När moderaternas nye ledare Bo Lundgren uttrycker "besvikelse" och vänsterpartiets Gudrun Schyman liksom miljöpartiets Birger Schlaug är "nöjda" med budgetförslaget då borde det enligt gängse uppfattning bära "vänsterprofil" och motsvara de lägre inkomstklassernas behov.

Men så enkelt är det inte med den budget som Persson tillsammans med sina båda stödpartier har lagt fram. Allra minst när man inte låter sig mättas av regeringens ordsvall om den svenska uppgången och "återbetalningen till de svagaste" som nu ska äga rum. Räknar man i stället konkret på de s k förbättringarna, är resultatet långt ifrån så fett som s-v-mp vill påskina. Principiellt gäller för detta förslag, som i tidigare finansplaner, att kapitalets makt och vilja styr över landets politik och folkets äkta behov får snällt stå tillbaka. De stora besparingar som under de senaste åren nästan slagit ut "välfärdssamhällets" offentliga sektor med skola, vård och omsorg i centrum, återställs bara till en bråkdel. Den ideologiska högertrenden fortsätter. Privatisering är också nästa budgetårs melodi. Och andra framtidssatsningar, som socialdemokratin och regeringens stödpartier tidigare påtalat, t ex arbets-tidsförkortningen, lyser med sin frånvaro.

Att Bo Lundgrens falang ändå klagar beror på att man inte tillgodosett deras krav på sänkta skatter på aktieutdelning och förmögenheter. Regeringen och dess stödpartier ansåg tydligen att det för ögonblicket hade varit en alltför magstark utmaning för väljarna. I stället hade regeringen föreslagit sänkta bolagsskatter – utifrån den obevisade tesen att låga bolagsskatter genererar nya jobb. Men nu har Sverige redan något av de lägsta bolagsskatterna i hela industrivärlden, och därför var de borgerliga partierna inte intresserade. De ville, som sagt, ha större avkastning av sina förmögenheter. Inte heller v och mp gick med på sänkt bolagsskatt (som Persson senare vill återkomma till), och ska naturligtvis få sätta en fjäder i hatten för detta.

Men bolagen går inte tomhänta in i nästa budgetår. De får nu glädjas åt att man vill ge dem nya miljarder för kompetensutveckling. Det kommer att kosta ca 6 miljarder och låter naturligtvis bra. Men ska man verkligen kunna räkna med att t ex Ericsson i fortsättningen vill kompetensutveckla de anställda i stället för att lägga ner sina anläggningar som i Norrköping? Knappast! Även Volvos senaste hot om uppsägning av 400 anställda inom motortillverkningen säger sitt.

Budgetförslagets kännetecknande drag är sänkta inkomstskatter i fallande skala från höginkomsttagare ner till små- och medelstora löner, och inget till de sämst ställda i samhället. Budgeten infriar därmed – delvis – löftet att kompensera egenavgifterna. Fast bara med en fjärdedel nu, resten ska följa under de kommande åren.

- Den skattereduktion som de lågavlönade fick under innevarande år, som mest 1 320 kr, blir permanent.

- Brytpunkten för statsskatt höjs från nuvarande 20 400 kr/mån till drygt 21 000 kr.

För familjer med låga inkomster och därmed ansträngd ekonomi är naturligtvis varje krona välkommen och dessa skatteförändringar positiva, men med tanke på hur ofta regeringen upprepar att landets ekonomi är räddad, så är det ingen överdrift att säga att budgetförslaget gav ett klent resultat.

Mest besvikna har landets sämst ställda pensionärer, de utan ATP, långtidsarbetslösa, handikappade och socialbidragstagare anledning att vara. Att pensionärer utan ATP får en "inkomstförbättring" med endast 25 kr per månad är ett hån.

Regeringens försvar, att denna grupp inte betalar någon egenavgift och därför inte kan begära kompensation, är inget annat än ett "god dag yxskaft" som knappast kan göra någon glad. Det finns ju ökade medicinkostnader och höjda taxor på sjukvård, tandvård, fotvård m m – allt som just pensionärer är i stort behov av – att kompensera.

Med nuvarande utveckling i samhället, eller bättre sagt avveckling av produktion, där allt fler människor har tillfälliga arbeten och hamnar i arbetslivets marginal, utan möjlighet till löneökning, måste utjämningspolitik ta andra former än sänkning av progressiv beskattning. Det är de sämst ställda, som har den i kronor och öre räknat minsta utdelningen av denna skattesänkning.

