Ovanstående är titeln på en helt nyligen utkommen bok av den ryske historikern Roy Medvedjev. Det är ett till såväl omfång (400 sidor) som innehåll högst intressant arbete om utvecklingen i Ryssland efter perestrojkaperioden i slutet av 80-talet och den inledande fasen av den kapitalistiska utvecklingen fram t o m 1997.

Jag skulle vilja beteckna boken som ett fynd för alla som är intresserade av och följer den märkliga utvecklingen i vårt stora grannland. Den är späckad med citat och sifferfakta och kan faktiskt i viss utsträckning komma till användning som ett uppslagsverk på sitt speciella område. Men varför sätter man frågetecken efter titeln? Medvedjevs uppläggning och analyser utgör ju i sig en bekräftelse på att det socialistiska Sovjetunionen ersatts av det kapitalistiska Ryssland.

Medvedjev själv är sedan 80-talet väl känd som aktiv antikommunist och motståndare till det sovjetiska systemet. Vad man inledningsvis saknar är därför en klar bild av vad han själv skrivit och på annat sätt uttryckt i officiella sammanhang under de år angreppen mot det sovjetiska systemet anlades och sedan utvecklades under 90-talets första år.

Å andra sidan avslöjar hans system vid urvalet av uttalanden och citat av andra som mera aktivt och öppet deltog i processen mycket klart hans eget ställningstagande. Detta ligger också i stort till grund för hans syn på utvecklingen.

Tyvärr skulle en uttömmande recension av Medvedjevs bok kräva nästan lika stor omfattning som boken, så rik är den på material, mer eller mindre märkliga analyser och motstridigheter.

Låt oss t ex nämna att han ständigt i sin för övrigt förödande kritik av den förda ekonomiska politiken och dess katastrofala följder, alltid på ett eller annat sätt finner sig föranlåten att understryka att det är sovjetsystemet och kommunisterna som är grundorsaken till det elände han så rikt och ingående fördömer.

På sidan 59 skriver han exempelvis: "Men om ingen ännu tänkt ut den ryska kapitalistiska modellen, vore det då inte enklare att fortsätta reformera den socialistiska modell som landet redan har? Vem river väl sitt eget hus, om det går att bo där må vara utan särskilda bekvämligheter, om inte ens ritningarna är färdiga till en ny och mer komfortabel bostad?!"

Ja, som sagt, var finns Medvedjevs egen analys av den kapitalistiska modellen redan innan eller i ett inledande skede? Inte finns den då med i den här boken. Men det kommer kanske fler längre fram, när han fått tillfälle att gå tillbaka i sitt eget arkiv under andra, förändrade förhållanden.

Praktiskt taget allt Medvedjev skriver borde leda fram till en total klarhet över det katastrofala i att undergräva sovjetmakten för en övergång till kapitalism. Här hjälper inte insikten om vad det faktiskt ledde fram till, om man samtidigt inte är medveten om det egna bidraget till det inträffade. Efterkonstruktionen att dåliga rådgivare (inte minst utländska, sådana som vår egen Åslund) ledde till en "felaktig kapitalism" leder tyvärr bort från det väsentligaste, att det socialistiska samhället hade resurser och förmåga att övervinna brister och eftersläp-ningar, som tveklöst fanns vid sidan av väldiga samhälleliga framgångar på många områden: Utbildningen, barnomsorgen, tekniken, rymdforskningen och inte minst det väldiga kulturområdet.

Medvedjev beskriver givetvis också kapitalflykten som "den råa kapitalismen" gjort och gör sig skyldig till. Han återkommer vid flera tillfällen till att privatkapitalismen redan påbörjats under sovjettiden och därmed underförstått skapat förutsättningen för den vilda utvecklingen. Å andra sidan går han inte så långt att han påstår att regeringsledamöter och personer i kommunistiska partiets ledning under sovjettiden placerade likvida medel utomlands. En slutsats som man kunnat dra av bl a det nyligen visade TV-programmet "Att råna ett land".

