I skrivande stund väntar miljontals människor i världen på domslutet från London. Kommer diktatorn och mördaren Augusto Pinochet att utlämnas till Spanien för att ställas till svars för sina brott ?

Den 8 oktober ges svaret.

I människornas vardag finns det vissa dagar som för alltid etsar sig fast i deras minne. Det kan handla om bra eller dåliga minnen som förblir aktuella i många år. En sådan dag är t ex den 27 september 1999, som många människor och framför allt arbetarklassen kommer att minnas som den dag då Storbritannien började processen mot general Pinochet för att utlämna honom till Spanien. I denna process har den brittiska åklagarmyndigheten presenterat några av de mest brutala handlingarna som militären i Chile har begått. Aldrig tidigare har domarna i engelska domstolar hört vittnas om sådana brott, begångna av militär, som dessa under direkt befäl av general Pinochet. Militärerna vill rättfärdiga sina brott mord, tortyr, våldtäkt, försvinnande av människor och andra brott mot de mänskliga rättigheterna med argumentet att allt detta var nödvändigt för att eliminera kommunismen och kommunisterna. Enligt militären är kommunismen en sjukdom som slutligen skulle undergräva landet, orsaka sönderfallet av samhället och förtära det.

Vi alla vet att det inte är sant. Det är ett argument som vi alltid får höra när reaktionära krafter vill försvara utsugning och sina privilegier. De skyr inga medel och våldsmetoder när det gäller att bekämpa alla progressiva krafter som ifrågasätter deras klassamhälle.

Vi vet mycket väl att militärerna i Chile agerade för att till varje pris stoppa det unika politiska försöket som socialisten Salvador Allendes segerval i september 1970 innebar. Folkfronten Unidad Popular - främst socialister och kommunister – och dess regering var något som aldrig förr funnits i Chiles historia. Målet var att successivt bygga demokrati och socialism. Ett omfattande reformprogram i folkets intresse sattes i verket. Viktiga naturresurser och näringsgrenar nationaliserades. För första gången fick arbetarna den värdighet som alla andra regeringarna i historien hade nekat dem. Det nya sättet att göra politik innebar möjligheten att arbetarna kunde besluta om viktiga frågor som rörde landet och deras liv. Nu kunde arbetarna diskutera, planera och framföra sina drömar om sociala, politiska, ekonomiska och kulturella rättigheter. Den viktigaste rollen som tillföll Chiles arbetarklass i och med valsegern i september 1970 var rollen som ett lysande exempel för arbetarklassen i hela Latinamerika. Och det var precis detta exempel som imperialismen till varje pris ville krossa. Den satte den chilenska militären i marsch som krigade mot sitt eget folk för att försvara den egna oligarkin och utländska ekonomiska och politiska intressen. Chiles exempel kunde sprida sig på hela kontinenten och kanske leda till att hela Latinamerika definitivt befriade sig från imperialistiskt förtryck. USA ville inte tolerera ett andra Kuba i "sitt område". Därför beordrades militären att agera med värsta brutalitet. De konservativa och högerkrafterna, som numera kallar sig demokrater eller försvarare av de mänskliga rättigheterna o s v, gjorde precis motsatsen i Latinamerika. USA välsignade och stödde på alla sätt de uniformerade krafterna som torterat en hel kontinent överallt för att påtvinga andra folk sina egna intressen. Chiles militärer har med sina avskyvärda handlingar mot sitt eget folk visat att de är beroende av imperialismen och en del av imperialismen, det försvarade och försvarar inte demokratin utan för krig mot det egna folket när detta hjälper imperialismen att plundra landets tillgångar. Militärens åsikt om demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter är bara tomma ord, och därför är även deras löften om att Pinochet eller andra skyldiga ska få ett rättfärdigt straff endast tomma ord.

