Två debattörer säger sig vilja stoppa högerglidningen i svensk offentlighet genom att få igång en ny vänsterpress. Arbetarklassen får vara med och betala, men beslutsfattandet och förmånerna hamnar på annat håll. Kommentar:

Hela den svenska offentligheten är på drift högerut. Det skrev Aftonbladets kulturchef Håkan Jaensson i en bitsk men ganska uppgiven artikel i LO-tidningen nyligen. Och han hade hittat på en bra, kvällstidningsrapp bild för att åskådliggöra fenomenet ifråga. Han jämförde den högerglidande offentligheten med en fotbollsplan. Folk inbillar sig att målen står kvar där de brukar, menade han; men det är bara som det ser ut, för egentligen är hela spelplanen i rörelse samtidigt.

Högerut.

Vad göra? Ja, det kan man fråga sig.

När "vänstern" i medierna sätter i gång och lipar över sin trista belägenhet brukar det inte vara så vanligt med lösningsförslag. Det är inget konstigt med det. En hel del av dessa "vänster"-skriverier produceras av folk som har större behov att verka radikala än att verkligen vara det. Det de letar efter är inte lösningsförslag - dem behöver de inte. Att vissa läsare eller tänkbara läsare skulle kunna tänkas behöva dem hör inte till saken. Inte för dem.

I detta avseende är Håkan Jaensson inte som de flesta. Han säger sig vilja ha en förändring till stånd. Och det är likadant med hans kollega Bror Perjus på fackföreningstidningen mål&medel. Båda har här i det sista lagt fram förslag till akuta åtgärder mot offentlighetens högerglidning.

Håkan Jaenssons kanske lite överraskande förslag är att det ska ges ut en "vänsterupplaga" av Svenska Dagbladet. Nyhetsmaterial och reportage och sådant ska vara likadant som i den vanliga "Svenskan", men ledarsidan och kultur och debatt ska vara vänsterorienterade. Pamparna på LO ska ta sig kragen, manar Jaensson, satsa pengar i projektet och se till så att landets arbetare läser den nya tidningen. Tycker Håkan Jaensson.

Bror Perjus har en annan vision. I artikeln "Fienden formar vår verklighet" (LO-tidningen nr 21-22 1999) föreslår han att fackföreningsrörelsen slår ihop sina nuvarande förbundstidningar och LO-tidningen och gör en enda stor reklamfri löntagartidning för pengarna. Med en sådan plan kan man göra något helt radikalt och nytt utan att gå lös på några nya pengar. Den nya tidningen får 3 miljoner läsare. Anser Bror Perjus.

Det är bra med förslag. Perjus och Jaensson ska ha all heder för att de inte slår sig till ro med gnäll. Men det är en del som är lurt med deras visioner. Man kan ju till exempel tycka att ett försök att stoppa offentlighetens högerglidning borde ha arbetarklassen som främsta förmånstagare. Jag kan bara se arbetarklassen tydligt i en funktion här, och det är som betalare.

Vem som ska sitta i beslutsfunktion är ganska klart. Det ska "arbetarrörelsens ledning", alltså just de personer i LO:s och SAP:s ledning som både Perjus och Jaensson är så kritiska till, på grund av deras spakhet inför kommersiella mass-medieintressena. Det är till dem Perjus och Jaensson vänder sig med sina förslag. Det kan inte gärna vara någon annan. Det finns inget alls som tyder på att de båda förslagsställarna tänker ta omvägen via bildandet av arbetar- och bonderåd. Eller något ditåt.

Även betalarfunktionen är klar. LO-medlemmarna får betala. Både Perjus och Jaensson tänker låta LO stå för fiolerna i en eller annan form. Perjus vill lägga ner all annan fackföreningspress för att bereda plats åt stortidningen. På så sätt ska nya stora utgifter undvikas. Men de pengar som behövs kommer ju likafullt att tas från LO-medlemmarna. Jaensson å sin sida verkar gå in för nyinvesteringar. Och dem ska LO stå för - alltså ytterst medlemmarna.

Men hur blir det med förmånstagandet? Vem är det som drar nytta av att "arbetarrörelsens ledning" bestämmer att det ska dras i gång en "vänstertidning" enligt Perjus och Jaenssons recept? Var hamnar pengarna?

Jag kan tänka mig att både Perjus och Jaensson kan få sig en slant. Och en del av deras kolleger. Detta är inte nödvändigtvis någon dålig sak. De gör kanske en bra tidning ihop. Men för arbetarklassens del blir det knappats fråga om annat än ett högst indirekt eller helt hypotetiskt förmånstagande, även om det blir en bra tidning. Det är inte ens säkert att de bryr sig om att läsa tidningen. Och jag kan inte säga att jag klandrar dem.