Han anklagar dåtidens svenska kommunister för att ha "försvarat Hitler", eftersom de lade skulden för krigsutbrottet på Frankrike och England.

Som kronan på verket påstår han att Sveriges kommunister skulle krävt större Tyskvänlighet av socialdemokraterna.

Lögnerna är så groteska att man kanske tror att ingen går på dem. Men risken är att den till stor del historielösa unga generationen i Sverige står försvarslös inför dessa påståenden. Därför är det viktigt att bemöta dessa lögner.

Kriget började som ett imperialistiskt krig mellan de fascistiska staternas block under tysk ledning och det brittisk-franska blocket. Den fascistiska tyska imperialismen förde kriget mot den imperialistiska konkurrensen, för herravälde i Europa och i världen. Huvudmålet var krossandet av den socialistiska Sovjetstaten och den internationella revolutionära arbetarrörelsen, vilka var ett hinder för de tyska världsmaktsplanerna.

Det av USA stödda brittisk- franska blocket ville bli av med Tyskland som imperialistisk konkurrent för att kunna befästa de egna stormaktspositionerna.

Från första början bestämdes krigets karaktär också genom kampen, som folken i de av fascisterna ockuperade länderna förde för sina länders nationella existens och oberoende – till skillnad från de reaktionära krafterna som till stor del underkastade sig och samarbetade med fascisterna.

Under första perioden – från överfallet mot Polen 1 sept 1939 till aggressionen mot Sovjetunionen 21 juni 1942 – lyckades de fascistiska arméerna med sin "blixtkrigsstrategi" att ockupera Polen, Danmark, Norge, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Jugoslavien och Grekland.

Under andra perioden, sedan överfallet mot Sovjet, bjöd Röda Armén hårt motstånd, men tvingades till en början att vika tillbaka. Det första stora nederlaget bibringades fascisterna vid Moskva i december 1941. I Fjärranöstern startade kriget med det fascistiska Japans överfall mot huvudbasen för USA:s Stilla Havsflotta, Pearl Harbor.

Under tredje perioden av kriget från slutet av 1942-43 vände Röda Armén kriget med de segerrika slagen vid Stalingrad (nov 1942-febr 1943), Kursk (juli/aug 1943) och vid Dnepr (sept/okt 1943). Fascisterna förlorade alla möjligheter till strategisk offensiv.

De tvingades till reträtt i Norra Afrika. U-båtskriget i Atlanten misslyckades. De västliga allierade landade i det fascistiska Italien. Röda Armén befriade i slutet av 1943 med hjälp av starka partisanenheter två tredjedelar av Sovjetunionens ockuperade territorium.

Under fjärde perioden (jan 1944-maj 1945) drev Röda Armén de fascistiska améerna fullständigt bort från Sovjetunionen och befriade folken i Öst- och Sydosteuropa åter med starkt stöd från partisanerna. De sovjetiska trupperna krossade på sommaren 1944 tyska Heeresgruppe Mitte och ryckte i sept fram till Tysklands gränser. I april 1945 startade Röda Arméns operation kring Berlin, vilken segerrikt slutade den 2 maj 1945.

Den 6 juni 1944 inleddes med de allierade truppernas landstigning i Normandi (England, Frankrike, USA) den s k andra fronten men det var till största delen Sovjetunionen som åstadkom Tysklands villkorslösa kapitulation den 8 maj 1945.

Under krigets femte period (9.5.1945-2.9.45) besegrades slutligen den japanska imperialismen.

Så långt fakta från själva kriget, viktiga med tanke på den pågående historieförfalskning som allt oftare vill framställa USA som kraften som räddat världen från det fascistiska barbariet.

Angående Ickeangreppspakten mellan Sovjetunionen och Hitlertyskland gäller det att gå lite längre tillbaka i historien. Aftonbladets beskrivning, att pakten möjliggjorde krigets utbrott en vecka senare är naturligtvis nonsens. Det är inte så krigsförberedelser går till.

Upprinnelsen av den s k Molotov-Ribbentrop-pakten börjar redan den 29 september 1938 med att Hitleryskland, Frankrike, Storbritannien och Italien gemensamt undertecknar Münchenavtalet. Detta avtal öppnar vägen för Hitler att ockupera de tjeckoslovakiska gränsområdena i okt 1938 och senare hela landet under förevändning att Tyskland måste skydda rättigheterna för den tyska minoriteten! Västmakternas förräderi mot Tjeckoslovakiet har samma förklaring som Sovjetunionens protest mot avtalet: alla förstår det direkta hotet mot Sovjetunionen som detta steg innebär. Münchenavtalet beseglar de imperialistiska västmakternas kapitulation inför den tyska fascismen, grundad på den gemensamma antikommunismen. Detta är ett avgörande steg mot andra världskrigets utbrott. Endast Sovjetunionen deklarerar sin vilja att uppfylla sina förpliktelser som Tjeckoslovakiets bundsförvant och tvinga Tyskland till reträtt. Men varken de västliga garantimakterna eller den reaktionära tjeckiska regeringen är intresserade.

