Det går bra för Sverige. Ekonomin genomgår en stadig förbättring. Enligt regeringen stiger BNP och sjunker arbetslösheten. TV och tidningar roar åskådare och läsare med rapporter om "köpfester".

Enligt regeringens prognoser lär det bli ett överskott i statens finanser med ca 35 miljarder, varav regeringen vill använda över 12 miljarder till att sänka skatterna. Skattesänkningen är en mycket omtvistad fråga, men har för den socialdemokratiska ledningen fått stor symbolisk betydelse för att ta vinden ur de borgerliga partiernas segel. Skattesänkning är ett standardkrav av borgarna vad skulle folk ha för anledning att välja borgerligt när en regering Persson kan infria kravet?

Både LO och TCO säger sig med vissa avvikelser om vilka grupper som ska prioriteras vara överens om behovet av sänkta skatter. Tydligen har man förstått att det inte är alla som likt Mona Sahlin tycker att det är "ballt" att betala skatt. (I alla fall tyckte hon så när hon första gången satsade på att bli statsminister. I sin nya roll med särskilt hjärta för småföretagare och "modernt arbetsliv" har hon ju framfört litet andra åsikter.)

I debatten om sänkta skatter för de svaga inkomstgrupperna är det viktigt att komma ihåg att den förbättring av statens finanser som nu ska spenderas inte minst har åstadkommits genom hårda nedskärningar i den offentliga verksamheten. Det var till stor del besparingar som hårdast drabbat de lägst betalda.

Om regeringen och socialdemokratin har för avsikt att förverkliga sina vallöften om att skolan, vården och omsorgen ska förbättras och de på många håll skriande behoven inom dessa sektorer täckas, måste detta gå före skattelättnader, eftersom effekten just för de svagaste i samhället skulle bli störst.

Kompensationen till landets sämst ställda pensionärer och en förbättrad a-kasseersättning bör ha högre prioritet.

När dessa redan avgivna löften infriats finns det goda skäl att sänka skatterna för låg- och medelstora inkomster, vilket innebär att motsvarande sänkningar inte behöver ges till landets höginkomsttagare.

I den pågående skattedebatten är det lätt att se de ideologiska skillnaderna mellan höger och vänster på den politiska skalan.

De borgerliga partierna med stöd av "förnyarna" inom socialdemokratin strävar mycket konsekvent till ett samhälle med minimal samhällelig service.

Privatisering av skola, sjukvård, kommunikationer exempelvis tunnelbanan i Stockholm eller utförsäljningen av delar av SJ samt bolagiseringen av hela den kommunala sektorn i Stockholm ingår i avregleringsstrategin som framför allt moderaterna mycket målmedvetet bedriver.

Samtidigt ser sig Carl Bildt trots de egna privatiserings- och avregleringsaktiviteterna inte förhindrad att i sitt senaste veckobrev (han älskar att i alla sammanhang hänvisa till dessa skrivelser) kritisera regeringen för att det om några år kommer att fattas ca 20 000 lärare i den svenska skolan.

Upprörd påpekar Bildt i sitt brev att det redan i dagens skola finns allvarliga brister som bl a lett till att var tionde elev inte klarar steget över till gymnasiet efter avslutad grundskola. Bildt säger sig förstå att skolan här lägger grunden för en skillnad mellan barnen som består livet ut.

I denna bristfälliga skola ligger enligt moderatledaren orsaken till att fler företag flyr Sverige och att vårt land därmed också nedrustas som kunskapsnation, d v s berövas sin framtid.

Man kan konstatera att Bildts beskrivning av den sociala nedrustningens följder, bl a skolans skrotning är riktig. Men Carl Bildt tycks inte vilja se sambandet mellan de egna kraven på lägre skatter, avreglering, privatisering och minskat statligt inflytande och just försämringen av skolan, vården och omsorgen.

I slutet på sitt veckobrev lämnar Bildt den svenska vardagen med skatter, skolor, arbetslöshet och övergår till problem av mer våldsamt slag problemen på Balkan. Den snart avgående moderatledaren har ju sedan flera år haft sitt huvudintresse på Balkan och försökt framtona som en "äkta fredsmäklare". Han har fått uppleva hur kapitalets jakt efter ökade vinster och makt har lett fram till kaos och katastrof i Bosnien och Kosovo med fruktansvärda konsekvenser för befolkningen. Men hans delvis distanserade attityd mot Natobombningarna ska inte skymma blicken för att han ägnar all sin kraft åt att tvinga på Balkanfolken just det systemet som är roten till kriget och misären där.

Hos oss innebär detta system med sin profitsträvan som översta lag inte död och elände av samma slag som på Balkan, men källan är den samma för nedskärningarna, social nedrustning och därmed ökande utslagning, kriminalitet och sociala konflikter.

Kapitalet strävar både där som här efter en tillbakagång till det fullständigt avreglerade klassamhället, nu under globaliserade former. För att nå sitt mål är kapitalet berett att använda de metoder som krävs och som är politiskt möjliga. När resultaten visar sig försöker man alltid att tvätta sig själva rena.