Den moderna produktionen ger möjligheter till en rejäl arbetstidsförkortning, och kommunisternas gamla krav vinner gehör i allt bredare kretsar bland de arbetande och inom arbetarrörelsen. Det har nu gått så långt att både LO-ledningen och den socialdemokratiska regeringen känner sig tvingade att tillstyrka förslaget. De gör det under motstånd samtidigt som de försöker urvattna förslaget och tillgodose arbetsköparnas vilja i görligaste mån. Samtidigt som de talar om att det finns möjligheter att förkorta veckoarbetstiden berättar de att det inte får minska företagens konkurrenskraft. Man försöker också dölja att striden om veckoarbetstiden är en klassfråga, en fråga om fördelningen av produktionsreslutatet, och försöker lyfta fram den som en jämlikhetsfråga mellan kvinnor och män. Det är möjligt att det går att finna jämlikhetsaspekter i arbetstidsfrågan, men det är inte männen ur arbetarklassen som har tvingat fram mängden av deltidsarbetande kvinnor inom t ex handel och sjukvård utan det är arbetsköparna som har haft intresse av att ha stora grupper av människor deltidsanställda med dåliga löner för att hålla tillbaka lönekampen.

Därför är det viktigt att kommunisterna och alla arbetande fortsätter att kämpa för en arbetstidsförkortning med full lönekompensation.Vi är berättigade till den fulla lönekompen-sationen för våra ökade insatser i produktionen. Vi vet ju att vi under hela 90-talet har tappat i reallön, medan arbetsköparna har gjort rekordhöga profiter. Arbetsköparna framställde själv i en annons "Samtal med SAF" för någon vecka sedan ett bitande argument för att arbetstidsförkortningen skall ske med full lönekompensation. Den berättar att 1990 arbetade vi totalt 7 010 miljoner timmar i Sverige, medan vi idag inte arbetar mer än 6 484 miljoner timmar, en minskning med 526 miljoner timmar. Men de berättar inte vad som hänt med produktionsvolymen - den har nämligen enligt AMS generaldirektör Bernhardsson under samma tid stigit med 25 procent.

I samma tidning (SDS 10/8) kan man läsa ytterligare argument för en arbetstidsförkortning med full lönekompensation. Den tillträdande VD-n för Electrolux, Michael Trechow, berättar i en intervju att Electrolux-koncernen skall sparka 12 000 arbetande och samtidigt öka produktionsvolymen för att profiterna skall höjas. Beslutet orsakade glädjefnatt bland finanskapitalet och börshajarna varför Electroluxaktien steg med nära 200 kronor.

Häri ligger naturligtvis också en stor del av förklaringen till varför vi nu upplever en massarbetslöshet som vi inte har upplevt på långa tider i Sverige. Men framförallt visar den att om vi skall "återställa balansen" mellan lön och profit så skall arbetstidsförkortningen ske med full lönekompensation.

SAF förespråkar i huvudsak "flexibilitet" d v s att arbetsköparna skall kunna förhandla och "individanpassa" arbetstiden, och motsätter sig lagstiftning om kortare arbetstid.

Tydligen är meningarna delade inom SAF: I DN debatt (1/9-97) förespråkar en av dess medlemmar, Gudrun Schyman, tillsammans med två meddebattörer en lagstiftning som skulle fastställa veckoarbetstiden till 35 timmar år 2000, men den skall "kompletteras med ekonomiska styrmedel i form av högre arbetsgivaravgifter för anställningar över 35 timmar och lägre arbetsgivaravgifter under 35 timmar, detta för att kraven om flexibilitet från parterna skall tillgodoses liksom att få upp anställningsgraden hos deltidsanställda till heltid, det vill säga 35 tim/vecka."

Så är det när man försöker sitta på två stolar samtidigt. Vad skall vi med Gudrun Schymans lagstiftning till om vi skall ha flexibilitet, och vilken arbetsköpare skulle kunna motstå frestelsen att anställa deltidare om dom belönas med sänkta arbetsgivaravgifter? Och varför tiger Gudrun Schyman om huruvida det skall utgå full lönekompensation? Är hon överrens med SAF eller med de arbetande?

En som inte hymlar om detta är den socialdemokratiska ministern Ulrika Messing som har huvudansvaret för arbetstidens utformning och längd: "Jag tror att det är möjligt att förkorta årsarbetstiderna med hundra timmar under en femårsperiod. En sådan förkortning är ekonomiskt möjlig om man använder en del av de kommande årens utrymme för löneökningar."

Kan skillnaden bero på att Ulrika Messing aldrig har behövt framställa sig som någon vänsterkandidat utan i alla frågor klart tagit ställning för profitörerna vars förvaltare hon nu under några år har varit?

Nu är det, som tur är, varken Gudrun Schyman eller Ulrika Messing som bestämmer hur arbetstiden skall förläggas eller hur en förkortning skall finansieras. Det är de arbetandes kamp som avgör och det är dags nu för 35 timmars arbetsvecka, med full lönekompensation.

Jag vill läsa mer om fakliga frågor.