En våg av ungdomsbrottslighet sveper över Japan. Det berättar David Esnault i augustinumret av franska månadstidningen Monde Diplomatique. Det är fråga om en ny typ av speciellt grov brottslighet. En rad råa våldsbrott har begåtts av unga gärningsmän. Offren har varit andra ungdomar. Esnault berättar också om grupper av tonåringar som på kvällarna drar omkring i storstädernas centra och går till angrepp mot fattiga och ensamma gamla. Våldsverkarna känner inte sina offer, och enligt Esnault känner de inte heller alltid sina medbrottslingar. Efter attackerna delas bytet upp. Den del av bytet som utgörs av kontanter spelas bort i någon spelhall. Skolflickor prostituerar sig. Skolmobbning blir allt vanligare och får en allt grymmare karaktär. Psykologer vittnar om den akut krisartade situationen i många familjer där skolbarn håller sina föräldrar i skräck med våld och terror.

Esnaults artikel är ingen indignationsartikel av det vanliga reaktionära slaget. Han noterar bara att Japan är ett samhälle i kris. Han skriver inte att han tycker att straffmyndighetsåldern borde sänkas och polisen ges större befogenheter att gå till rätta med unga brottslingar. Det är inte hans sak. Han återberättar bara en del av de händelser som förevarit i Japan och redogör sedan för vad japanska sociologer och poliser haft att säga om tänkbara orsaker och lämpliga åtgärder.

En allvarlig brist i Esnaults i och för sig intressanta krisartikel från Japan är dock enligt min uppfattning hans omdömeslöshet i valet av exempel. Han gör ingen åtskillnad mellan å ena sidan våld mot en starkare motpart som föräldrar och lärare och, å andra sidan, våld mot en svagare motpart som en utstött skolkamrat eller en fattig äldre. Allt som krävs för att Esnault skall uppfatta händelsen ifråga som ytterligare ett krissymtom är att det förekommit fysiskt våld och att gärningsmannen är ung. Detta är ett farligt inskränkt synsätt. De ungas våld måste givetvis sättas i samband med det åldersförtryck som i klassamhället utövas mot både de yngsta och de äldsta - alltså mot de ekonomiskt improduktiva i ett samhälle där penningen är alltings mått.

Skolelevens våld mot läraren skulle kunna vara ytterligare ett exempel på den blinda hänsynslöshet och närmast sinnessjuka likgiltighet för andra människors lidanden som när ungdomar likt vargflockar begår rånattacker mot de fattiga gamla. Så skulle det kunna vara, och Esnaults exempel erbjuder ingen möjlighet att bedöma om så är fallet eller inte. Men de miljontals människor som bär sår inom sig efter vardagen i skolan kan intyga att sammanhanget kan vara, och sannolikt är, ett helt annat. Den gamla pedagogikens dressyranstalter till skolor är visserligen borta på många håll, men de har fått effektiva efterföljare i de moderna konkurrensskolorna. Barnen försätts i en konkurrenssituation som för de allra flesta slutar i nederlag. Det är fråga om systematiska övergrepp, i synnerhet mot arbetarklassens barn. En ensam skolelevs motvåld är desperat och oftast utsiktslöst. Men att lyfta detta motvåld ur sitt sammanhang och låtsas som om skolans våld mot de unga inte fanns är absurt.

Esnault är lika omdömeslös när det gäller familjerna. Det som i de utvecklade kapitalistländerna återstår av de stora kollektiv av sociala relationer som familjer och släkter utgjorde på många håll för bara ett sekel sedan har brutits ned till så kallade "kärnfamiljer". Så är det tydligen i Japan också. Här fostras nu en typ av hänsynslös egoist för vilken andra människor är antingen medel för uppnåendet av egna mål eller fiender eller förhinder i samma strävan. Här inpräglas förtryckets metoder i barnen. Hur hänsynslösa de blir beror på hur hänsynslöst det handlas mot dem. Här inympas en inställning till andra människor som gör det omöjligt för individen att bygga egna relationer, egna kollektiv. Detta är bra för dem som har pengar att köpa sig relationer och annat men en katastrof för dem som är utan.

För David Esnault är Japans utagerande ungdomar ett krissymtom. Punkt. Orsaken söker han i familjernas upplösning och den stagnerande japanska ekonomins svårigheter att ge plats åt de unga som fostrats till blind "materialism". Man kan förstå att han är upprörd. Men man måste beklaga hans brist på omdöme. Om Esnault lärt sig urskilja det ålders- och klassförtryck som döljer sig bakom den japanska ungdomskriminaliteten så hade han också insett att det är vilseledande att behandla den som något krisartat och undantagsmässigt. De flesta av Esnaults ungdomsmonster har mycket bra förstått hur de ska bete sig i det kapitalistiska klassamhället, de låter sitt våld gå ut över en svagare motpart: mot kvinnor och svagare skolkamrater och värnlösa gamla. De använder klassamhällets förtryckarmetoder, och de gör det för att få tag i pengar. Ett sådant beteende är inte undantag under kapitalismen: det är regel.