Kriget mot kommunismen fortsätterPerioden 1922-1941 dominerades av två teman:
Bakgrunden till andra världskriget
Inte långt efter den ryska revolutionen 1917 deklarerade Winston Churchill att ”bolsjevismen (kommunismen) måste strypas i sin vagga”. Han uttryckte bokstavligen de allra flesta västerländska kapitalisternas uppfattning.
De beslutade att följa Churchills råd och inledde ett krig mot det nya Sovjetryssland. Precis som Churchill insåg de, att om man inte intervenerade, fanns det inte någon chans att den sovjetiska regeringen skulle störtas av inhemska krafter. I slutet av 1918 omfattade de utländska trupperna i Ryssland ca 300 000 soldater. De kom från Frankrike, Storbritannien, USA, Italien, Tyskland, Polen, Finland, Tjeckoslovakien, Rumänien, Turkiet, Japan och de nyligen självständiga baltiska staterna.
Beslutsamheten hos de ryska arbetarna och bönderna att försvara sin revolution var så stark att de invaderande makterna tvingades retirera 1921 och 1922. Även leveranser av krigsmateriel till återstående ryska kontrarevolutionära styrkor ströps. Utan detta stöd hade dessa styrkor inget annat val än att kapitulera.
Enligt Colin McEvedy och Richard Jones, Atlas of World Population History, Penguin Books 1978, orsakade Intervensionskriget med de väpnade konflikterna, svält och sjukdom cirka 14 miljoner människors död. Detta är mer än dubbelt så många som antalet döda i Förintelsen.
Kriget mot kommunismen fortsätter
Perioden 1922-1941 dominerades av två teman:
Från 1923 och framåt attraherade Adolf Hitler och NSDAP (Nazistpartiet) de tyska kapitalisterna, eftersom man förordade ett krig för att förgöra Sovjetunionen. Kriget skulle göra det möjligt för det tyska monopolkapitalet att expandera österut.
Efter att Hitler kommit till makten 1933 började västerländska bankirer och industrimagnater samarbeta med sina tyska motsvarigheter, i syfte att öka sina vinster samt stödja Hitlers korståg mot kommunismen. Historien visar tydligt att den västerländska, härskande klassens helt överskuggande bekymmer efter 1918 var existensen av Sovjetunionen. Det potentiella och betydande hotet från Hitlers Tyskland blev i allmänhet ignorerat eller bagatelliserat. De västerländska kapitalisternas motvilja och/eller vägran att inse verkligheten av den växande interimperialistiska konflikten smälte sammanmed fortsatt antagonism mot Sovjetunionen, deras profitlusta samt deras iver att uppmuntra Hitler till att starta kriget. Andra världskriget var således i huvudsak en fortsättning på Intervensionskriget 1918-1922, med Nazityskland som spjutspets. Sovjetunionen var målet.
Andra världskriget – de skyldiga
De västra kapitalistmakternas politik stod i skarp kontrast till Stalinregimens önskan att bilda en allians med väst i syfte att sätta stopp för Tysklands militära äventyr. Detta var precis vad den härskande klassen i väst inte var beredd att göra. Sommaren 1939 insåg Sovjetunionens regering att det inte fanns något hopp om att bilda en allians. I syfte att vinna tid mot ett oundvikligt tyskt angrepp undertecknade man i slutet av augusti en icke-angreppspakt med Tyskland.
Det var kapitalisterna i Tyskland och andra västländer som släppte loss Hitler och frambringade det andra världskriget. Det är de som bär skulden till krigets förödelse, vilket inkluderar förintelsen av judarna. Men deras skuld nämns sällan, eftersom de flesta västerländska historiker och journalister antingen inte känner till sambandet mellan kapitalism och fascism, eller är helt inriktade på att dölja det.
Det är omöjligt att undvika slutsatsen att om den västerländska kapitalismen hade gjort en taktisk allians med Sovjetunionen, så skulle kriget aldrig ha ägt rum. För att citera den franska generalen Beaufre: ”I dag när man åter läser utkastet (som utarbetats av Stalinregeringen) för det engelsk-fransk-sovjetiska fördraget, kan man fråga sig hur blind och småaktig vår diplomati måste ha varit i sin inställning till detta ärende, att förlora möjligheten till att sluta ett fördrag av så avgörande betydelse.” (André Beaufre, LeDrama de 1940, Plon, 1965.)
Anthony Eden, en inbiten företrädare för den brittiska härskande klassen men med några känslor för anständighet i behåll, kunde i efterhand förstå vem som bar skulden för den fruktansvärda slakten. Vid ett tal i parlamentet 1945 säger han: ”Kan någon betvivla att om vi 1939 hade haft den enighet mellan Ryssland, vårt land och USA, som vi beslöt om vid Jalta, så skulle det nuvarande kriget aldrig ha förekommit?” (Parliamentary Debates, House of Commons Official Report, HMSO).
Dessvärre, alternativ historia är en bok som aldrig kan skrivas. Verkligheten är att andra världskriget orsakade för tidig död på omkring 60 miljoner mänskor, av vilka ca 25 miljoner var sovjetiska soldater och civila. De betalade det största priset för den kapitalistiska aggressionen.