Emellertid har han heller inte i sitt omfattande material givit plats för ett viktigt konstaterande som t ex återfinns i boken "Den kriminella revolutionen i Ryssland", skriven av meningsfränden, filmdokumentalisten Stanislav Govoruchin. Där sägs: "I flera år har man sökt efter partiets pengar. Hittills har man inte hittat någonting. Och man kan vara säker på att inget kommer fram, eftersom det inte finns ett spår av dem …" Behöver man betvivla att Medvedjev är medveten om att allt gjorts för att uppnå det minsta lilla avslöjande?

Låt mig även beröra det kommande valet till duman, eftersom det finns paralleller i Medvedjevs material om valet 1995 och presidentvalet 1996.

Resultatet för Kommunistiska partiet (KPRF) betraktades mer eller mindre som ett nederlag, trots att det blev dumans största parti. Likaså blev resultatet för Ziuganov i presidentvalet ett nederlag, trots att han fick 40 procent mot Jeltsins 53,7 procent. Och detta i en valkapmpanj, där Jeltsin hade över 90 procent övertag i massmedia, företrädesvis i TV och radio, inte minst genom det ekonomiska stödet från inhemska och utländska kapitalister. Varför gick förtroendet för Jeltsin upp från endast 5 procent i december 1995 till 53,7 procent i valet? Hur kunde hans populistiska utspel få sådan genomslagskraft?

Ändå skriver Medvedjev: "Pengar är bara ett av villkoren för framgång i en valrörelse och kanske inte det viktigaste." Men han glömmer då kanske det viktigaste, nämligen symbiosen mellan pengar, tillgången till tid, plats och uppmärksamhet i massmedia och dess ägandeförhållanden, som gav den optimala möjligheten att smutskasta den främste motståndaren – kommunisten Ziuganov. Detta gäller såval val till duman som presidentval . Men enligt Medvedjev är dock detta ett ytligt resonemang.

Jag undrar om Göran Persson eller Carl Bildt skulle ha betraktat det som "ett ytligt resonemang" om man hamnat i en liknande massmedial situation vid senaste valet och då fördömt detta.

Vad resultatet blir av det förestående valet till duman återstår att se, men under alla förhållanden kommer det dock att ha betydligt större betydelse än vad debattörerna efter programmet "att råna ett land" tycktes tro. Det anser tydligen också Roy Medvedjev.

Han avslutade sin bok i februari 1998 och skriver i ett efterord den 6 januari 1999: "Emellertid började det just 1998 inträffa ekonomiska, sociala och politiska omsvängningar i Ryssland, som betecknar slutet på epoken Jeltsin och början på en ny epok, vars sociala och ekonomiska karaktär kommer att avgöras först efter parlamentsvalen, som planeras till hösten 1999, och presidentvalen som ska äga rum sommaren år 2000."

Vi ser med intresse fram emot nya värderingar i ett nytt efterord. Kanske då i likhet med tidigare nämnde Stanislav Govoruchin, som i sin bok beskrev sin egen insats i stödet för Jeltsin: "När den tredje omröstningen ägde rum på morgonen valde kongressen (samma kongress som Jeltsin sedan utsatte för förintande kanonbeskjutning!) med fyra rösters övervikt Jeltsin till ordförande i Högsta sovjet. Från ordförande till president var vägen kort. Det enda som bör läggas mig till last är detta. Men därmed har även jag lagt min hand vid förstörelsen av Ryssland."

Det finns, som sagt, ingen möjlighet hur gärna man än ville att mera ingående analysera det mångfasetterade materialet i Medvedjevs bok. Återstår bara att varmt rekommendera var och en som har möjlighet att dyka ner i den rika floden av strömmar och motströmmar.

"Kapitalismen i Ryssland" är utgiven av ETC Produktion AB och mycket förtjänstfullt översatt av Stefan Lindgren och Helen Carlbäck.