Jordbävningen i Turkiet lämnar knappast någon oberörd. Den internationella första hjälpen har snabbt kommit i gång, det är bra. När naturkatastrofer av denna omfattning inträffar får man inte tveka att ställa upp. Turkiets jordbävningsoffer behöver vår solidaritet nu och lång tid framöver.

När naturens krafter åstadkommer förödelse av detta slag kan det vid första anblicken verka som om alla drabbas lika, som om det inte fanns någon att anklaga för olyckan. Men verkligheten visar att även naturkatastrofer präglas av klasskillnader, att det finns direkt skyldiga för många människors död och lidande.

Bland de drabbade i Turkiet ökar kritiken mot den turkiska staten. Undsättningen av de nödställda kom i gång alldeles får långsamt och var för dåligt organiserad. I Ataturks land, där militären betraktas som bäst organiserade, sammanhållande och starkaste kraft, och där militärutgifterna är ofantliga jämfört med socialbudgeten, dröjde det flera dagar innan militären anlitades till hjälpinsatser. Helt tydligt har statsmakten mycket lättare att använda militären till förtryck av kurder och de progressiva krafterna än för humanitära insatser. Katastrofhjälpen är dåligt organiserad. Det saknas praktiskt taget allt vad de drabbade behöver, mat, medicin, tält, rent vatten

Samtidigt frågas med allt större eftertryck efter de skyldiga för att så många byggnader inte motsvarade byggnormerna och rasade samman som korthus. Sökandet efter de ansvariga för tiotusentals människors död blottlägger en omfattande korruption och djupa sociala klyftor. Det är de fattiga som fått sina hus förvandlade till ruiner. Kommer de överlevande att få tillräckligt med hjälp för att kunna återgå till ett normalt liv?

Ser man sig omkring i världen, så upptäcker man att löften om hjälp i regel är stora när människorna har tragedin på näthinnan och regeringar tvingas att engagera sig. Men oftast tar återuppbyggnaden slut innan hjälpen nått fram till de fattiga och värst drabbade. Så verkar det vara i Nikaragua och Honduras efter orkanen Mitchs framfart. Så var det med jordbävningen i Armenien för elva år sedan. Men vad har hänt sedan dess? En journalist berättade i TV 2:s morgonsändning den 25 augusti att hon besökt jordbävningsoffren i Armenien: många lever elva år senare fortfarande kvar i tält, skjul eller andra nödtorftiga bostäder. Folk är upptagna med att på något sätt skaffa mat för dagen. Arbetsplatser finns inte, ingen har investerat i nya fabriker i denna f d blomstrande Sovjetrepublik, som strax efter jordbävningen hade brutit sig ut ur Sovjetunionen. Experterna förklarar i TV att det var helt naturligt: landet med sin nyvunna självständighet och sina nya makthavare har varken förutsättningar, kraft eller vilja att förändra jordbävningsoffrens situation. Den under sovjettiden påbörjade återuppbyggnaden av nya bostäder stannade tvärt när man inte längre fick medel från Moskva. Landets resurser går åt till striderna kring Nagorno Karabach. Och "vännerna" i Väst, som lovat guld och gröna skogar bara sovjetmakten avskaffades, har naturligtvis sedan länge glömt sina löften.

Också naturkatastrofer har ett politiskt innehåll. Det kan man förstå, när man jämför ödet för Armeniens jordbävningsoffer med en annan liknande katastrof, som ägde rum i den uzbekiska huvudstaden Tasjkent 1966. "Staden har efter återuppbyggnaden en modern prägel. Ett efter 1966 nyuppfört centrum samt vidsträckta förorts- och industriområden" skriver svenska Nationalenzyklopedin. Tasjkent blev på sin tid symbolen för den sovjetiska folkfamiljens mångnationella sammanhållning, varje sovjetrepublik gav sitt bidrag för att låta Tasjkent återuppstå både som historisk pärla och som en blomstrande modern stad.

Turkiet är ingen socialistisk stat. Klassklyftorna är djupa .Folkets sociala läge svårt redan innan jordbävningen. Det beror både på det turkiska folkets egna kamp och internationell solidaritet att katastrofens offer inte snart ska falla i glömska.