Journalisten och Italienkännaren Gerhard Feldbauer granskade i den tyska tidningen Unsere Zeit (10.9.1999) ett aktuellt exempel.

Det handlar om ett "strategiskt energiavtal" som Italien i juli slöt med Libyen. Avtalet proklamerar inte mindre än EU:s krav på ledarrollen i Europa och - åtminstone en medbestämmanderätt när det gäller expansionen öster- och söderut. Direkt och indirekt tillbakavisas i överenskommelsen USA:s öppna anspråk på världsherravälde.

Avtalet, som undertecknades 26 juli i Tripolis, stipulerar att Italien mot betalning av 5,5 miljarder dollar fr o m år 2003 ska utvinna årligen 10 miljarder kubikmeter naturgas och investera i byggnationen av en 600 km lång gasledning från Libyen till Cap Passera på Sicilien. 8 miljarder kubikmeter av den utvunna gasen ska gå till Italien och två miljarder kubikmeter stannar i Libyen. Gastillgångarna kommer att för Italiens del ersätta dagligen 200 000 ton olja.

Vägen till detta energiavtal bereddes i augusti i fjol, när de båda länderna slöt ett "fredsavtal" och "drog ett slutstreck" under det "för Libyen plågsamma koloniala förflutna", där regeringen i Rom tog på sig ansvaret för de barbariska brotten som kolonialmakten Italien begått i Libyen och lovade gottgörelse. Sedan andra världskriget hade de konservativa regeringarna i den 1946 proklamerade Italienska republiken i kalla krigets anda förvägrat skadestånd åt den revolutionära regimen under överste Qadhdhafi, vilken räknades tillhöra Östblocket. Först centerregeringen, som tog över taburetterna i Rom år 1996, var beredd att "reglera" förhållandena mellan de båda länderna. Statsfördraget 1998 med de ekonomiska överenskom-melserna slöts månader innan de påstådda Lockerbie-attentatsmännen utlämnades och innebar att Italien som första EU-land satte sig upp mot USA:s embargopolitik mot Libyen. Naturligtvis med skarpa amerikanska protester som följd.

Vid en närmare granskning visar sig snart att Italiens initiativ knappast är något utslag av humanitet eller gottgörelse gentemot Libyen. Den italienska interpretationen av energiavtalet motsvarar nämligen inte alls "fredsavtalets" anda. Tvärtom! Energiavtalet syftar till att inleda en ny kolonial expansion och anspråk på världsherravälde inom EU-ramen och garantera en fet bit för den italienska imperialismen. Renato Ruggerio, president för den statliga italienska energimyndighet ENI, som undertecknade avtalet med libyska oljebolaget NOC, antydde rätt tydligt att Rom här spelar sin roll som förtrupp för EU. Han kallade energiavtalet "ett historiskt dokument", vilket "slår en bro mellan Libyen och EU": Detta är knappast någon överdrift. Att Ruggerio, ledande figur i Italiens näringsliv, inte kom med tomma ord bekräftas och av faktumet att statsfördraget som banade vägen för energiavtalet, kom till stånd under Romani Prodi. Samma Prodi som sedermera med starkt stöd av den tyske förbundskanslern blev ordförande i den nya EU-kommissionen.

Det är intressant att ENI-chefen i sin värdering av avtalet med Libyen drog upp "nya energigränser" vilka enligt honom sträcker sig ut över Nordafrika till Östafrika, Persiska viken och Saudi-Arabien till Kaspiska havet. Det är talande att dessa visioner exakt motsvarar den plan som under andra världskriget var programmerad för den fascistiska tysk-italienska Afrikakårens anfallsrutt under general Rommel. I dag ligger dessa "nya energigränser" som bekant i regioner som USA redan har förklarat till "zoner av vitalt eget intresse". Inte nog med detta påtalade Ruggerio också intressen i Latinamerika och speciellt ett offshoreblock som ENI redan lagt beslag på i Brasilien och hänvisade dessutom utan närmare detaljer till "ytterligare ett område av största kapacitet" som man för närvarande höll på att öppna.

Milanotidningen "Corriere della Sera", tongivande röst för storkapitalet med sympatier för Berlusconi och AN-fascisterna, ägnade en hel sida åt "det nya strategiska energikonceptet" och rapporterade om planer att bygga ut gasledningen till Ravenna, varifrån den ska föras vidare till Kroatien. Det är tänkt att också inkludera Albanien tidigare italiensk koloni. Hela projektet ska tjäna "den ekonomiska uppbyggnaden på Balkan" så omskriver "Corriere" den ekonomiska underkastelsen av tidigare socialistiska länder under EU-herraväldet.

