Socialismen segrar

forts. från Riktpunkt nr. 1

Inte enbart de siffror som vi har presenterat visar Stalin-perioden och skalan av hans personlighet. När man läser hans tal och rapporter, kan man inte göra annat än att undra och beundra hur klart han såg både framgång och bakslag. Stalin följde alltid Lenins riktlinje: den huvudsakliga handlingen för varje ledare är valet av personer och att kontrollera att det som blivit bestämt också utförs. Han varnade om och om igen för byråkrati, paragrafrytteri, vårdslöshet och tomt prat. Han betonade livsviktiga saker för landet- "gynna ärliga och samvetsgranna prestationer". Dessa var de ord Stalin använde för att summera den första femårsperioden, som hann utföras på 4 år och 3 månader.

I min bok "Stalin och i dag" har jag redan refererat till den engelske bankiren Jerry Gibsons undersökningar om karaktären av det Sovjetiska folkets arbete. Jag tror det är nödvändigt att åter citera hans uppfattning om resultatet av den första femårsplanen i oktober 1932.
”Jag vill förtydliga att jag inte är någon kommunist eller bolsjevik. Jag är i allt en kapitalist och individualist", förutsatte Gibson medan han fortsatte jämförelsen mellan det dåtida Väst med Sovjet- systemet och gav ett omdöme till förmån Stalinistiska staten och ekonomin: "Ryssland går framåt, medan alltför många av våra fabriker står stilla och omkring 3 miljoner människor desperat söker arbete. Femårsplanen blev förlöjligad och dess misslyckande förutspåddes. Men ni kan ta det bortom allt tvivel att det under en femårsperiod genomfördes mycket mer än planerat.

Det huvudsakliga målet för Stalin och hans medarbetare var att omforma landet från ett jordbruksland till att bli en stark industristat. Min bok "Stalin och i dag" ger detta ämne en framskjuten plats. I jämförelse med Stalins arbete, hans tal vid partikongresser och plenummöten, när han riktar sig till militären, inser man att bondefrågan var den mest besvärliga. Rörelsen för kollektivjordbruket, nackdelarna i bondefrågan sysselsatte Stalin intill slutet av hans liv.

Att inte erkänna de oerhörda ansträngningar som staten gjorde under Stalin-eran för att utveckla gruvnäringen kan bara de som avsiktligt försöker förvränga Stalins förnuftiga handlingssätt gentemot bönderna. Det kanske mest slående av de statliga satsningarna som vidtogs är inte att byarna levererades traktorer och skördetröskor, ej heller den storskaliga statliga hjälp som tilldelades byarna från statskassan. Det mest talande beviset härför är de siffror som bekräftar den snabba utbyggnaden av den pedagogiska och kulturella miljön av hela landsbygden under Stalin-eran. Vid 1933 års början deltog omkring 17 % före detta bönder i högskoleundervisning, medan andelen studenter från landet, i Tyskland var cirka 2,4 %. Omfattningen av nybyggnationer av skolor i lantbruksdistrikten och ökningen av antalet studerande, härstammande från bönder visar att attityden gentemot bondeklassen å Stalins vägnar var minst sagt ansvarsfull.

Låt oss nu jämföra dessa siffror med de som representeras av den rådande ”marknads-demokratiska” eran. När det år 1991 fanns 48 600 skolor i Ryssland, återstod 36 300 av dem år 2008. Alltså, när det under Stalins tid byggdes fler än 20 000 skolor under femårsperiod, har 12 000 raserats under en tid av 17 år under det nuvarande liberala styret av landet.

För att förstå och uppskatta Stalins ledarskap och som byggaren av den mäktiga staten, måste man kunna förstå den tid i vilken han verkade. Att föreställ sig världen under den tiden och landets omgivning. Varför försöker historikerna misskreditera Stalin, undvika att tala om förhållandena till de då ledande nationerna, hur deras ekonomi utvecklades i förhållande till Sovjets? Varför är de så tysta om hur många liv som den Stora Depressionen skördade i USA? Samtidigt som många experter hävdar att två miljoner dog där av svält? Varför är liberala organisationer i väst och i Ryssland som försöker likställa kommunism med nazism inte benägna att med dessa två miljoner offer som grund att sätta likhetstecknet mellan nazism och kapitalism?

