Sveriges deklarerade militära alliansfrihet och neutralitetspolitik har
under hela detta århundrade uppfattats som ett honnörsord -både
för den egna befolkningen och internationellt. Men denna neutralitetspolitik
har också alltid varit mycket av läpparnas bekännelse. Hur många
gånger och i hur många sammanhang har inte vi kommunister tvingats
påpeka att statens handlingar gått stick i stäv med deklarationerna!
Hur stor diskrepansen mellan ord och handling varit framträder just i våra
dagar allt tydligare. Att de historiska avslöjandena duggar så tätt
nu -kring svenska statens och svenska näringslivets samröre med till
Hitlerfascismen, naziguldet, slavarbete i SKF:s anläggningar i Tyskland,
Säpos direkta knytning till CIA efter kriget, olaglig åsiktsregistrering
och yrkesförbud mot kommunister och andra progressiva krafter i Sverige
etc etc - har flera orsaker. En är att tidigare och nuvarande regeringsledamöter
och befattningshavare i och med de socialistiska ländernas frånvaro
i Europa känner sig fria har berätta hur Sverige alltid vetat vilken
sida man stått på - nämligen på den "västliga
demokratins sida". Men de drivs i sin nyväckta sanningsiver inte av
dåligt samvete över länge upprätthållna historiska
lögner. Något sådant samvete har, kanske med några personliga
undantag, aldrig funnits i dessa skikt. Vad de drivs av är strävan
att bli av med alliansfrihet och neutralitet, att sälla sig öppet
till de krafter som för närvarande ser ut som historiens segrare,
som kallar militär upprustning och militär aggression mot självständiga
länder sin "nya säkerhetspolitik".
Pierre Schori, Sveriges gruppledare i EU-parlamentet och tillika utrikespolitisk
talesman för socialistgruppen i EU-parlamentet, släppte på DNs
Debattsida den 18.11.99 grisen ur säcken: "Ja till militärt EU",
krävde han, "nu måste regeringen fullt ut bejaka EU:s militära
dimension."
Det är flykten framåt. Socialdemokratin är fånge i sitt
eget årtiondes långa dubbelspel. Neutralitetstanken var och är
starkt förankrad i folkdjupet, därför att den alltid förståtts
som en aktiv freds- och avspänningspolitik. 200 år av fred har satt
spår, svenska folket var länge benägen att tro på nyttan
med neutralitet och alliansfrihet, på att krig inte skapar fred, på
Palme som socialdemokratisk ledstjärna i strävan efter avspänning
och nedrustning. Om alla övertramp mot neutralitetspolitiken blivit kända
tidigare, skulle stora politiska problem uppstått för regeringen.
Men nu har läget förändrats och samma socialdemokratiska ledning
försöker nu slå mynt av sitt dubbelspel.
Låt mig bara peka på några viktiga propagandanummer under
det kalla krigets dagar.
När Catalinaplanet nedsköts 1952 efter intrång i sovjetiskt
luftrum framställdes det som en grov förbrytelse, riktat mot ett neutralt
lands legitima flygningar över internationellt vatten. Nu framkommer att
Sovjetunionen hade rätt i sin beskrivning av planets position och man erkänner
från svenskt håll att planet spionerade på uppdrag av USA:s
militärkommando.
Catalina spelade en stor roll i propagandakriget mot Sovjetunionen och kommunisterna
i Sverige.
Enbomsaffären 1951 är ett annat exempel på hur landets regering
mycket målmedvetet bedrev sin antisovjetiska och antikommunistiska verksamhet.
När dåvarande statsminister Tage Erlander (s) besökte USA förklarade
han att spioneriet drabbat de svenska kommunisterna hårdare än Sveriges
försvar. Det gällde för Erlander att lugna den amerikanska militärledningen
och avfärda deras farhågor om att deras militärutrustning som
hemligt placerats i Sverige skulle varit hotat.
Samtidigt visade Erlanders deklaration att affären med mytomanen Enbom
tillkommit just som ett propagandanummer mot Sveriges kommunister.
Idag erkänner även borgerliga jurister och höga militärer
att domarna mot de utpekade medlemmarna i SKP saknar juridisk hållbarhet.
Någon ursäkt från regeringshåll eller officiell rehabilitering
och skadestånd för många års lidande i fängelse
däremot lyser med sin frånvaro.