Efter Natoaggressionen mot Jugoslavien vet man att imperialismen i dag åter är beredd att förverkliga sina ekonomiska expansionsplaner också med militära medel. Inte av en slump framlyfte italienska massmedia, att den libyska gasen kommer att frigöra beaktningsvärda mängder olja drivmedel för flygplan, pansarvagnar och andra militärfordon. "Corriere" understryker slutligen att ENI med det nya strategiska energikonceptet har "konsoliderat Italiens leadership på detta område i Medelhavsregionen".

Detta italienska energikoncept andas i likhet med den s k Nordiska dimensionen som definierar EU:s vitala energiintressen i norra Ryssland och andra delar av Nordkalotten den Europeiska unionens anspråk att härska över hela Europa. Åtminstone på den strategiska energisektorn proklamerar EU dessutom expansionsmål utanför den egna kontinenten och kolliderar därmed tydligt med amerikanska intressen. Dessa motstridiga intressen kom också till ytan när ENI-president Ruggerio ifrågasatte planer på fusioneringen av amerikanska och europeiska oljebolag, som "Wall Street Journal" hade påtalat med kommentaren: "Vi satsar på operativa regionala allianser".

Som Gerhard Feldbauer anmärker, finns det inga tvivel på att det italienska EU-projektet är noga övervägt med Tyskland. Italiens storkapital markerar visserligen eftertryckligt sina anspråk på sina tidigare inflytelsesfärer, men har ingen avsikt att principiellt ifrågasätta det tyska ledningsanspråket. Här råder historisk kontinuitet, skriver Feldbauer och värderar det av Italien framlagda strategiska energikonceptet som uttryck för de ökande motsättningarna mellan de imperialistiska maktgrupperingarna. Varnande understryker han att krig nästan blir oundvikligt när motsättningarna mellan imperialistiska maktblock skärps om inte den internationella fredsrörelsen lyckas att förhindra detta.

Några ord också angående Libyen och Qadhdhafi. Enligt Feldbauer ställer EU i och med Italiens avtal med Libyen försiktigt frågan om de arabiska staternas framtida ställningstagande i den oundvikligt uppseglande konflikten med USA och antyder faktiskt en allians. Italien lämpar sig väl som EU:s representant på grund av sina jämt mer eller mindre tydligt demonstrerade antiamerikanska, proarabiska och i viss mån antiisraeliska tendenser. En europeisk-arabisk allians är på längre sikt inte minst tänkbar p g a liknande antiamerikanska ressentiments i den arabiska världen. Qadhdhafi kan tillräkna sig att genom avtalet med Italien efter många års imperialistiska blockad ha brutit Libyens isolering. Därmed kan landet inleda en ekonomisk utveckling som kan inlemma Libyen bland de främsta arabiska länderna. Man kan utgå ifrån att Qadhdhafi med sina erfarenheter från den internationella kampen genomskådar effekterna av avtalet med Italien. Hatet mot världspolisen USA och en ofta bevisad pragmatism i hans politik har förmodligen överskuggat ambivalensen mot EU och drivit honom åt EU-sidan. Farhågor som påtalas i Rom, att Qadhdhafi någon vacker dag skulle kunna stänga av "gaskranen" förefaller ur Gerhard Feldbauers syn osannolika. Där-emot ska man ha i åtanke att Libyen, som redan tidigare spelat en viktig roll i den arabiska världen och dessutom varit en icke obetydande faktor i den nationella befrielserörelsen, med all säkerhet också i fortsättningen kommer att föra en självständig politik. Och samma kan förväntas av den arabiska världen över huvud taget.

EU:s energipolitiska koncept, som återspeglas i det italienska initiativet, är ytterligare en tydlig fingervisning att det gäller att uppmärksamt följa de motstridiga aspekterna i utvecklingen av de imperialistiska maktgrupperna.

Det finns många indikationer på den skärpta imperialistiska kampen om inflytelsesfärer med inneboende risker för militära konflikter.

Därmed sagt att det vilar ett stort ansvar på alla demokratiska krafter i världen. Och inte minst i Sverige och andra neutrala länder som efter andra världskriget spelat en aktiv roll för fredens bevarande. Det är viktigt att se EU:s växande militarisering, upprättandet av egna s k "fredsframtvingande" trupper och strukturer och de neutrala ländernas deltagande i dessa i detta sammanhang. Vare sig "Partnerskap för fred", EU-egna militärstrukturer eller inlemmandet under Natos hatt syftar till fredens bevarande utan är uttryck för imperialismens snabbt ökande vilja att driva igenom sina ekonomiska och politiska mål med militära medel.