Västerländska myter om andra världskriget
En enorm mängd myter har uppstått i väst under de senaste 65 åren. En myt hävdar att den sovjetiska regeringen var dum nog att tro att pakten med Tyskland faktiskt skulle försäkra dem mot angrepp. Följande text är från Glantz, David M. and House, Jonathan, When Titans Clashed – How the Red Army stopped Hitler, University Press of Kansas 1995. (Överste Glantz, pensionerad från US Army är grundare och före detta chef för US Army`s Foreign Military Studies Office. Jonathan House är professor i historia vid Gordon Colleg, GA, USA.):
”Den sovjetiska krigsplaneringen var sedan 1935 fokuserad på de hot som Nazityskland och Japan utgjorde. Den strategiska planeringen i november 1938, under ledning av chefen för generalstaben, generallöjtnant B.M. Shaposnikov, bedömde båda som reella hot men prioriterade det västerländska scenariot….Efter delningen av Polen 1939 reviderade generalstaben planeringen med hänsyn tagen till det ökande tyska hotet.
”Den biträdande chefen för generalstabens operationsdirektorat, generalmajor A.M. Vasilevsky, förutsåg i den vidare planeringen i juli 1940 ett troligt tyskt anfall längs Minsk-Smolensk axeln i Vitryssland. Mobiliseringsåtgärderna anpassas till denna plan. När Meretskov blev chef för generalstaben i augusti gjordes nya utvärderingar. Med Stalin i en aktiv roll, i oktober 1940, skiftade den strategiska tyngdpunkten från den nordvästra till den sydvästra axeln, förmodligen på grund av Stalins omtanke för det ekonomiskt vitala Ukraina.”
Om Sovietunionens ledare verkligen var övertygade om att Tyskland inte skulle angripa, är det svårt att förstå varför de mindre än ett år efter undertecknandet av icke-angreppspakten förutsett ett angrepp från Nazityskland i sina försvars- och mobiliseringsplaner.
En annan myt är att Sovjetunionen inte kunde ha besegrat de fascistiska arméerna utan krigsmateriel som tillhandahållits av USA och Storbritannien. Faktum är att sådan materiel var utan betydelse för slagen vid Moskva (vintern 1941-1942), Stalingrad (vintern 1942-1943) och Kursk (sommaren 1943). Dessa strider var avgörande för utgången av kriget i Europa.
Glantz och House anger att 1943 ökar Röda Arméns rörlighet med hjälp jeepar och lastbilar som USA tillhandahållit. Utan dem skulle det förmodligen tagit längre tid att besegra fascisterna: ”Om Sovjet hade varit ensam skulle det kanske tagit Stalin och hans befälhavare ytterligare 12 till 18 månader att besegra Wehrmacht. Det slutliga resultatet skulle förmodligen ha varit detsamma förutom att sovjetiska soldater kunde ha vadat vid de franska atlantstränderna”.
Det var det sovjetiska folket som besegrade fascisterna
De styrkor som attackerade Sovjetunionen den 22 juni 1941 uppgick till 5,1 miljoner män och var vid denna tid den mäktigaste krigsmaskin världen skådat. Fram till att de allierade invaderade Frankrike i juni 1944 var cirka 85 % av de fascistiska trupperna involverade i strid med Sovjetunionen. Efter invasionen minskade denna siffra till 80 %.
Det stora flertalet av de fascistiska förlusterna orsakades av Röda Armén, inte av de västallierade. Röda Armén var de sovjetiska medborgarnas väpnade styrkor. De var de första att stoppa ett fascistiskt blitzkrieg, vid slaget om Moskva. De var de första att krossa betydande fascistiska arméer vid slaget om Stalingrad och det var de som besegrade de tyska arméerna vid slaget vid Kursk, som definitivt signalerade början på det fascistiska nederlaget.
Bakom linjerna arbetade det sovjetiska folket oavbrutet under extremt svåra förhållande med att producera vapen, utrustning och mat till sina kamrater i Röda Armén. Det var modet, hängivenheten och självuppoffringen hos en hel nation som ledde till fascisternas nederlag i Europa, allt under ledning av det kommunistiska partiet i Sovjetunionen.
När vi blickar tillbaka på de 65 år som gått sedan Röda Armé-soldaterna Indiko Anteleva och Meliton Kantareia placerade den sovjetiska fanan på Riksdagshuset i Berlin, ser vi att när det mest fruktansvärda kriget i historien avslutats så fortsatte angreppen på Sovjetunionen och den kommunistiska rörelsen. Med imperialisterna i USA som spjutspets har angreppen utvecklats till ett icke deklarerat krig mot hela mänskligheten.
Vi kan också se vad Sovjetunionens folk hade uppnått under både fredstid och krigstid. Detta är en påminnelse om att kreativiteten och styrkan hos arbetarklassen aldrig kan besegras trots alla odds. När vi firar den 9 Maj 2010 hedrar vi det sovjetiska folkets gärningar och ser fram mot den slutliga segern för arbetarklassen över hela världen.
Peter Cohen
