Chile är ett land av paradoxer. Gamla politiker som var emot "sovjetiska diktaturer", var de mest entusiastiska anhängare av militärdiktaturen som styrde landet under åren 1973-1990 och dess terrorpolitik mot folket.

Socialister som var Allende trogna och som kämpade mot fascismen på 40-talet, allierar sig idag med den sittande regeringskoalitionen under namnet Concertación och militärerna för att försvara den diktator som är fängslad i England.

Enligt militärerna som tog makten 1973 blev vi "befriade" från kommunismen, men denna befrielse kostade landet alla sina ekonomiska tillgångar. Vanligt folk blev ännu fattigare, medan ett litet skikt av kapitalister blev ännu rikare. Det var arbetarna som betalade kostnaderna för denna "befrielse". De mänskliga rättigheterna blev förtrampade som aldrig förr. Det fanns inga juridiska garantier när man blev tillfångatagen av militären. Man arkebuserade folk på öppen gata, utan rättegång. Kvinnor blev våldtagna av militärer, men ingen av dessa banditer hamnade i fängelse, den naturliga platsen för alla som begår sådana brott.

Grundlagen ändrades för att möjliggöra att militärerna och dess civila allierade kunde stanna kvar vid makten. Militären fick rätten att utnämna 50 procent av Senaten. På detta sätt garanterades att inga förslag som skulle gagna folket skulle passera denna odemokratiska spärr. Ingen eller nästan ingen vänstersympatisör eller kandidat blev vald till riksdagen eller kommunala församlingar genom en speciell utformning av vallagen.

Kristdemokraterna är ett parti med kristen inriktning men är samtidigt politiskt en varm anhängare av USA och imperialismen. Detta parti bidrog 1973 med all sin sociala och politiska kraft till att möjliggöra en av historiens blodigaste kupper mot demokratin. Nu är det samma parti som engagerar sig för att rädda Pinochet från den process i England som är första steget för att utlämna honom till Spanien.

Socialister som förföljdes av Pinochets styrkor, några av dem som fängslades, torterades eller tvingades i landsflykt är nu de mest ivriga beskyddare av diktatorn. I sin strävan att försvara Pinochet undan rättegången i Spanien är socialisterna inte ensamma. De har mycket god hjälp av en man som skrev historia i Spanien när han var helt emot Natobaser i sitt land: Felipe Gonzáles, denna före detta motståndare till Nato finner det mycket olämpligt att Pinochet sitter fängslad och häktad i Storbritannien.

Socialisterna och Kristdemokraterna är som två vattendroppar, ingenting skiljer dem åt, bägge partier med sina representanter gör allt som står i deras makt för att befria den häktade generalen, tvätta hans blodiga period som härskare och slutligen än en gång strunta blankt i de mänskliga rättigheterna.

Chile kokar just nu. La Concertación har överraskat Chile och omvärlden med ett förslag: att starta en runda-bords-dialog, en mesa de diálogo, där militärer ska peka ut platserna där alla de försvunna finns, för att på detta sätt lugna de familjer som kräver upplysning om sina försvunna anhöriga. Med denna åtgärd skulle de mänskliga rättigheterna vara återställda och problematiken vara löst. Ett enkelt sätt att lösa ett problem som ingen vågat lösa under 25 år.

Försvarsminister Edmundo Pérez Yoma fick regeringens uppdrag att starta denna dialog. Concertatión med Socialisterna i spetsen gör allt för att engagera människor från olika organisationer att delta i alla diskussioner. Man satsar hårt för att övertyga landet att man verkligen har viljan att reda ut kränkningarna av de mänskliga rättigheterna under diktaturtiden.

Men vad säger de organisationer som verkligen representerar de familjer vars anhöriga försvunnit och avrättats för sina politiska åsikter?

De säger helt enkelt NEJ till ett "samtalsbord" som bara vill fria militären. De nöjer sig inte med att få veta var kvarlevorna av deras anhöriga finns, utan de kräver att alla militärer som mördade människor, som våldtog kvinnor, som kränkte de mänskliga rättigheterna ska ställas inför rätta.

Bara om de skyldiga militärer och civilister döms för det de har gjort kan en verklig nationell försoning bli möjlig. Concertatión och militären vill ha en egen lösning på problemet med de mänskliga rättigheterna, men denna lösning är inte den folket söker. Historien kan inte glömmas. Det finns tusentals människor som avrättats utan rättegång, det finns tusentals försvunna, det finns massor med våldtagna kvinnor. Det finns många barn som är chockerade livet ut p g a att de tvingades uppleva militärens brutalitet när de grep eller mördade deras pappor, mammor, syskon.

Det som i verklighet ligger bakom regeringens "rundabordsdialog" är försöken att nå en överenskommelse för att kunna visa för världen att det i Chile inte längre finns några problem med de mänskliga rättigheterna. Sedan vill man med överenskommelsen i handen åka till Storbritannien och visa dem för de engelska myndigheterna och slutligen befria generalen som styrde Chile med järnhand och som gjorde folket ännu fattigare.

Alla som kämpade mot fascismen och juntan i Chile säger mycket bestämt: Bara om man ställer dessa skyldiga militärer och civilister inför rätta och ger dem sitt rättmätiga straff för övergreppen mot de mänskliga rättigheterna kan man tala om rättvisa!

Bara om man friger alla de politiska fångarna som fortfarande finns i dagens Chile, kan man tala om rättvisa!

Bara om folket får tillbaka sin värdighet kan man tala om rättvisa. Allt annat är en tragisk cirkus!

Alla vi humanister, äkta socialister, vanliga människor, familjer till försvunna och avrättade väntar spända på att diktator Pinochet ska utlämnas till Spanien och dömas för folkmord och brott mot mänskligheten.