Hur bekämpa rasismen?
På den svenska kartan är Eskilstuna känt för motståndet mot rasism. Många människor vill ha en ändring, så via ord och handling har man åstadkommit en motvikt mot rasismen. Det var först i Eskilstuna som LO krävde "ett nazifritt Sörmland!" Antirasister diskuterade, argumenterade och handlade på det sätt man ansåg vara rätt. Eskilstunabor valde anständighetens väg. Det efterlystes att folk delar med sig av sorg, glädje och livserfarenheter. Att det behövs ett aktivt medverkande i folkrörelsernas sociala och politiska liv för att kunna försvara sig mot utanförskap, segregation och rasismens pest.
Nu dyker det upp vissa pedagoger med nya profetia. Man beskyller arbetarrörelsen och anklagar antirasister för än det ena och än det andra. Men vi måste erkänna att det var svårt att under den långa "rasismdebatten" hitta substans och fakta i den anklagande skarans påståenden och kackel.
Herr Mohsen Hakem och hans vänner vill diskutera - med hans egna ord - om "invandrarna är en resurs eller en belastning". Enligt hans utsago i stadens tidning vet vi att han efter hans samröre med vissa i överheten är en "resurs".Efter en debattkväll i högskolans aula meddelar han via tidningar att han ska vara en "resurs på hemmaplan".
De flesta av oss har ingen möjlighet att vara en "resurs", varken här eller på hemmaplan. Det finns ju en hel del folk som förnekas sitt "hemmaplan". Det är inte så konstigt att människor blir frustrerade av att ständigt tvingas spela på "bortaplan". Om Iran vet vi kanske inte så mycket. I Turkiet vill ingen kapitalägare ha oss som "resurs" och Kemal Ataturks myndigheter jagar oss.
Mohsen Hakem och hans meningsfränder använder sig av frågeställningar som vi hört många gånger tidigare: Den nyliberala tanken om "närande och tärande" är fortfarande på dagordningen i förhoppning om att kunna inympa medvetande om "naturlagen" om utbud och efterfrågan. För Mohsen Hakem och hans vänner reduceras människor till vilken vara som helst - tomater, stövlar eller varför inte greven Wachtmeisters ölbackar?
Det är tydligt att ordet människovärde inte existerar för den nya sociala arrogansen och nynazister. Till skillnad från dessa kräver vi ett anständigt liv, delaktighet i jobben, människovärde åt alla. Rasism åt ingen. Vi vet att männi-skovärde i form av ett anständigt liv inte har någon färg eller bestämd "hemma-plan". Vi har sett att både svarta och vita händer kan bygga Volvobilar.
Även Mohsen Hakem och hans uppbackare säger sig vilja bekämpa rasismen. Deras recept är att alla ska komma till tals och klagar att nazister och rasister förnekas den rätten. Dagarna före debatten i Eskilstuna konstaterade t o m SÄPO-chefen i TV-rutan att han var bekymrad för det fria ordet så till vida att han saknade befogenheter för att hindra så mycket "fria ord" i form av förolämpningar, förnedranden och rent av dödshot. I samband med debatten sade vice ordföranden för Sverigedeokraterna i radion att han ännu inte räknat ut hur många människor han ska kasta ut ur landet. Vad har detta att göra med yttrandefrihet?
På sistone har man uppfunnit en annan vidskepelse. För att ta in rasister och nynazister i värmestugan talar man, inspirerad av den nya konstruktionen i Skåne, i familjära termer. Den 7 nov 1998 säger Mohsen Hakem i stadens tidningar: "Rasister är också Sveriges barn". Vi håller med att det även för folkbokföringen krävs mer demokrati. Med all säkerhet skulle vi upptäcka att många kurder, finländare, syrianer/assurer, afrikaner, valloner och också "iranier" skulle heta annat. Menar Mohsen Hakem att det fortfarande finns kvarlevor av de koloniala tiderna, så kan vi bara instämma.
Låt oss höja blicken över gärsgården och tala om två länder som i mycket liknar Sverige, nämligen Holland och Belgien. I Holland har man valt att bryta med nynazisterna. Man har låtit rasister och nynazister stå på egna ben. Efter det kan vi konstatera att deras styrkor har krympt. Idag är de ingenting. I Belgien däremot har man bestämt sig för lullande och medlöperi med nynazister, vilket har lett till att de blivit fler för att terrorisera folk. Vi föredrar den holländska vägen. Det gagnar demokratin.
Seythan Anter