Komintern fördömer Münchenavtalet som en farlig sammansvärjning mot freden. De socialdemokratiska partierna däremot vacklar. I det ockuperade Tjeckoslovakiet för det sedan okt 1938 förbjudna Kommunistiska Partiet en beslutsam kamp mot fascisterna. Det Tjeckoslovakiska Socialdemokratiska Arbetarpartiet däremot och tyska socialdemokratin lägger ner verksamheten

Från jan till augusti 1939 arbetar Komintern och de olika ländernas kommunistiska partier för att förena alla antifascistiska demokratiska krafter till gemensamma nationella fronter för att bemöta den fascistiska faran inom- och utomlands.

10-21 mars 1939 genomför SUKP(B) i Moskva sin XVIII kongress. Man beslutar att kämpa aktivt mot de fascistiska angriparna och att inte ge de imperialistiska krigsprovokatörerna någon möjlighet att dra in Sovjetunionen i ett krig. Man beslutade att stärka landets försvar och att utveckla vänskapsrelationerna till arbetarklassen i andra länder.

14/15 mars 1939 annekterar Hitlertyskland hela Tjeckoslovakiet och proklamerar Protektoratet Böhmen och Mähren. Det fascistiska Horthy-Ungern ockuperar Karpato-Ukraina. Kommunisterna ställer sig i spetsen för befrielsekampen.

21/22 mars 1939 ockuperar Tyskland Gdansk och det litauiska Memelområdet.

Sovjetunionen försöker med all kraft att tillsammans med Västmakterna Frankrike, Storbritannien och USA bygga ett kollektivt säkerhetssystem som ska ställa sig i vägen för det fascistiska blockets framfart, både Tysklands krigspolitik i Europa och Japans grymma erövringspolitik mot Kina och Sovjetunionen i Asien. Men Västmakterna är inte intresserade. De fortsätter sin "Ickeinblandningslinje" som de redan påbörjat när Sovjetunionen uppmanade till gemensamt försvar av den Spanska Republiken mot Franco-fascisterna 1936.

Gång på gång, under Spanienkriget som när Hitlerwehrmacht marscherade in i Österrike och Tjeckoslovakiet uppmanade Sovjetunionen till gemensamma ansträngningar för att rädda freden. "I morgon kan det redan vara för sent, men i dag är fortfarande tid, om alla stater, främst stormakterna, intar en klar och otvetydig attityd i fråga om fredens kollektiva räddning", vädjade Sovjetunionens Folkkommissarie för utrikesangelägenheter, M M Litvinov, i en deklaration den 17 mars 1938.

Förgäves.. Västmakternas kallsinniga attityd mot Sovjetunionens fredsförslag är en tydlig signal till Hitlertyskland, att påskynda sina krigsförberedelser.

Västmakternas största förhoppning är att Tyskland ska krossa Sovjetunionen. Regeringarna i Storbritannien, Frankrike och USA förstod mycket väl att en utvidgning av det fascistiska blocket innebar ett hot mot mänskligheten. Men så länge det var andra folk och länder, som anfölls, offrades dessa gärna i förväntningen att kriget slutligen skulle riktas mot Sovjetunionen.

Komintern föreslår i sitt Majupprop 1939 att inkalla en konferens för hela världens arbetarorganisationer. Målet är att åstadkomma aktionsenhet, för att bekämpa fascismen och stödja den sovjetiska kollektiva säkerhetspolitiken. Det ska förhindras att reaktionära imperialistiska krafter i de olika länderna lierar sig med de fascistiska krigsmakterna. Med stora demonstrationer i världen stödjer den internationella arbetarklassen dessa förslag. Under samma år genomförs många konferenser, massdemonstrationer och aktioner för att bevara freden.

12-24 augusti 1939 avslutas sovjetisk-brittisk-franska militärförhandlingar i Moskva. Initiativet har Sovjetunionen som sedan våren lagt fram förslag i denna riktning. Men Frankrikes och Storbritanniens representanter är inte intresserade av de sovjetiska förslagen att bilda en gemensam allians mot en fascistisk aggression. Förhandlingarna misslyckas p g a Englands och Frankrikes destruktiva hållning. Styrda av sina klasspositioner strävar de efter att Sovjetunionen ska dras in i krig mot Tyskland. Därför drog de ut på förhandlingarna. När bokstavligen endast några få dagar återstod till Tysklands anfall mot Polen, förde de förhandlingarna i en slutlig återvändsgränd. Förhandlingarna med Sovjet liksom garantierna till Polen och andra länder var för England endast ett medel för att trycka på Hitlertyskland att nå en uppgörelse med England och Frankrike. Tyskland fick av de strandade förhandlingarna den tydliga signalen att Sovjetunionen inte hade några allierade och att det var fritt fram att anfalla Polen och därefter Sovjetunionen utan att riskera motstånd från Englands och Frankrikes sida.

