På sommaren stannar Sverige, är en gammal allmänt godtagen "folkvisdom" här i landet, i alla fall när det handlar om inrikespolitiken. Men den som trots badvädret följt nyheterna kan lätt konstatera att politiken inte tagit semester denna sommar. Både utrikes- och inrikespolitiken har rullat vidare med händelser som förtjänar all uppmärksamhet.

Utrikespolitiskt har det gått i en riktning som kunde ge upphov till magsår eller hjärtinfarkt bland människor med känsla för rättvisa och fred och respekt för andra länder och folk.

Händelseutvecklingen i Jugoslavien visar hur långt förespråkare för det som kallas för "marknadsekonomi och demokrati" är beredda att gå för att tvinga sina värderingar och sina intressen på andra folk.

Efter att Nato med EU:s totala uppslutning i 78 dygn har fällt sina bomber över civilbefolkning och landets broar, skolor, industrier, energianläggningar och sjukhus har de tvingat fram en situation som innebär att en del av Jugoslavien är ockuperat. Men kriget är inte över. Nato och EU har trots bombterror, hundratusentals människor på flykt och ohygglig förstörelse inte nått sitt mål - oinskränkt makt över Balkan. Därför fortsätter kriget, nu med andra medel och metoder.

I direkt strid mot de just undertecknade avtalen har UCK-banditer givits status av ordningsmakt och myndighetsutövare med påföljd att serbisk befolkning mördas eller fördrivs, medan Kfor-styrkor agerar åskådare och är fullt upptagna med att leta bevis för påstådda krigsförbrytelser utförda av serber.

Clinton har givit ökade anslag till CIA med det uttryckliga uppdraget att bygga upp och stödja anti-Milosevic-grupper i sin kamp mot den legitima regeringen i Belgrad.

Det internationella toppmötet, som av samma krafter som nyss lagt Jugoslaviens städer och byar i aska och ruiner, samlades under parollen att man vill skapa fred på Balkan, inbjöd alla länder i regionen och jugoslaviska delstater - med ett undantag: regeringen i Belgrad. UCK och oppositionspolitiker som innan kriget byggts upp med västligt stöd och som snabbt lidit nederlag när de skulle visa vad de går för, var hjärtligt välkomna.

För att ytterligare understryka hur angelägen man är att få makt över hela regionen och skapa sin form av "demokrati" utlovade man ekonomiskt stöd åt kommuner och delstater i Jugoslavien som uttalar sig emot president Milosevic.

Diskussionen gällde aldrig den folkrättsligt ohållbara inblandningen i en suverän stats angelägenheter, utan endast taktiska överväganden, på vilket sätt man lättast skulle kunna köpa "oppositionella krafter" i landet. Medan USA blankt nekar pengar till återuppbyggnaden i "Serbien" så länge den folkvalde presidenten sitter vid makten, ansåg framför allt Tyskland att "riktade stödåtgärder" lättare skulle påverka den serbiska befolkningen att göra sig av med sin president..

Göran Persson ansåg att mötet var ett steg i rätt riktning. Att han själv sitter som statsminister med betydligt färre röster än president Milosevic, utgör inte något bekymmer för honom. Jugoslavienpolitiken bestäms i USA och EU - och Persson följer snällt.

Nu gäller det att bygga upp allt som man med bomber för 67 miljoner dollar dagligen slagit sönder, konstaterar samma statschefer som sanktionerat förödelsen.

Ett problem befarar ockupanterna dock - nämligen att Serbien inte kommer att leverera energi till Kosovo denna vinter. Tydligen har de ingen tanke på att det finns ett samband mellan att Nato målmedvetet har bombat sönder jugoslaviska kraftanläggningar och oljelager och landets enorma energiproblem i en sådan omfattning att landet knappast kommer att klara behoven i Jugoslavien som helhet

Svenska tidningar, som under hela kriget utmålade serber som barbarer och krigsförbrytare och kosovoalbaner som fredsänglar och enbart offer, följer nu upp med att kalla alla illgärningar som riktas mot Kosovos serbiska befolkning som hämndaktioner. Underförstått att man måste ha förståelse för vedergällningen, det var ju serberna som började och bär ansvaret för allt.

Att detta krig handlar om att krossa ett land som inte vill underordna sig kapitalets världsherravälde - i Jugoslavien ägs den övervägande delen av produktionsmedlen fortfarande kollektivt - faller totalt bort i de svenska massmedia.

En intressant parallell i mediabevakningen kan dras till behandlingen av den s k Falun gong rörelsen i Kina. Det räcker att 50 anhängare till den från USA styrda och till opposition ombildade rörelsen protesterar utanför Kinas ambassad i Stockholm för att TV och tidningar ska ägna dem flera långa nyhetsinslag.

Men när ett tusental och fler demonstranter 80 kvällar i sträck står på Sergelstorg i protest mot Natos bombningar och den svenska regeringens stöd till kriget i Jugoslavien - ja, då är det tyst i radio, TV och pressen.

Utrikespolitik och inrikespolitik går hand i hand och allt för ofta stick i stäv med folkets vilja och behov. När en opinionsundersökning i juli visade att knappt var tionde svensk hade förtroende för politikerna, blev förvåningen och bestörtningen stor. Trots det nyligen genomförda EU-valet vars resultat knappast kunde misstolkas.

Orsaken till misstron är lätt att förstå för den som ser ett samband mellan tal och löften i valkampanjer och den verkliga anledningen.

Statsministern leder Sverige bakvägen in i EMU men säger sig vara osäker. Hans skäl är att han vet vad svenska folket tycker - över 55 procent säger Nej.

Kampanjen för att ändra attityden förs med väl fördelade roller. Så därför "fick" Sveriges nya EU-kommissionär Margot Wallström lugnt och direkt i första intervjun deklarera att hon är för en EMU-anslutning. Hos en representant i EU:s innersta maktcirkel skulle väl ingen på allvar väntat sig en annan åsikt.

I 1998 års riksdagsval lovade samtliga partier krafttag för att förbättra vård, omsorg och skola. Verkligheten har blivit den motsatta. Längre vårdköer, större klasser och färre lärare i många kommuner.

Men i rak motsats till den verklighet som många människor dagligen upplever talar regeringen ständigt om att allt har blivit bättre. Landets ekonomi är enligt de officiella beskrivningarna stadigt på väg uppåt.

Verkligheten visar på fortsatt hög arbetslöshet och hot om rationaliseringar som kostar tusentals människor arbetsplatsen. Ett av de senaste exemplen är Ericsson som planerar att skära bort 11 000 anställda. Betydligt större uppmärksamhet i detta sammanhang vållade däremot beslutet att koncernen sparkar sin VD Christer Nilsson. Orsaken till omvälvningar i det svenska industriflaggskeppet är att aktiekursen "endast" stigit med 50 procent de senaste två åren.

Detta är bara några exempel på varför misstron mot politiker ökar och tyvärr ger utrymme för ytterligare minskat inflytande i demokratiska församlingar och större dominans åt kapitalet.