Naturligtvis framställs denna terror genomgående som kosovoalbanska "hämndaktioner" för tidigare serbiska orättvisor. Etnisk rensning mot zigenare? Ja visst, de får skylla sig själva, "de" har "kollaborerat med serberna".

UCK:s terror och Kforstyrkans passivitet passar så dåligt in i Natopropagandan om återställandet av mänskliga rättigheter att man avhåller sig alla analyserande kommentarer om just den utvecklingen har inträffat som alla ärliga bedömare av situationen kunde förutse långt innan Natokriget hade börjat.

Vad som nu pågår under Natos beskydd, är etnisk rensning - just det Nato sade sig vilja förhindra. Över 200 000 serber har tvingats ur landet, mord av serber tillhör vardagen i Kosovo. Provinsen är nästan totalt tömd på romer, vilka till stor del flytt under omänskliga förhållanden till Italien. Kfortruppernas överste chef, USA-generalen Clark rycker på axlarna - Kforstyrkorna kan slutligen inte vara överallt. Och de flesta journalister pladdrar villigt efter. UCK-massakrer mot serber - det är inget spännande att rapportera. Då är det mycket roligare att berätta om skärpta motsättningar mellan Nato- och ryska trupper.

Motsättningar som innebär risken att ett tredje världskrig bryter ut.

Men för de ansvariga för denna situation, regeringarna i Nato- och EU-länderna, är detta inget tema, de har redan gått över till steg två i slaget om makten på Balkan.

Med sitt toppmöte i den bosniska huvudstaden Sarajevo i början av augusti sade sig 29 stats- och regeringschefer ha lagt grundstenen för återuppbyggandet av Sydosteuropa i fred och säkerhet. Mötet, som varade endast tre timmar, taltiden för var och en tre minuter, skulle för Europas folk förmedla känslan att den eftersträvade fredsprocessen var på god väg, underförstått:

terrorbombningarna var riktiga och har inlett en ny positiv fas i regionens utveckling. Men det var svårt att redovisa konkreta resultat. De svenska medierna var tvungna att medge att mötet främst hade symbolisk betydelse. Fast, så underströks, nu ligger tydliga löften på bordet som man senare kan ta fasta på.

En närmare blick på dessa löften gör det emellertid svårt att hitta något konkret. I alla fall kom man inte längre än till den visa slutsatsen att freden behöver ekonomiska framgångar och att ekonomisk framgång förutsätter fred. Hur den tidigare utlovade ekonomiska hjälpen ska utformas, preciserades inte närmare. Miljon- och miljardbeloppen, som då och då nämns som behov, får den politiskt intresserade själv sätta i samband med rapporterna om förskingrade skattemiljarder som skickats till olika hjälpprogram och med skrämmande rapporter om människornas nödläge i de krigsdrabbade områdena. Koncernerna, som slåss om de feta uppdragen när det gäller att undanröja Natokrigets följder, agerar mer i det tysta. De använder sina Dollar, Mark, Pund och Lire bakom kulisserna - fast lika målmedvetet som under fas ett av kriget. Genom politisk och ekonomisk press och inblandning ska uppnås vad Natobomberna inte kunde åstadkomma: att störta den valda regeringen i Belgrad och ersätta president Milosevic med en marionett som villigt tar emot order från västmakterna.

Sarajevo med sitt svammel om freden var demagogernas toppmöte. Freden är mycket avlägsen i Kosovo och hela regionen. Fredsappellerna från Clintons, Blairs och Schröders läppar till "Balkanfolken" blir en fars när man samtidigt vet att de främjar alla separatistiska krafter och använder alla medel för att stycka upp Jugoslavien och hetsa folken mot varandra. Vad vår svenska utrikesminister har att säga i detta sammanhang är knappt värt frågan: hon är i bästa EU-anda alltid ett troget eko av "stormakterna."

Och medan elden fortfarande ryker i Jugoslavien är nästa konflikt på uppsegling: Dagestan i den oljerika Kaspiska regionen. Och naturligtvis är det de upproriska "frihetskämparna" i Dagestan som har mediernas, d v s de ledande politikernas, sympati och stöd.