Dubbelspel om arbetslösheten

Den socialdemokratiska regeringen har lovat att sänka den öppna arbetslösheten till hälften om den får fortsatt förtroende efter valet, och i en radiointervju som sändes i P1 nyligen försäkrade den nye AMS-chefen, Bosse Ringholm, att regeringen kommer att infria sina löften.

Massarbetslösheten är den i särklass viktigaste frågan i svensk politik, det anser stora delar av väljarkåren. Riksdagspartierna vet att här finns det röster att vinna. Socialdemokraternas löften om halverad öppen arbetslöshet kommer att verka tilltalande för många.

Men innan man kilar iväg och lägger sin röst på SAP i det kommande valet, så bör man ge sig tid att fundera på två saker: dels arbetslöshetens uppkomst, dels den verkliga innebörden av löftet om halverad öppen arbetslöshet.

För det första:

Varifrån kommer massarbetslösheten?

Under 90-talets fem första år försvann omkring en halv miljon arbetsplatser i Sverige. Det fanns flera orsaker till detta. Finanskapitalets kraftigt ökade inflytande drev företagen att pressa allt större profiter ur produktionen. Rationaliseringstakten i företagen ökade, ny teknik infördes och arbetstakten stegrades.

På det här sättet försvann hundratusentals arbetsplatser.

Ytterligare tiotusentals arbetsplatser försvann genom att produktion flyttades till utlandet.Politikernas åtgöranden gjorde inte situationen bättre, tvärtom. Skattereformen 1990/91 innebar att väldiga resurser fördes över från den offentliga sektorn till de allra förmögnaste hushållen i den privata sektorn. Ett av resultaten var upprepade underskott i den statliga budgeten och en växande offentlig skuldsättning.

Den offentliga skulden - statsskulden - bekämpades av politikerna med åtstramningar och nedskärningar. Tiotusentals offentliganställda förlorade sina jobb. Både den offentliga och den privata konsumtionen sjönk, vilket ledde till ytterligare ökad arbetslöshet.

Samma politiker som släppte lös massarbetslösheten lovar nu att "minska den öppna arbetslösheten med hälften". Hur allvarligt är detta löfte menat? Kommer politikerna verkligen att börja ta itu med arbetslösheten på allvar?

Vi vet en del om politikernas tidigare agerande. Vi känner också till de ekonomiska teorier som de arbetar efter. Vi kan därför redan nu få svar på våra frågor. - Ja, socialdemokraterna menar verkligen allvar med sitt löfte att "halvera den öppna arbetslösheten". Och nej: detta innebär inte att man tar itu med massarbetslösheten på allvar.

Ett nyckelbegrepp i de ekonominska teorier som i dag dominerar inom både socialdemokratin och de borgerliga partierna är den s k NAIRUn - Non-Accelerating Rate of Unemployment, eller "Icke inflationsdrivande arbets-löshetsnivå". Eller enligt andra borgerliga ekonomer: "nödvändig" arbetslöshet.

Den finurliga teorin om NAIRUn är baserad på antagandet att inflationsnivån i ett lands ekonomi beror på de arbetandes löneanspråk. Om lönerna kan hållas nere, så kan man också hålla inflationen i schack, anses det. Och bästa motmedlet mot höga lönekrav är - enligt samma teori - arbetslöshet.

NAIRUn anger helt enkelt hur många i befolkningen som enligt den finurliga teorin måste gå arbetslösa för att inte inflationen ska börja skena iväg.

Vi vet att regeringen Wibble arbetade med en NAIRU på omkring 7 procent. Var ligger den nuvarande regeringens NAIRU? Hur många svenskar måste enligt socialdemokraterna gå arbetslösa för att inflationen skall kunna hållas nere?

Jag stötte själv först på begreppet NAIRU i en artikel i tidningen ETC. ETCs reporter hade ringt runt till olika institutioner för att få veta mer om NAIRUn och hur den används. Han hade talat med folk på SCB och Riksbanken och finansdepartementet.

Ingen av de tillfrågade var särskilt språksam. Ingen ville erkänna att man kalkylerar med att låta en massa människor gå utan arbete. Men överallt tvingades man medge att NAIRUn finns och att den används.

På finansdepartementet var man lika tystlåten som på alla andra ställen. Men till slut fick ETCs reporter ändå svar på sin fråga: den socialdemokratiska regeringen räknar med en NAIRU på 9,5 procent. Regeringens inflationspolitik bygger alltså på att en tiondel av de arbetsföra är arbetslösa!

Då frågar man sig: hur går en kalkylerad arbetslöshet på nästan 10% ihop med regeringens löften om "halverad öppen arbetslöshet"? Jo, det går alldeles utmärkt bra ihop, visar det sig.

Den totala arbetslösheten ligger för närvarande på omkring 14 procent.

5 procent av arbetsstyrkan är i olika sk sysselsättningsskapande åtgärder. 9 procent är öppet arbetslösa. Om regeringen halverar den öppna arbetslösheten, så får vi en total arbetslöshet på 5 + 4,5 procent. Alltså: 9,5 procent.

Den socialdemokratiska regeringens löfte om en halverad öppen arbetslöshet är alltså beräknad på NAIRU-teorin om hur den "icke inflationsdrivande" eller "nödvändiga" arbetslösheten!

 

Om nyheten om regeringens dubbelspel spred sig bland socialdemokraternas väljare och medlemmar, så skulle det nog bli en hel del prat om hur SAP har förändrats. "Vi känner inte igen oss i vårt parti längre", skulle folk säga. Och: "Regeringen måste börja föra en verklig socialdemokratisk politik".

Jag skulle vilja påstå att det här är fråga om en riktigt typisk socialdemokratisk politik.

Socialdemokratin försöker tjäna två herrar. Partiet försöker vara både arbetarklassens och kapitalägarnas parti. "Det som är bra för företagen är bra för er", säger sossefolket till sina väljare. Och väljarna har fortfarande inte märkt att det är riktigt länge sedan bolagen skaffade nya arbetsplatser.

Löftena om halverad öppen arbetslöshet är ett riktigt övertydligt exempel på hur SAP försöker lösa de problem som klassamhället och den oupplösliga konflikten mellan arbetare och kapitalägare försätter partiet i. Till väljarna säger man: "halverad öppen arbetslöshet". Och till kapitalägarna säger man: "Inflationsbekämpning högst på dagordningen - även till priset av en tioprocentig arbetslöshet". Man säger båda sakerna på en och samma gång. Det är cyniskt, listigt och ger förträfflig utdelning - tills någon säger ifrån.

Mats Loman

Jag vill läsa mer om fakliga frågor.