I Ingvar Carlssons nyutkomna bok "I Palmes skugga" faller nästa
propagandanummer - nämligen efterkrigstidens påstådda u-båtskränkningar
med enorma politiska och militära pådrag som följd. Den mest
kända incidenten var när U 137 gick på grund i Karlskronas skärgård
i oktober 1981 och svenska folket drogs in i många års ubåtshysteri.
Nu skriver Carlsson att det uppenbarligen var en felnavigering och inte någon
fientlig handling från Sovjets sida mot Sverige. Till de mycket omskrivna
sovjetiska ubåtsintrång i Stockholms skärgård - som på
sin tid vållade ubåtsjakt och andra militära åtgärder
för stora skattesummor - säger dåvarande statsminister Carlsson
idag "det var fel att anklaga Sovjet, det fanns inga bevis för att
Sovjet kränkte vårt territorium."
Bortsett ifrån att hela världen redan skrattat åt experternas
omdöme att den svenska krigsmakten inte kunnat skilja minkar från
fientliga ubåtar, borde Ingvar Carlssons politiska erkännande skapa
dåligt samvete för bl a dåvarande ordförande för
vpk, Lars Werner, som utan omsvep erkänt ubåtskommissionens rapport
med alla dess anklagelser mot Sovjetunionen.
Det finns anledning att visa på hur vårt land i fråga efter
fråga trots sin deklarerade neutralitet ständigt har bidragit till
den politiska och militära kampen mot socialismens länder och idé.
Men inte för att, som dagens socialdemokrati, bevisa neutralitetspolitikens
ohållbarhet, utan för att försvara och stärka den. Den
har onekligen, t o m i sin urholkade form, förmått att spela en positiv
roll i den internationella avspänningsprocessen under det kalla kriget.
Nu när imperialismen med USA i spetsen håller på att lägga
hela världen under sina fötter, skulle ett neutralt Sverige med en
ärlig och konsekvent fredspolitik kunna spela en internationellt betydelsefull
roll. En roll som skulle gagna både vårt land och internationell
avspänning.
Men den svenska regeringen vill inte spela denna roll, trots dess tydliga förankring
i folkdjupet. Regeringen håller just på att kasta de sista resterna
av neutralitetspolitiken och alliansfriheten över bord. Med raska steg
har vi närmat oss Nato och EU:s militariseringsansträngningar.
Sverige deltar i militärövningar under Natos kommando inom ramen av
s k Partnerskap för fred. Sveriges krigsmakt deltar i samövningar
med norsk militär, och syftet är enligt officiella källor att
träna Sveriges militär i samarbete med Natotrupper.
En större andel av den svenska militärbudgeten ska i framtiden användas
för deltagande i internationella "krishanteringsinsatser", enligt
försvarsminister Björn von Sydow. Vad "internationell krishantering"
betyder, har Nato-/EU-kriget i Jugoslavien definierat med all önskvärd
tydlighet.
Men sin vana trogen försöker regeringen kamouflera sin politik med
vackra paroller om EU som fredsprojekt, krig som "fredsbevarande insats"
och aggression mot suveräna stater som "försvar av de mänskliga
rättigheterna". "Freden behöver tänder", som Pierre
Schori försöker göra den nya aggressiva svenska utrikes- och
militärpolitiska kursen i EU-regi lite lättare att svälja för
svenska folket.
Anpassningen till Natos nya offensiva militärdoktrin, som öppet bygger
på rätten att även med användning av våld pressa
på andra stater Natoländernas vilja och politiska och ekonomiska
intressen, döljs bakom EU:s paraply. Utrikesminister Anna Lindh med stöd
av EU-parlamentarikern Pierre Schori försöker framställa EU:s
militarisering, som Sverige aktivt ska delta i, såsom riktat mot USA:s
och Natos inflytande i Europa.
Vi har i färskt minne Natos och EU:s samspel när Jugoslavien befolkning
utsattes för bombterror och sjukhus, broar, skolor, vattenverk och elnätet
ödelades.
Det var då Anna Lindh fällde sitt ökända omdöme: "Vi
ska inte yttra oss om detta krig så länge det pågår."
Jag har ännu inte upptäckt att Anna Lindh skulle haft några
kritiska anmärkningar mot kriget, sedan bombningarna upphört.