När militären ville "utrota den marxistiska cansern" som anfallit samhället, blev deras "botemedel" den egentliga dödliga sjukdomen. Men det räckte att de deklarerade sina antikommunistiska, "demokratiska" argument för att omvärlden skulle tolerera att de mördade, fängslade, våldtog och på alla sätt förtrampade de mänskliga rättigheterna. Den bästa hjälpen fick de av världens mäktigaste imperialistiska land, USA.

Pinochet fick under tiden då han satt i husarrest i Storbritannien anklagad bl a för folkmord, en oväntad present rätt ner "från himmelen" när Laglorderna den 24 mars 1999 fann att bara brott begångna efter 1988 kan åberopas i en eventuell rättegång och i beslutet om en eventuell utlämning till Spanien. Den mest brutala perioden av tortyr, våldtäkter, försvinnande av personer, fängslande och arkebusering av folk blev bara bortstruket. Om vi tänker på andra exempel, andra människor och situationer i andra delar av världen skulle laglordernas agerande bli det samma? Skulle de frivilligt sudda ut minst 90 procent av de brotten de anklagar Saddam Hussein för eller Slobodan Milosevic?

Vi vet svaret på denna fråga, eftersom vi vet hur det är beställt med rättvisan i denna globaliserade värld. Att visa sympatier för vänstern eller socialismen eller oviljan att underkasta sig imperialismens diktat är ett brott som ska få det strängaste straffet. Man kan t o m tänka sig invadera främmande ländet för att föra "brottslingen" till internationella domstolar. Men när verkliga brottslingar tillhör högern eller hyser sympatier för fascismen och globaliserad kapitalism då börjar problemen. Internationella domstolar fungerar inte, man kan inte komma överens om reglerna för internationella domstolar, ländernas representanter har svårt att komma överens när de träffas etc. På så sätt fungerar numera "rättvisan" i alla länder, åtminstone i de allra flesta.

Den chilenska högern tillsammans med den regerande koalitionen Concertación, med Chiles Socialistiska parti och kristdemokraterna, gör allt möjligt för att uppvisa Pinochet som en gammal man som lider fysiskt och psykiskt, ett offer för internationell konspiration, för socialisterna (vilka?) har satt honom under arrest i England. I denna kampanj för att rentvå diktatorn använder man alla tänkbara tekniska hjälpmedel. T ex multimedia, där tekniker, ingenjörer, kuonsulter m m väljer de mest charmiga bilderna för att åstadkomma medlidande med "den gamle mannen" och på så sätt kunna påverka det brittiska rättssystemet för att slutligen få diktatorn frigiven och för att slippa rättegången i Spanien. I enlighet med detta visade tidningar och TV-stationer runt om i världen bilderna på en gammal man, som liknar vilken farfar som helst som lider så mycket för att vissa politiker vill hämnas på honom.

Om denna strategi inte skulle fungera är man redo att ta till plan 2, enligt vilken Chiles regering hos domstolen i Haag ska söka hjälp mot spansk domstol, förklara denna som olämplig för en process mot Pinochet och begära slutligen att diktatorn ska ställas inför rätta i sitt eget land, d v s i Chile. Men det är precis detta som är omöjlig att ställa diktatorn inför rätta i Chile, eftersom Chile fortfarande lever med grundlagen från Pinochets tid. Denna grundlag stoppar helt enkelt samtliga åtgärder mot militären och Pinochet själv. I denna grundlag finns inte en demokratisk chans att ändra detta förhållande. Det finns inte en chans att åberopa en folkomröstning, eftersom Pinochets partigängare har utnämnt honom själv som senator på livstid, samt ytterligare 50 procent av senatorerna. På detta sätt stoppas effektivt alla försök att ändra grundlagen. Dessutom har dessa krafter stiftat en amnestilag som skyddar militärerna från att hamna inför rätta i Chile. Mot bakgrund av dessa fakta är det bara naiva och okunniga eller människor med oärliga avsikter som kan tro på påhitten att Pinochet skulle få sitt rättmätiga straff i Chile.Jag själv tror inte ett dugg på möjligheten att ställa diktatorn inför rätta i mitt land.