Det s k Ahlenius-fallet har utvecklats till en präktig skendebatt. Vare sig Inga-Britt Ahlenius eller Bosse Ringholm gjorde några ansträngningar för att reda ut begreppen för svenska folket. Finansministern uppträdde som den tvättäkta opportunisten, livrädd för att stöta sig med den kvinna som i svenska massmedia fått framstå såsom EU-korruptionens avslöjare.

Om Ringholm tidigt gått ut och meddelat att Ahlenius redan i maj månad fått klartecken för en förlängning av chefstjänsten på Riksrevisionsverket (RRV), men att hon inte var nöjd med den vanliga treårsperioden utan krävde femårsförordnande som skulle garantera chefstjänsten fram till hennes pensionering, hade frågan varit mycket lättare att förstå och ta ställning till för allmänheten. Och om det, som senaste avslöjanden i denna härva säger, stämmer att hon främst var ute efter en hög post inom EU eller FN, talar det heller inte till hennes fördel.

När Ahlenius med darrande röst förklarade sitt märkliga beteende med att hon i flera veckor inte hade sovit om nätterna på grund av osäkerheten om vad som skulle bli hennes arbetsuppgifter de sista två arbetsåren innan pensionen – då reser sig frågan om Ahlenius är så mogen och omdömesgill som arbetet i Bryssel fick många av oss att tro.

Faktum är ju att hennes arbetssituation är ojämförligt bättre än för de flesta människor i vårt land. Generaldirektörerna för statliga verk kan inte avskedas utan endast tilldelas andra arbetsuppgifter, med bibehållen lön. Det måste vara en sits som väldigt många skulle vilja ha men ändå aldrig kommer i närheten av. Tvärtom fler och fler tvingas in i korttidsanställningens otrygghet och måste ändå sova på nätterna.

Men både de borgerliga partiernas påfallande engagemang för Ahlenius redan innan bubblan med telefonsvararen sprack och hennes egen beslutsamhet att fälla finansministern med en falsk anklagelse om lögn efter mycket märkliga och ouppklarade turer indikerar att Ahleniusfallet har en djupare orsak än endast arbetsvillkoren för en generaldirektör. Denna politiska bakgrund nuddade visserligen media vid, men i regel inte för att reda ut begreppen utan, tvärtom, för att förvränga saken till fulländning. I regel framställdes konflikten i något suddiga begrepp som om vissa goda krafter ville åstadkomma en mera "oberoende", underförstått mera demokratisk kontroll av regeringen och att sossarna, naturligtvis, var emot och slogs om sin makt.

Men riktigt så är det inte. Borgerliga partier har redan innan frågan om Ahlenius blev aktuell motionerat i riksdagen om att Sverige borde anpassa sig till andra länders praxis. I klartext: att RRV inte ska vara underställt regering och riksdag, alltså den demokratiskt valda församlingen, utan ska utses som en "oberoende" myndighet. Tjänstemän ska sitta vid makten höjd över demokratisk insyn och inflytande. Som argument för en förändring har i debatten kring Ahlenius felaktigt framförts att regeringen och riksdagen inte ska utse sitt egna kontrollorgan. Faktum är att RRV inte kontrollerar vare sig regering eller riksdag.

RRVs uppgift är att granska statliga myndigheter, affärsdrivande verk , bolag och institutioner där staten är huvudman.

Riksdagen och regeringen granskas av riksdagens revisorer resp Konstitutionsutskottet (KU).

Den ordning som nu gäller är klart bättre och mera demokratisk än vad ett ökat tjänstemannavälde skulle innebära som borgerliga partier motionerat om och för vilket de tydligen funnit stöd i den socialdemokratiska kanslihögern till vilken Inga-Britt Ahlenius kan räknas.

Vår uppfattning är att om någon förändring ska vidtas, så är det att ge riksdagen större makt på regeringens bekostnad.

Som så ofta har dessa principiella och viktiga frågor fått stå tillbaka i mediedebatten som istället handlat om för eller emot Ahlenius resp finansminister Ringholm. Att regeringen accepterat denna skendebatt måste bero på att man var angelägen att dölja den spricka inom socialdemokratin som blottades tydligt i samband med tidigare finansminister Kjell-Olof Feldts avgång och som nu ytterligare fördjupas genom Ahleniusfallet.

Socialdemokratin har steg för steg vikit sig för trycket högerifrån och fått ge upp de värderingar som kallats den svenska modellen en modell som aldrig varit så demokratisk som det givits sken av, men som inneburit element av inskränkt allmakt för kapitalet. Att flytta allt fler beslut eller kontroll från demokratiskt valda församlingar till s k oberoende tjänstemän, ökar inte allmänhetens, folkets inflytande och insyn utan kontrollen kommer att ske bakom stänga dörrar.

Detta skulle man önskat att regeringen med Persson i spetsen skulle ha deklarerat. I stället har har de deltagit i en fars som ytterligare späder på politikerföraktet. Som så många gånger förut, ett nederlag för demokratin.