Dessa siffror hjälper oss att förstå Sovjetunionen då och steg för steg bedöma dess framgångar under 1930-talet, med andra länders utveckling som jämförelse.

Dessa siffror talar för sig själva. Inget av de då ledande länderna som sveptes med i den dåvarande världskrisen lyckades 1933 att nå upp till det index de hade 1929, början till den Stora depressionen. I medeltal minskade deras industriella produktion med omkring 25 % medan Sovjetunionens avkastning under samma tid mer än fördubblades.

Låt oss anföra några andra data som gör det möjligt att jämföra vår stat med västvärldens ekonomier under det tidiga 1930-talet med förkrigssiffror från 1913.

Som vi kan se, misslyckades England och Tyskland under 20 år att nå upp till den industriella produktion de hade år 1913. Dessa länder som till skillnad från Ryssland hade skonats från inbördeskrig. USA och Frankrike som trots allt lyckades slå sina produktionsnivåer från 1913 med 10,2% resp. 7,6 % är ändå ojämförbart med Sovjetunionens, där den industriella tillväxten blev fyra gånger större än Tsar-Rysslands.
Nu, när vi genomgår ett förfall som man skulle kunna benämna en ekonomisk kollaps, är det särskilt viktigt att eftertänksamt och realistiskt bedöma Stalin-eran. Och för att förstå: att på 1920-talet lansera och säkra den industriella produktionen i Sovjet och att på 1930-talet nå en så enorm tillväxt, var det nödvändigt att först bygga upp den industriella produktionen och i det närmaste från noll. Som sagt, ekonomiskt växte vi snabbare än alla västvärldens länder medan vi till skillnad från dem fick bemöta de mest svåra ekonomiska problemen med nya idéer. Alla andra stater misslyckades med att repetera detta innovativa genombrott.

Att nå sådana resultat var det först nödvändigt att lösa problemen med utbildning. Antalet lärare växte således från år till år.

Förutom det, vid arbetarfakulteterna som levde kvar fram till undervisningsåret 1940/41 utbildades 49 000 personer undervisningsåret 1927/28 och 25 000 akademiska året 1940/41.

Volymen av ovanstående data talar för det faktum att det dåvarande ledarskapet inte pladdrade om förnyelse men genomgående sörjde för att ge landet en ny utveckling från en intellektuell grund.

Även de barn som föddes under det Stora patriotiska kriget (2a världskriget) gick i skola. Antalet elever blev ca 800 000 färre men det antal som deltog i undervisning i sekundär skola och vid institutioner för högre utbildning växte stadigt.

I efterkrigstiden av Stalins era fick landet tillbaka för den omsorg som hade givits till utbildning, i form av ett otal uppfinningar och nya rön.
  

Det är av betydelse att över hälften av de föreslagna uppfinningarna blev antagna i produktionen.

Tabellen blir mer imponerande om vi jämför den med dagens "framgångar" av Chubais introducerade "nanoteknologi". Av 1 200 förslag till rationalisering som mottogs av Chubais, antogs endast 8 av dem. Vid samma tid år 2009 mottog han en budget à 1200 miljarder rubel för utveckling av nanoteknologi. Enligt data publicerat av allmänna åklagarämbetet sände han 5 miljarder av denna summa för genomförande av uppfinningar. Apropå detta, något som är okänt för allmänheten. Och han spenderade så mycket som 5 miljarder på "inhemska behov", som vanligt på företagets bekostnad. Det är lätt att föreställa sig vad som skulle betalats Chubais på Stalins tid efter offentliggörande av sådana räkningar. Men nu när landet kan plundras och lagligt missbrukas söker han tilläggsfonder från den statliga budgeten.