Metallbasens kortslutning

 Ett stort uppslag i DN:s söndagsbilaga om PROFILEN Göran Johnsson, metallbasen som gick "från backstuga till sossetopp" och "rodde hem ett rejält lönelyft åt medlemmarna". Med andra ord: en "där uppe" i den gamla hederliga proletära stilen, en politiker att lita på, en som inte förtjänar förakt utan ärligt står på sina medlemmars sida.

Reportaget är gjort för att man ska tycka om denne rekorderlige arbetare. Han skildras på besök hemma i Olofström, under en rundgång på Volvo-fabriken där han själv börjat jobba för 34 år sedan vid en pressmaskin. Efter 26 år på Volvo blev han viceordförande för Metallindustriarbetareförbundet och 1993 tog han över ordförandeposten efter Blomman. Nu är han en man i karriären, som det heter, lär vara på väg in i regeringen och enligt DN är det inte fråga om utan när han tar plats bland ministrarna.

Sedan Göran Johnsson blev ordförande för det mäktiga Metallfacket, har åtskilligt hänt med förbundet. Mer traditionella klassvärderingar har fått ge vika för "modern förnyelse" och klasslöst "samhällsansvar". Metallbasen har gjort sig känd som en stor förespråkare för EU och nu också för inträde i EMU. Han är ordförande för landets metallarbetare och borde rimligen kämpa för att hans medlemmar ska få trygga och välbetalda jobb. Men hans budskap är att de som valt honom ska visa återhållsamhet i lönekraven, annars hotas landets ekonomi. Någon sådan uppmaning riktar han däremot inte till dem som rör sig med årslöner som motsvarar 100 metallarbetares tillsamman.

Man måste vara politiskt blind om man inte reagerar för detta missförhållande. DN återger också en av Johnssons gamla jobbkompisar med den logiska frågan:

"Här får man se på TV att Volvo inte betalar ett öre i skatt, och sen säger de dagarna i ända att det är dåligt företagsklimat i Sverige. Varför går du inte ut och dementerar, Göran?"

Men Göran ser sin uppgift inte i att "dementera", eller, ännu djärvare, att ta strid mot detta företagsklimat. Att döma efter hans svar till DN:s reporter ser han sig snarare som en slags soptunna, där fackets medlemmar kan "lasta av skiten".

"Jag förstår om folk har många tankar och åsikter som de behöver lasta av sig. Kommer då en facklig gubbe som jag så är det skönt att bli av med skiten", säger han.

Undrar om hans medlemmar har valt honom bara för att vara deras klagomur. De flesta framför nog sina åsikter i hopp om att fackbasen ska organisera förbundet för att få bort bort "skiten".

Ericsson gör en vinst på 17 miljarder och lägger samtidigt ner fabriken i Norrköping. Volvo gör en vinst på 13 miljarder och funderar på att lägga ner en av verkstäderna i Olofström.

Men facket blåser inte till strid. Istället talar den egna facklige ledaren om vikten av att hålla nere lönerna av hänsyn till inflation och investeringsklimat.

T o m DN-reportern undrar: För dem som med sina händer bankar fram vinsterna åt dessa företag låter det givetvis underligt. Men icke för Göran Johnsson. Hans förklaring är:

"I det globala klimat företagen lever i är vinstoptimering det enda målet. Visst är det lönsamt att driva företag i Sverige, men finns det ställen där det är ännu mer lönsamt drar företagen vidare. Vill vi att företagens vinster investeras här måste vi vara lyhörda för deras krav."

Beskrivningen att företagen endast strävar efter maximalvinst, är ju riktig, men knappast ny. Den har kännetecknat kapitalismen under hela dess existens. Onekligen har produktionen internationaliserats, så långt har Johnsson rätt. Men vem har sagt att denna internationalisering måste ske enligt kapitalets intressen och beslut?

Begreppet "globalisering" återkommer ständigt i debatten och används ofta som synonym för de arbetandes maktlöshet, som en ursäkt för att kamp mot de bestående förhållandena och kapitalets ökande makt har blivit omöjlig.

Men detta är en feltolkning, en mycket allvarlig feltolkning. Att produktionen underlättas och internationaliseras, säger i sig ingenting om maktförhållandena. Under socialistiska förtecken skulle globaliseringen innebära utveckling och sociala landvinningar för miljontals människor i tredje världen och leda mänskligheten närmare jämlikt samarbete och utbyte.

Det är inte globaliseringen, internationaliserad produktion i sig, som är problemet, utan maktförhållanden, ägarförhållanden - klasskillnader. Och just klasskillnaderna har under de senaste tio åren blivit större både i Sverige och internationellt. Kapitalet har fått allt större spelrum på bekostnad av facket och de arbetande. Varför har samhället släppt tyglarna för de stora finanshajarna?

Har inte "globaliseringen", okontrollerat valutautflöde och internationell spekulation, export av arbetsplatser och många av de negativa sidorna av internationaliseringsprocessen riktigt kunnat skjuta fart därför att socialdemokratin och den s-dominerade fackliga rörelsen i Sverige liksom många andra länder efter socialismens nederlag lagt sig totalt platt för "marknadsekonomin", d v s kapitalismen?

Vem har bestämt att facket (och socialdemokratiska regeringar) ska vara lyhörda för företagens krav? Så länge det är vi, de arbetande, som "bankar fram vinsterna", har då inte även vi - som alltid i arbetarrörelsens historia - ett maktmedel i handen?

