Demonstrationer i Belgrad och andra jugoslaviska städer mot regeringen "Milosevic", en av västmakterna betald och styrd opposition mot den valda regeringen - och massmedia och politiker i Väst jublar. Natoagressionens initiativtagare och stöttepelare, bland dem den svenska regeringen, uppmanar öppet till att störta Jugoslaviens regering.

Oppositionsledare som Zoran Djindjic som under kriget gömt sig i Väst, åker nu med stöd från Nato-makter land och rike runt för att jaga upp stämningen. De utnyttjar folkets lidande under krigets fasor och följder och gör regeringen i Belgrad till syndabock och ansvarig för kriget. Samma opposition, som hela tiden krävt Natos ingripande och begärt att Milosevis skulle skriva på Rambouilletavtalet, anklagar nu regeringen för att Kosovo förvandlats till ett Natoprotektorat.

Seriösa bedömare av situationen i Jugoslavien understryker gång på gång att folket stod bakom Milosevic under hela försvarskriget, och att det är förlusten av Kosovo, det för de flesta obegripliga fredsslutet som liknas vid en kapitulation, som vänt folket mot regeringen. Men detta ytterst viktiga förhållande spelar inte någon roll varken för västliga politiker eller de stora medierna. För dem duger alla lögner när det gäller att störta en regering som inte dansar efter deras pipa.

En mycket aktiv roll i detta scenario spelar Tyskland. I högborgerliga "Handelsblatt" skriver man den 19 juli: "Den tyska Förbundsregeringen vill framöver starkare stödja den serbiska oppositionen. Talesmannen för utrikesdepartementet i Bonn, Andreas Michaelis, aviserade under de närmaste veckorna ytterligare dialogmöten med oppositionspolitiker.... Huvudmålet för Bonns politik är enligt Michaelis att underlåta allt som kan stärka Milosevic. Samtidigt måste göras allt som kan försvaga hans position. Dessutom kommer man att undvika allt som kunde leda till att oppositionen betraktas som utlandets förlängda arm. Milosevic-fienderna skulle främst ha en chans att få gehör om de kunde framställa sig själva som landets räddare."

Redan innan dess hade Tysklands finansminister Eichel påpekat att varje materiell uppbyggnadshjälp förutsätter "skapandet av institutionella betingelser för marknadsekonomins upprättande". Som logisk följd krävde EU-utrikesministrar - inklusive Sveriges Anna Lindh - på sitt möte i Köln den 19 juli att man omedelbart skulle slopa alla sanktioner mot delrepubliken Montenegro, för att "frigöra" också denna del från Jugoslavien.

När Carl Bildt och många andra högerpolitiker säger att man måste dra lärdomar av kriget i Bosnien, då betyder det för det internationella kapitalet framför allt att snabbare än den gången söka sig till Kosovo för få ta del av de stora investeringsuppdragen och uppbyggnadshjälpen som följer i krigets spår. För Natoländerna gäller det inte minst att lägga igen spåren efter sina härjningar - det får kosta skattemedel. Dessutom är det en beprövad kapitalistisk sanning att krig ökar efterfrågan. Detta gäller speciellt för det militär-industriella komplexet. Storbritanniens utrikesminister Cook, en av Balkankrigets värsta hökar, krävde i denna anda: "Om vi i framtiden effektivt vill ingripa i kriser, behöver vi en flexiblare snabbare och rörligare militärkapacitet." Tysklands försvarsminister Scharping var inte nödbedd. Den 22.7 begärde han att den snabba insatsstyrkan omedelbart ska utökas med 6 500 man till 41 500 soldater. Visserligen skulle det öka budgeten med tvåsiffriga miljonbelopp, men vad gör det - EU-länderna får väl betala med ytterligare sociala sparpaket.

Vi i Sverige ska inte hysa några illusioner i samband med högerkrafternas skrik över bantade militärutgifter. Även den svenska vapenindustrin spelar en aktiv roll i denna militär-politiska upprust-ningsstrategi. Inför den svenska opinionen talar man inte så gärna om det, och då det dras fram i ljuset är man kvick med att hänvisa till nödvändigheten att bevara arbetsplatser.