En av många seriösa historieforskare, som bekräftar detta, är Prof Lothar Kettenacker, som skriver i Die Diplomatie der Ohnmacht. Die gescheiterte Friedensstrategie der britischen Regierung vor Ausbruch des Zweiten Weltkrieges im Sommer 1939. Die Grossmächte und der Europäische Krieg, Deutsche Verlagsanstalt, Stuttgart 1979) (övers Vanmaktens diplomati. Den brittiska regeringens misslyckade fredsstrategi inför andra världskrigets utbrott sommaren 1939): "Om London den 18 april ofördröjligen och förbehållslöst deklarerat sin beredvillighet att acceptera det sovjetiska förslaget om en allians och demonstrerat en seriös inställning till principen om kollektiv säkerhet i Europa hade sannolikt en ’fredsfront’ kunnat upprättas i Europa. Denna viktiga erfarenhet fick Churchill att redan den 22 juni 1941 på första dagen av det tyska anfallet mot öst räcka ut handen mot Sovjetunionen för slutandet av en allians "

Av stenogrammen från mötena med den brittiska regeringskommittén för utrikes angelägenheter den 9 och 20 juni 1939 framgår tydligt att regeringen i London var klar över att en brytning av förhandlingarna med Moskva skulle leda till krig, och att man med den bedrivna förhandlingsleken hade skapat "en hotfull risk" för att ett avtal skulle slutas mellan Sovjetunionen och Tyskland.

Lord Edward Halifax, inflytelserik regeringsmedlem, noterade: "Om de allierade slöt ett avtal med Ryssland skulle de för en tid skydda sig själva från den allra största faran en trolig överenskommelse mellan Tyskland och Ryssland och de skulle trygga Polens säkerhet". "Det är tydligt att Ryssland är intresserat av att bevara Polens oberoende och inte önskar att Polen förintas."

Men regeringen i London styrde sin politik åt rakt motsatt håll. Münchenpolitiken arkitekter räknade med att till priset av förräderiet mot Polen föra de tyska arméerna fram till Sovjetunionens gräns i förhoppning om att den tyska aggressionen sedan skulle få en "naturlig utveckling". Den brittiske premiärministern gjorde ingen hemlighet av denna åsikt. Han resonerade så att om Polen och de andra länderna som England och Frankrike givit s k "garantier" inte fick hjälp av dem (så som det också skedde i verkligheten) skulle det vara "fullt troligt att dessa länder ockuperades och Tyskland skulle stå vid de ryska gränserna". (Public Record Office F.O. 371/23071, s 240)

Aftonbladets påstående att det var Sovjetunionen som offrade Polen, Norge, Danmark, Holland är alltså ett rent falsarium.

Den 22 augusti håller Kominterns sekretariat ett möte. I samband med förhandlingar mellan Sovjetunionen och Tyskland, informeras de kommunistiska partierna om möjligheten av en förestående ickeangreppspakt mellan Sovjet och Tyskland. Men Sovjetunionen understryker att en sådan pakt inte står i motsats till både möjligheten och nödvändigheten av att det av Sovjetunionen länge eftersträvade samarbetsavtalet med Västmakterna till gemensamt försvar mot Fascisterna kommer till stånd. Komintern betonar att kampen mot fascisterna, främst den tyska fascismen, oförändrat står i centrum för alla ansträngningar. Men denna orientering når inte fram till alla partier, och Molotov-Ribbentrop-pakten skapar stor förvirring bland kommunister och andra progressiva krafter i världen.

Den 23 augusti 1939 undertecknas ickeangreppsavtalet mellan Sovjet och Tyskland. Den sovjetiska regeringen känner sig tvungen till detta steg, eftersom de sovjetisk-fransk-brittiska förhandlingarna har misslyckats p g a de båda imperialistiska ländernas politik. Med detta steg lyckas Sovjetunionen att på sommaren 1939 avstyra ett tvåfrontskrig. Pakten innebar för Sovjetunionen en tidsvinst på två år för att stärka sin försvarskraft.

***

Andra världskriget kostade 50 miljoner människors liv och 35 miljoner skadade. 61 länder drogs in i krigshändelserna. Sovjetunionen förlorade 20 miljoner människor och utsattes för ofantlig förstörelse och lidande.

Trots dessa förluster och en betydligt svagare materiell bas än Västmakterna var det Sovjetunionen som gav det största bidraget till segern över fascismen.

Kommunisterna och andra progressiva krafter har under hela kriget stått i främsta linjen i kampen mot fascismen. De stod också överst på fascisternas förintelselistor. Att, som Aftonbladet gör, beskylla "Vänstern" för att ha försvarat Hitler är någon av de dummaste och grövsta historiska lögner man kan hitta på.