Det är sant att kampen för de arbetande i ett enskilt land har blivit svårare när arbetsköparna kan flytta runt i världen och köpa arbetskraft, där den för tillfället är som billigast, men att dra slutsatsen att det därför är meningslöst att kämpa och i stället "vara lyhörd" och slicka direktörernas stövlar, det är en ren kortslutning.

Göran Johnsson ser att klyftorna i samhället blir djupare och att det är en konsekvens av "globaliseringen", och denna vill han möta genom samarbete över gränserna. Så långt har han rätt.

Men så kommer hans ideologiska kullerbytta: fackbasen glömmer nämligen alla klassmässiga grunder (som inte trollats bort bara för att kapitalismen internationaliserats) och ser inträde i EMU som angeläget. Översatt till enkel svenska anser han att arbetarna bäst kan samverka internationellt, när de går med i den valutaunion som finanskapitalet både hittat på och styr över för att ytterligare förbättra klimatet för vinstoptimering.

Görans gamla jobbkompisar borde vara tveksamma till hans argument. Han har också försökt övertyga dem om EU-anslutningens förträfflighet. En del av dem har följt hans råd och röstat ja till EU - och så har de fått upptäcka att löftena inte höll i verkligheten, arbetslösheten har inte sjunkit nämnvärt, socialvården har blivit sämre i stället för bättre. Ska de våga tro honom ännu en gång, nu i EMU-frågan som innebär att ännu mer av landets suveränitet överlämnas till internationella bankdirektörer som ingen riksdag eller facklig rörelse kan styra över?

När metallbasen rekommenderar att facket ska vara "lyhört" för storbolagens krav för att företagen annars flyttar till länder med lägre löner, då borde en logisk följdfråga vara: Hur långt ner ska svenska arbetare sänka sina löner och rättigheterna på arbetsplatserna, för att få"behålla jobben? På vilken nivå ska vinsterna för företagen ligga för att de ska vara "nöjda" - 70 procent? Eller 100? eller 300?

Vem blir det som tjänar på att spela ut arbetare i olika länder och med olika löneläge mot varandra? Jo, företag som Volvo, Ericsson, IKEA, Hennes & Mauritz blir ännu rikare. Arbetarna blir ännu fattigare, både här och i tredje världen eller andra låglöneländer som t ex i Östeuropa.

Mot denna form av globalisering på kapitalets villkor finns bara ett medel: internationellt samarbete. Det krävs att fackföreningarna i världens länder samarbetar för att möta de stora transnationella företagens utpressning. Men detta kan inte ske i de övernationella organ och strukturer som EU, EFTA, EMU, NAFTA, MAI som är skapade för att minska de nationella parlamentens makt och möjligheter att stipulera regler som begränsar storföretagens framfart.

EU och EMU är inte - som Göran Johnsson tycks tro - ramarna för att bygga upp folkens samarbete, utan tvärtom, just de instrument som kapitalet behöver - och därför främjar - för att förhindra demokratisk inblandning i deras strävan efter vinstoptimering.

Internationellt samarbete i de arbetandes intresse förutsätter naturligtvis viljan att ta upp kampen. Internationell kamp förutsätter nationell kamp. Med inställningen att facket ska vara "lyhört" för bolagsdirektörernas krav kommer man inte långt, varken nationellt eller internationellt.

Även i en tid då alla talar om globalisering finns det möjligheter att föra en politik där sociala värderingar ska gå före vinstoptimering. Globalisering står i dag för en politik där storföretagen samordnar sina krafter för att pressa de arbetande människornas livsvillkor tillbaka. Alltså måste en av den internationella fackliga rörelsens uppgifter vara att störa och förhindra denna samordning på kapitalets villkor.

Enkelt uttryckt: att t ex förhindra EMU:s tillkomst, att gå ut ur EU, att ställa våra krav mot kapitalets.

Utgångspunkten måste vara att jobben räcker för alla, eftersom det finns oändliga behov för att förbättra levnadsvillkoren för mänskligheten. Hur arbetstid, sociala villkor, löner, arbetsmiljö utformas är helt beroende av vilken kraft den internationella arbetarrörelsen kan utveckla.

Att vara lyhörd för arbetsköparnas krav, som Göran Johnsson talar för, innebär att fortsätta den reträtt som under det sista decenniet präglat arbetarklassen. Ännu i historien har de arbetande aldrig genom lyhördhet - eller rakare uttryckt genom underkastelse - tillkämpat sig större rättigheter, utan endast genom kampvilja och klara mål.

 Positivt med metallbasens synpunkter i DN-artikeln är hans uppfattning att det måste bli en debatt kring frågan, vilket ansvar företagen har för samhällsutvecklingen. Denna debatt kan fack och arbetarrörelsens partier starta. Utan att vilja föregripa debatten måste en ofrånkomlig slutsats vara att företagens ansvarstagande står i direkt samband med hur stort klassmedvetandet och kampberedskapen är inom rörelsen. Här faller ett stort ansvar på dem som innehar förtroendeuppdrag som Göran Johnsson. Sviker de och predikar lyhördhet gentemot dem vars främsta och enda mål heter vinstoptimering - ja, då blir inget över för samhällsutvecklingen. Fråga direktörerna på Volvo, Ericsson ... vilket ansvar de har för bristande skola, undermålig vård ... svaret är överallt likadant: vår uppgift är vinstoptimering. Vem vill vara lyhörd för detta?

 Rolf Hagel

Jag vill läsa fler ledare