Nästa EU-specialtoppmöte den 15/16 oktober i Tampere ska diskutera ett första utkast till stadgan om EU:s grundläggande rättigheter. Denna stadga ska tydligen ersätta FN-stadgarna och skapa legitimationen för ytterligare militärinsatser i världen. Man diskuterar öppet över möjliga fiender: Ryssland som politisk instabil faktor och främst Kina. I samma anda uppmanade USA-utrikesminister Madelaine Albright under Natos toppmöte i Washington f d Sovjetrepubliker att bli Natomedlemmar. Speciellt gällde uppmaningen Georgien, Ukraina, Usbekistan, Azerbajdjan och Moldavien. Redan nu köper f d Sovjetrepubliker sin utrustning i Natoländer. Inringningen av Ryssland är nästan färdig, bara Mongoliet saknas ännu. Och händelserna kring Dagestan - i klartext: kring Kaspiska havets oljerikedom - markerar redan konturerna för framtida konflikter.

Den nya Natostrategin riktar sig inte minst mot Kina. Under de senaste veckorna har vi i svensk press upprepade gånger läst om amerikanskt hot mot Peking, i regel förknippat med påståendet att Kina hotar Taiwan och att västvärlden måste försvara den kinesiska utbrytarön mot eventuella övergrepp. USA håller mycket målmedvetet på att tillspetsa Taiwan-konflikten. Ett led i denna strategi var också Natos bombning av Kinas ambassad i Belgrad; ständigt söker man stärka dissidentgrupper i Kina, vars "mänskliga rättigheter" ska försvaras. Även här har den svenska regeringen en hand i spelet med den utmanande utnämningen av en dissidenthustru till svensk kulturattaché i Peking.

Så är händelserna i Jugoslavien och i andra delar av världen djupt förknippade med varandra. Medan människor lider av att en krutdurk har satts i brand, förbereder de imperialistiska makterna redan nya explosioner.

I Jugoslavien har Nato ännu inte uppnått sina mål. I Bosnien måste snarare talas om ickekrig än om fred. Läget i protektoratet Kosovo är svårt att kontrollera, där förföljer UCK-extremister alldeles egna mål. Trots detta underblåser Nato fortfarande nationalistiska tendenser, både i Kosovo och i Montenegro och Vojvodina. Förekomsten av olika religioner utnyttjas för att destabilisera det politiska systemet. Heinz Stehr, ordförande för tyska DKP, som nyligen rest i Jugoslavien, berättar i tidningen Unsere Zeit om staden Kovin i Vojvodina, där 21 nationaliteter lever sida vid sida, bland dem starka ungerska och rumänska minoriteter. Hittills fredligt. Men under de hårda levnadsbetingelserna efter kriget sätts detta fredliga samliv på prov. Västmakterna skapar eller utnyttjar alla möjliga motsättningar för att få en chans till inblandning.

DKP-delegationen träffade under sin resa jugoslaviska kommunister och diskuterade med dem alternativa utvecklingsvägar i den rådande situationen. Kommunisterna där anser att den Jugoslaviska Federationen under en längre varande kamp måste återupprättas på grundval av alla folks självbestämmande; att hela Balkan på längre sikt borde utveckla nya former för samarbete och samverkan för att självständigt kunna framträda med egna ekonomiska och politiska intressen. För att formulera dessa stretegiska mål har Jugoslaviens kommunister den 17 juli genomfört en partikongress. Resultaten av denna kongress kommer säkert att vara intressanta för alla vänsterkrafter som söker efter vägar för att stärka folkens självbestämmande under villkoren som den globaliserade imperialismen dikterar.

Aktuellt och konkret, så understryker Heiz Stehr i UZ, handlar det om att stärka solidariteten. Den enda kraft, som konsekvent tagit avstånd ifrån och bekämpat Natokriget var kommunisterna i Natoländerna och andra delar av västvärlden. Denna solidaritet har medierna i Jugoslavien rapporterat om och det har stärkt kommunisternas positioner också bland den egna befolkningen.

Fortsatt solidaritet - det är också de olika initiativen att insamla medicin, mat, kläder, skolmaterial till flyktingarna och andra hårt drabbade i Jugoslavien.

Solidaritet från vår sida kan det vara att hjälpa till med skrivpapper, pennor och liknande skolmaterial för att eleverna ska kunna starta ett nytt utbildningsår i det krigshärjade landet.

SKP tar gärna emot materialet för vidaretransport till Jugoslavien.