduceringen av de strategiska
anfallsmissiler.
Allt detta har stor betydelse för hela världen.
De amerikanska strategerna däremot ser mycket allvarligare på faktumet,
att Senaten med sin vägran att acceptera provstoppavtalet har förstört
kärnan i den amerikanska regeringens kärnvapen-kontrollstrategi, vilken
för all framtid skulle säkra USA:s oinskränkta och absoluta kärnvapenövermakt.
Under starkt, främst amerikanskt tryck hade 1995 inom ramen av permanent
förlängning av Ickespridningsfördraget de flesta länderna
i världen förpliktigat sig att inte förvärva kärnvapen.
I gengäld hade de fem viktigaste atomstaterna åtagit sig att driva
på nedrustningsförhandlingarna med målet att slutgiltigt avskaffa
kärnvapnen. Därför bedömde de flesta ickekärnvapenägande
länderna ratificeringen av provstoppavtalet som en tydlig och viktig test
på om atommakterna menar allvar med verkligen rusta ned. I och med att
Senaten har tillbakavisat avtalet, "torde många av dessa länder
känna sig bedragna, som endast motsträvigt hade skrivit på fördraget
om ickespridning av a-vapen", menade Thomas Graham, f d amerikansk atomförhandlare.
Trots mediernas högljudda reaktion på Senatens negativa beslut har offentligheten knappast fått erfara att USA i alla fall ville underminera kärnvapenprovstoppavtalet. I själva verket handlar provstoppavtalet nämligen inte om avskaffandet av atomvapnen, utan det handlar om att göra det svårare för potentiellt nya kärnvapenmakter att framställa dessa vapen och att testa deras pålitlighet och säkerhet. USA:s och de övriga atommakternas atomara avskräckningsdoktrin berörs inte av detta avtal. Nato betonar i sitt nya Strategiska koncept uttryckligen angreppsalliansens beredskap att även i framtiden som första kraft använda atomvapen.
President Clinton och hans militärexperter hade rätt, när de såg en stor fördel för USA i provstoppavtalets ratificering. Även om man utgår från den låga nivån i innehavet av kärnvapen, som START-2 avtalet skulle sänka den amerikanska kärnvapenpotentialen till, så skulle USA fortfarande förfoga över ett folkmordsarsenal på 3 000 till 3 500 kärnstrids-spetsar, "vilket skulle göra att USA fortfarande skulle äga världens mest skrämmande kärnvapenstridskrafter", som NYT skrev den 11.10.99.
Ratificeringen av provstoppavtalet, vilket inte är kopplat till något avtal om en längre gående och omfattande nedrustning av de stora existerande kärnvapenarsenalerna i Öst och Väst, skulle cementerat de befintliga kärnvapenmakternas arroganta attityd, "som dristar sig att för all tid göra anspråk på rätten att äga kärnvapen, medan de fråntar alla andra denna rätt", så nyligen formulerat av general George Lee Butler, som till sin pensionering 1994 var överbefälhavare för de amerikanska strategiska styrkorna och som sedan dess har förvandlats till en mycket bestämd kärnvapenmotståndare. (Boken "Am Scheideweg", Jonathan Schell, Rowohlt 1999)
USA hade 1992 för egen del deklarerat att tills vidare inte genomföra några underjordiska kärnvapenprov. Prov i atmosfären hade inte genomförts sedan avtalet 1963. Före 1992 genomfördes underjordiska prov för att å ena sidan testa nya och mindre kärnvapen, och å andra sidan för att prova de gamla vapnens pålitlighet. För att upprätthålla de gamla vapnens säkerhet och användbarhet och för att testa nya modeller har de stora atommakterna, främst USA, utvecklat ett antal laboratorietests och datasimulering, vilka i kombination med ickeatomara explosioner i stor utsträckning kan ersätta de traditionella kärnvapenproven. Därför skulle även ratificeringen av det föreliggande provstoppavtalet hindra varken USA eller de andra atommakterna att testa nya vapen. Det skulle däremot försvåra för andra länder att bli atommakter.
Och t o m i samband med det nu föreliggande provstoppavtalet har USA skaffat sig ett kryphål. Varje år måste USA:s tre kärnvapenlaboratorier bekräfta att kärnvapnen i USA:s arsenal är säkra och klara för användning. När problem upptäcks i en stridsspets kan det leda till att - utan testmöjligheten - alla spetsar av samma typ tas ur bruk. Detta skulle på sikt kunna leda till en reducering av den befintliga kärnvapenarsenalen. För att förebygga detta, har president Clinton tillfogat en tilläggsklausul till det nu aktuella provstoppavtalet.
Trots att den amerikanska regeringen årligen satsar ca 4,5 miljarder
dollar för att utveckla de nya laboratorietestmetoder, bekräftade
direktörerna för de tre kärnvapenlaboratorierna i mitten av oktober
inför Senaten, att de ickeexplosiva testmetoderna först om 5 till
10 år kommer att vara fullt ut pålitliga. Och i fall att "laboratoriedirektörerna
under den tiden inte skulle vara i stånd att intyga kärnvapnens önskvärda
tillstånd, kan USA när som helst på grund av Clintons tilläggsklausul
hoppa av det omfattande provstoppavtalet - rapporterar New York Times/International
Herald Tribune den 11.10.99 "In Test Ban Debate, Echo of Cold War"
av Eric Schmidt.
UZ/Rainer Rupp
Rainer Rupp föddes i Saarland, studerade nationalekonomi i Mainz, Bryssel och Bonn, blev 1973 medarbetare vid Bryssels Universitet och 1976 Director for Industrial Research på en brittisk handelsbank i Bryssel. 1977 inträdde han som ekonomiexpert i Natos Politiska avdelning och arbetade där på områden försvarsekonomi samt försvars- och rustningsplanering. 1968 började han arbeta för DDR:s underrättelsetjänst. I juli 1993 häktades Rainer Rupp och 1994 dömdes han till 12 års fängelse. Enligt praxis kan han friges i juli 2001.