I den allmänna massmediekören, som inte blir trött på att högljutt sjunga marknadsekonomins, privatiseringens och nyliberalismens halleluja, kan den som uppmärksamt lyssnar allt oftare också urskilja enstaka röster i helt annat tonläge. Dramatiska beskrivningar av verkligheten i de länder, där försöken att bygga rättvisare och mänskligare, socialistiska, samhällen avlösts av en grov rövarkapitalism. Helst vill borgerliga observatörer förstås tillskriva "kommunisterna" skulden för den nu rådande arbetslösheten, fattigdomen, laglösheten, kriminaliteten, ja, allt elände i de "nya demokratierna". Men hur trovärdig blir deras hätska antikommunism, när fler och fler människor i de länder, som med västerländska råd och påtryckningar pådyvlats kapitalismens välsignelser, anser att livet var bättre utan kapitalister?

Rumänien plundras

Om det typiska sättet att "marknadsanpassa" de s k "Östländerna" rapporterar Folke Straube i tidningen Avisen 28.08.99. Det ligger några år tillbaka i tiden att de stora medierna ägnat uppmärksamhet åt Rumänien. I känsloladdade reportage skildrades hur givmilda västerlänningar med färgglada leksaker inledde en ny epok i fattiga barnhem. För Svensson framför TV:n var saken enkel och klar: det var bra att det socialistiska systemet krossades. Nu skulle folk få det bättre där borta.

Hur den nya epoken har blivit, sammanfattar Straube med orden: "Rumänien är i spillror. Och nu kräver befolkningen en återgång till den gamla tiden".

Straubes beskrivning av händelserna sedan 1989 bekräftar att det var i Rumänien som alla andra länder i Öster: den politiska regin vid omstörtningarna fördes av imperialistiska maktcentra.

"Avgörande för var makten skulle hamna var media", skriver han. "I de första valen kontrollerade fortfarande partiet tidningar, radio och TV. Då är det lätt att vinna val. Först när privata TV-stationer grundades i mitten av 1990-talet med amerikanska och kanadensiska ägarintressen uppstod en verklig opposition."

I början försökte regeringen behålla allting i statlig ägo, men sedan bytte man raskt fot, omvärlden pressade på och de nya makthavarna insåg att ägande är nyckeln till makt, skriver Straube.

Resultatet:

"Ekonomiskt går det utför i Rumänien. Levnadsstandarden är lägre än 1998. Vid sidan av arbetslösa, gatubarn och svältande småbrukare, finns en ny klass: de unga och välutbildade...Som ingenjörer, dataprogrammerare, biotekniker arbetar de för internationella företag och kunder.

Det finns de som menar att allt var bättre förr. Och i spetsen för dem går gruvarbetarna.... I tiotusental har de flera gånger marscherat från gruvdistrikten mot huvudstaden Bukarest. Marscher som mer liknar en fientlig armé än ett demonstrationståg... En tuff kommandoattack från polis och militär stoppade marschen och placerade ledaren Miron Cozma i fängelse."

Straube konstaterar att det är hårda tag, men Rumänien är helt i händerna på utländska långivare och måste visa att "reformviljan" är obruten. Valutareserven är nere på två miljarder dollar, och bara i år måste landet betala tre miljarder i räntor och amorteringar. Nya lån krävs för att överleva. Lån som inte tillför landets befolkning förbättringar för en enda nickel, utan endast tränger in dem allt djupare i lånefällan och ökar IVF:s grepp över landet.

- Ibland undrar man om världsbanken är här för att hjälpa eller stjälpa, citeras Hary Loth, en ung rumänsk företagare.

- Senast de var här, fick regeringen en lång lista på företag som måste läggas ned om några nya lån skulle beviljas. Och den listan var definitivt inte gjord för att hjälpa rumänerna.

Det är inte svårt att dela Straubes slutsats: "Världsbanken har aldrig gjort sig känd för att ta några sociala hänsyn." Listan kostade över 100 000 arbetsplatser. I flera regioner försvann 75 procent av arbetstillfällena.

- Väst går de amerikanska storföretagens vägar. Efter murens fall har amerikanerna klampat in för att strukturomvandla enligt sina egna idéer, anklagar Loth.

- Så här går det till: I varje bransch väljer man ut ett företag som ska överleva och få monopol. Alla andra i hela Östeuropa försvinner. De köps och läggs ned, eller ännu smartare, deras regeringar tvingas lägga ned dem.

Grisfarmen CONTIM nära gränsen till Ungern hade tidigare som mest 30 000 anställda och en kapacitet på en miljon grisar per år. Det gjorde företaget störst i Europa med en avel i världstopp.

Efter "revolutionen" kördes företaget systematiskt i botten för att ledningen skulle kunna ta över verksamheten för en symbolisk summa. En oberoende konsultutredning visade att CONTIM ännu hade goda förutsättningar att återhämta sig, men när amerikanska intressen startade en konkurrerande verksamhet i Ungern var företagets öde beseglat. På bara några dagar slaktades alla djur för att uppfylla världsbankens krav.

***

Liknande upplevelser efter återgången till kapitalismen kan människorna berätta i Bulgarien och Östtyskland, Ryssland och de baltiska länderna ....Det "nya" systemets grova väsen var en chock för de flesta. Efter chocken följer med all säkerhet insikten ...