Och det är de sämst ställda som lider mest av att kommunerna endast till hälften återfår de medel som staten tidigare dragit in på, med kända konsekvenser för skola, vård och omsorg. Kommunerna får nu behålla de 200 kr som alla betalar i statlig skatt ytterligare ett år t o m 2001. Det ger ca 1,3 miljarder kr per år, men kommunerna har redan klargjort att denna summa inte på långa vägar kommer att räcka för att täcka behoven. Den s k kommunakuten får höja anslaget till kommuner i kris med 1,2 miljarder till 4,2 miljarder t o m år 2002. Det är en ökning med ca 30 procent – och det låter väl bra – men ändock en spott i havet med tanke på de uppdämda behoven.

Landets kommunekonomer hävdar att även en höjning med 100 procent idag skulle vara otillräcklig.

På detta område hade pengarna som nu ska gå till skattesänkningar i progressiv skala gjort större nytta för att infria löftet på bättre skola, vård och omsorg.

Med tanke på de stora svårigheter som landstingen och kommunerna har att leva upp till invånarnas behov, och med tanke på den generösa service som bolagen åtnjuter av samhället är det dessutom dags att övergångsvis återinföra den kommunala beskattningen för juridiska personer, alltså bolagen, som slopades 1985. Hotet med "globaliseringen" håller inte, det är många länder i världen som tar ut kommunalskatt för bolag, t o m USA!

Regeringens båda stödpartier v och mp säger sig vara belåtna med sina insatser och bedyrar att utan dem skulle budgeten varit betydligt sämre.

Vänsterpartiet stoltserar med att sänkningen av fastighetsskatten från 1,3 procent till 1,2 procent av taxeringsvärdet för hyreshus är deras verk. Och visst ska ingen krona föraktas – men man ska veta att skattesänkningen för en normalbostad i bästa fall innebär en hyressänkning med 10-20 kr i månaden. Troligt är dessutom att höjda taxor på vatten, avlopp och renhållning äter upp också dessa kronor.

Miljöpartiets glädjeämne är det man kallar för skatteväxling och som innebär att dieselskatten ska höjas med 25 öre/litern samt att konsumtionsskatten på el ökar med 1 öre per kwh.

Att effekten blir höjda transportkostnader och därmed stigande matpriser och ökade boendekostnader tycks mp strunta i i sin iver att få vara med och bestämma.

Sammantaget är detta ett budgetförslag som åter visar att vårt nuvarande skattesystem är föråldrat och tränger in samhället in i en återvändsgränd.

Skatt på inkomst och konsumtion måste ersättas med en produktionsskatt som tas ut direkt vid varans eller tjänstens framställning liksom import.

Även med ett produktionsskattesystem skulle fiffiga skatteexperter säkert hitta möjligheter för att lura stat och kommuner, men det vore ändå ett betydande steg framåt i väntan på att frågan ska resas varför inte samhället ska få sina inkomster från samhällsägd produktion.

Trenden idag är tyvärr den omvända, samhällsägda företag privatiseras, vinsten går i privata fickor. Samhällets ekonomi försämras och medan de bättre lottade grupperna kan köpa sig nödvändig service får de marginaliserade i samhället betala genom ett allt torftigare liv.

Denna trend präglar regeringens nya budget, och i regeringsförklaringen sades inte ett ord om en kursändring. Och det är knappast något man undrar över. Någon kursändring "åt vänster" är helt enkelt inte på gång. Riksdagspartiernas skattesamtal fortsätter och tidningarna spekulerar i att skattesänkningar också kommer att ge företagen sin beskärda del.

"De borgerliga och näringslivet kan också få inhemsk draghjälp att påverka regeringen. Vänsterpartiet kan tänka sig förändringar i förmögenhetsbeskattningen", återger SvD 15/9-99 Per Rosengren, v-representant i skattesamtalen, som dock understryker att v inte tänker göra gemensam sak med de borgerliga utan vill hålla fast vid samarbetet med s och mp.

Sänkta skatter är regeringens nya lockrop, och ingenting tyder på att riksdagens "röd-gröna" majoritet har som mål att minska klassklyftorna.