Tvärtom. Allt man hör från regeringshåll är ett eko
från Natos och EU:s toppar.
Sedan är det en annan fråga att det utan tvekan inom EU finns försök
att bygga upp egna militärstrukturer som inte direkt står under Washingtons
kommando. Det västeuropeiska storkapitalet och där inte minst det
tyska, vill naturligtvis flytta fram sina egna positioner i den internationella
konkurrenskampen, stärka den egna makten och profiten. EU:s militarisering
betyder nya profiter för Västeuropas rustningsindustri och militära
styrkor som ska användas för att erövra egna marknader och råvaror.
Där kan visserligen finnas en udd, riktat mot USA:s dominans, men den kallas
på klarspråk imperialistisk makt- och konkurrenskamp, och den riktar
sig mot folkets intressen. Militarisering och "krishantering och fredsfrämjande
insatser" á la Jugoslavien är ett brott mot mänskligheten
och fara för världsfreden oberoende om de står under Natos eller
USA:s eller EU:s kommando.
I en intervju i tidningen Riksdag och Departement nr 31/99 säger Anna
Lindh:
"Här hemma finns en okunnig debatt, som även märktes i samband
med Kosovo-kriget, där man säger: 'Vi kan ju inte direkt acceptera
bombningarna för vi är ju alliansfria eller neutrala.' Inte ens vårt
'gamla' neutralitetsbegrepp inbegrep ju att vi var åsiktsneutrala. Jag
tycker att det är obehagligt. Vi har ju alltid varit tydliga när det
gällt att ta ställning till vad som har varit rätt eller fel
i konflikter. Det som orsakade förvirring var att vi för en gångs
skull inte stod på det lilla landets sida utan ansåg att det var
det lilla landets ledare som gjorde fel."
Här argumenterar Anna Lindh mot en papptiger. Protesterna mot bombkriget
mot Jugoslavien bottnade knappast i någon fel förstådd tolkning
av neutralitetsbegreppet utan i åsikten att kriget var fel. Så som
USA:s krig mot Vietnam var fel. Men då tvingade svenska folket regeringen
att hålla hårdare på vår neutralitet, d v s ge uttryck
för vår åsikt. Nu, som medlem i EU, har regeringen frånhänt
sig friheten till en egen åsikt. Nu ställer man kritiklöst upp
bakom EU-hökarnas krigspolitik - precis så som det skrivits på
i EU:s Amsterdamtraktat.
Om inte Sveriges folk går ut i protester mot att landet allt hårdare
knyts till de krafter i världen som visar sig beredda att med bomber och
pansarvagnar krossa länder och folk som hävdar sin rätt att själva
bestämma över sina tillgångar och territorier, att utan inblandning
av främmande makter välja sina ledare, kommer svenska soldater att
tvingas ut i krig för att försvara "marknadseko-nomiska"
intressen, oavsett folkets vilja.
Den kamp, som fördes här i landet på 1950-talet för att
förhindra att svenska försvaret beväpnades med atomvapen, kommer
att sättas ur spel genom att vi militärt ansluts till militärallianser
som bygger på kärnvapendoktrinen - oavsett om de heter Nato, EU:s
militära kapacitet eller VEU.
Både Nato och EU är i färd med att skapa de politiska och militära
förutsättningarna för att kunna krossa de växande sociala
spänningarna och etniska konflikter som skapas av monopolkapitalets ökande
internationella makt.
Löften som vi hört till leda när Sverige drevs in i EU - att
detta "fredsprojekt" definitivt inte skulle ha någon militär
dimension, har gått upp i rök. Det hade vi kommunister då varnat
för. Nu uppmanar vi de progressiva människorna här i landet och
runt omkring oss att organisera en stark motståndsrörelse, nationellt
och internationellt.
Stoppa EU:s militarisering!
Rolf Hagel
Anna Lindh i R&D-intervju
"Jag tycker att det är bra att vi även har gemensamma militära
resurser i Europa. Vi skulle kunna bidra till exempel till skydd av minoriteter
där flera länder skulle vilja ha hjälp och där det är
mindre känsligt än att dra in Nato."
Vilka länder som skulle ropa på EU-trupper för att skydda de
egna minoriteter, sade hon inte. Kan hon tänka sig att ta hit tyska soldater
för att skydda samerna?