Medierna i Västvärlden har hittat ett nytt älsklingsbarn: Falun gong rörelsen i Kina. USA, världens förkämpe för mänskliga rättigheter nr 1, protesterar mot att regeringen i Peking förbjudit "miljontals harmlösa utövare av traditionell kinesisk kultur" sin meditation och en sorts skuggboxning. Men helt så harmlös är inte Falun gong, vars ledare sedan åratal är bosatt i USA.

Han har pendlat mellan sina amerikanska uppdragsgivare och den "andliga" rörelsen i Kina som av någon anledning bara vuxit.

Kinas regering har inte gjort någon hemlighet av orsakerna till förbudet mot Falun gong och förstörelsen av dess rikliga bokutgivning: Falun gong är en rörelse som fostrar fram egoism, dess ideologiska innehåll är anti-kollektivitet. En religiös sekt med metafysiska föreställningar som direkt och indirekt framställer Kinas strävan att bygga ett socialistiskt samhälle som oetisk och onaturlig.

Att hela Västvärlden med USA i spetsen tagit Falun gong till sitt hjärta, säger en hel del. Medierna i Väst har just tillbörligt celebrerat 10-årsdagen av händelserna på Himmelska fridens torg. Trots massiva ansträngningar har man den gången misslyckats att störta folkmakten i Kina. Med Falun gong har imperialismen startat ett nytt försök att knäcka Kinas socialistiska inriktning.

Sedan de socialistiska länderna i Europa åter underställts den kapitalistiska ordningen, har Folkrepubliken Kina, som är lika stor som Europa (9,6 milj km2) och har en befolkning på 1,23 miljarder människor, hamnat i fokus för imperialistiska strateger. Kina - det är i deras kalkyler en jättemarknad och samtidigt potential av billig arbetskraft, en viktig strategisk post i Asien och råvarukälla. Därför försöker de med alla medel att underminera folkmakten. Därför söker de ständigt nya slagträn mot folkrepubliken, Tibet och Taiwan, "mänskliga rättigheter" eller Kinas legitima rätt att inneha ett militärt försvar i likhet med USA och andra Västmakter.

Hade utvecklingen följt Washingtons ritningar, hade redan den s k studentrevolten 1989 på Himmelska fridens torg i Peking lett till en kontrarevolutionär offensiv.

I Peking förekom den tiden missnöjes-yttringar över sociala försämringar, som kommit till som följd av Kinas öppning västerut och reformerna som tillhörde och som åter införde ett visst utrymme för kapitalistiska element. Därtill kom oförståelse och protest på grund av motsättningar inom partiledningen. Dessa handlade om Kinas fortsatta socialistiska väg, som för det överväldigande flertalet kineser aldrig stod till disposition. I den situationen utlöste studenter, högskolelärare och unga intellektuella, som under de förutvarande åren till tiotusental hade utbildats i USA och Västeuropa, en "människorättskampanj" fjärran från verkligheten, i strid med folkmassornas intressen och kontrarevolutionär till sitt väsen. Kampanjen styrdes av västliga underrättelsetjänsters agenter, som hade värvats under sina studier utomlands.

Kampanjen kulminerade i kravet att störta parti- och statsledningen och den socialistiska ordningen och att återställa det kapitalistiska systemet. Symbol för detta blev resningen av en jättestor "demokratigudinna" på Himmelska fridens torg i Peking, en efterapning av Frihetsgudinnan i New York.

För att karaktärisera de kinesiska "medborgarrättskämparna" räcker det att påminna om att de sade sig ha Gorbatjov som ledstjärna och "omdaningen" i Sovjetunionen som modell. När den kontrarevolutionära utvecklingen med kraftigt stöd av västliga media gick mot sin kulmen, dök Gorbatjov påpassligt upp på statsbesök i Peking. Människorättsstudenterna samlades vid ingången till Folkkongressens Stora Hall för att fira sin idol. Men "Gorbi" fick ingen chans att uppmuntra deras omstörtande aktion på samma sätt som han gjorde något senare i Östeuropa med de ökända orden om att "livet straffar den som kommer försent": Värdarna förhindrade ett sådant spektakel och förde gästen från Moskva ut genom parlamentets bakväg.

Imperialistiska statsmän sparade inte på hot om ekonomiska- och handelssanktioner och andra utpressningsförsök i fall att Kina inte tänkte uppfylla studenternas "berättigade krav". De hela följdes ständigt upp av hetskampanjer i västliga medier, vars korrespondenter alltid "rent tillfälligt" dök upp när något spektakulärt inträffade. Revoltens ledare inbillades av sina uppdragsgivare i Väst att de kunde "segra" med deras hjälp.

Händelserna eskalerade och studenternas protester, som inte fann något nämnvärt stöd bland Pekings befolkning, blåstes upp till "folkuppror". Kontrarevolutionen gick över till väpnad konflikt. Armépatruller överfölls, soldater mördades, de kom över vapen, bl a eldkastare, och använde dem. I ruset över en nära förestående seger publicerade DPA t o m foto på en "rebell"som tände eld på en pansarvagn.

Deng Xiaopings bedömning den 26 maj 1989 var att det handlade om en kontrarevolutionär kupp under deltagande av CIA och västliga stater. (Clintons senaste öppna anvisning till CIA att göra allt för att stärka den jugoslaviska oppositionen och störta regeringen i Belgrad är bara en aktuell bekräftelse på sammanhangen kring de kinesiska händelserna.)

Mer än en vecka försökte den kinesiska ledningen sedan att genom dialog och förhandling med studenterna att nå en fredlig lösning. När alla försök misslyckades och studentledarna vägrade att lämna Himmelska fridens torg, fick armé- och polisenheter den 4 juni order att utrymma torget.

Enligt realistiska bedömningar har det kontrarevolutionära upproret och dess nedslagning kostat ca 300 liv, däribland många soldater och poliser. Den imperialistiska propagandan, som vi nyss upplevt i full aktion kring Natokriget mot Jugoslavien, talar om "3 000 döda bara på Himmelska fridens torg", naturligtvis utan att kunna bevisa påståendet.

Den ständigt återkommande "sorgen" i Väst över "massakerns offer" är i verklighet besvikelse över den misslyckade aktionen.

Hade den kinesiska ledningen 1989 vikit sig för kontrarevolutionen, hade det enligt Kinaexperter i olika läger oundvikligen lett till ett förödande inbördeskrig med miljontals offer. Att ifrågasätta socialismen i Mittens jätterike skulle fått förödande konsekvenser både för det kinesiska folket och hela världen.

Så förblir Kina i likhet med Kuba ett hopp för alla som håller fast vid socialistiska målsättningar; ett hopp för alla som vägrar godta imperialismens förmyndarskap över hela världen. Utifrån denna synvinkel kan man inte övervärdera krossandet av kontrarevolutionen för tio år sedan, utan att för den skull förbise händelsernas blodiga tragik.

Imperialismen, som genom socialismens nederlag i Europa stärkt sin makt på många håll i världen, bedriver sina aktioner mot Kina med ny intensitet.

Uppmärksamheten för Falun gong under de senaste veckorna är ett exempel på detta. Men den kinesiska regeringen har dragit lärdom av händelserna för tio år sedan och denna gång ingripit innan "oppositionen" kunde vålla blodiga sammanstötningar.

Kampanjen kommer att fortsätta - och lika så vår solidaritet med världens största folk som inte är berett att underkasta sig "världspolisen" USA och dess springpojkar.