Arbetet, 14 augusti 1999:

Det är viktigt att diskussionen om Kosovokriget inte förs genom oförskämda angrepp på debattörer. Journalisten Christer Lundgren kommenterar ett inlägg av Göran R Buckhorn i Arbetet 7 juli.

Natos krig mot Jugoslavien är en allvarlig händelse för Europa. Det får långtgående konsekvenser inte bara för Jugoslaviens folk - inklusive albanerna i Kosovo - utan för alla länder i Europa och för världsfreden. Det måste därför diskuteras grundligt.

Den debattartikel som Karin Wegestål, Bengt Silfverstrand, Jan Hagberg och Slobodana Vukotic skrev 3 augusti tar på ett seriöst sätt upp flera frågor som måste tas på allvar - om massmedias ensidiga bild och den roll dessa spelar i opinionsbildningen för kriget, om krigets konsekvenser för befolkningen i Jugoslavien, om den historiska bakgrunden till konflikten i Kosovo, om brotten mot folkrätt och mänskliga rättigheter från båda sidor.

Göran R Buckhorns motinlägg, fyllt av personliga oförskämdheter och ringaktande omdömen om artikelförfattarna för att de inte delar hans mening i sakfrågorna, är ett exempel på hur debatten inte bör föras.

Det finns två sätt att uppfatta Natos bombningar mot Jugoslavien. Ett är det som Göran R Buckhorn ger uttryck för - liksom de flesta större dagstidningars ledarredaktioner och andra opinionsbildare - att USA och Storbritannien är demokratier och därför inte nationer som startar krig, att Nato genom bombningarna äntligen tog de mänskliga rättigheterna på allvar och bombade för att hjälpa folken på Balkan och att den ödeläggelse som drabbat det jugoslaviska folket visserligen är "sorglig och beklagansvärd" men i grunden syftade till att "stoppa våldet som kosovoalbanerna utsattes för".

Det motsatta synsättet är att Natos krig hade helt andra syften än de officiella humanitära målen. Den uppfattningen har bland annat uttryckts av USA:s president Bill Clinton i ett programtal 23 mars 1999, dagen innan han sände iväg de amerikanska flygstyrkorna för att inleda bombningarna: "Om vi ska ha starka ekonomiska relationer som inkluderar vår möjlighet att sälja runt världen, måste Europa utgöra nyckeln. Ett starkt USA-europeiskt partnerskap - det är vad den här historien om Kosovo egentligen handlar om."

För USA var ett av krigets främsta syften att ta ledningen över Europa, att definitivt sätta punkt för 90-talets försök att bygga en europeisk säkerhetsstruktur styrd av kollektivt bindande normer och rättigheter snarare än ren maktpolitik.
USA var pådrivande för att få till stånd kriget. Europeiska länder som Tyskland, Frankrike, Italien och Grekland försökte istället bidra till en lösning av konflikten med hjälp av FN:s säkerhetsråd och OSSE. Vart och ett av de deltagande Natoländerna hade givetvis sina skäl för att efterhand ge efter för USA:s krav och delta i Natos angrepp.

Precisionsbombningarna mot civila mål, vägar och broar, el- och vattenförsörjning, fabriker och sjukhus, utnyttjandet av bomber med urlakat uran och splitterbomber, angreppen mot radio- och TV-stationer, den systematiska inriktningen på att för lång tid framåt tillfoga Jugoslaviens ekonomi allvarliga skador och förorsaka en miljökatastrof - allt detta var inte misstag i det högre syftet att "stoppa våldet not albanerna". Det var, som Madeleine Albright och andra amerikanska talesmän klargjort, ett sätt att demonstrera USA:s militära kapacitet.

USA:s och Natos bombningar är en utländsk aggression mot ett självständigt och suveränt europeiskt land. Konflikten mellan albanska separatister i Kosovo och övriga folkgrupper i Jugoslavien är inte orsaken till, utan en förevändning för, Natos aggression. Det är en intern konflikt, på samma sätt som konflikten mellan nordstaterna och de separatistiska sydstaterna en gång var i det amerikanska inbördeskriget.

För Sveriges folk är det angeläget att diskussionen om kriget mot Jugoslavien och dess konsekvenser, inte minst för vår egen säkerhet, förs med sakliga argument i en öppen dialog, där skilda uppfattningar kan komma till tals.