Internationella kvinnodagen 100 år

Det var på 2:a Internationalens Socialistiska kvinnokonferens 1910 i Köpenhamn som den tyska socialisten Clara Zetkin föreslog att fira 8 mars som internationell kampdag för kvinnors rättigheter. 100 år har gått sedan dess och enorma framsteg har gjorts på flera områden runt om i världen. Trots det så bryter mer eller mindre varje land i världen mot de mänskliga rättigheterna när det gäller kvinnor.

I flera länder så har kvinnor begränsade rättigheter när det gäller tillgång till utbildning, politiskt deltagande och arbete. Särskilt utsatta är de kvinnor som lever i konfliktzoner där de utsätts för brutala övergrepp, både från stridande parter och från s.k. fredsbevarande styrkor. Kvinnors rätt till sin egen kropp och sexualitet är inte endast ett problem i de underutvecklade länderna som i t.ex. Ghana där ca 20 % av de unga kvinnornas första sexuella kontakt är ett resultat av ett sexuellt övergrepp eller som i vissa av de mest reaktionära länderna i Mellanöstern där tvångsgifte är vardagsmat. Det finns också oroande tendenser i det som man alltid vill framställa som den upplysta delen av världen, nämligen Europa. Tvångsprostitutionen har ökat och innefattar samtliga länder i Europa, en prostitution som är så avskyvärd att den t.o.m. inbegriper förståndshandikappade barn. Det har gått så långt att man kan bli av med sitt arbetslöshetsstöd i Tyskland om man vägrar arbeta på de statliga bordellerna om man blivit anvisad dit av arbetsförmedlingen. De reaktionära krafterna i Europa vägrar fortfarande att låta kvinnor bestämma över sin kropp när det gäller rätten till abort p.g.a. religiösa vanföreställningar. Samtidigt pekar de på kvinnors ofrihet i de muslimska länderna som de menar grundar sig på, just det, religiösa vanföreställningar. Hyckleriet känner uppenbarligen vare sig skam eller gränser.

Även om kvinnornas situation i Sverige är långt bättre än vad den är i flera länder så finns det fortfarande brister i jämställdhet på flera områden. Det råder en systematisk diskriminering när det gäller alla aspekter kring arbetslivet trots att det finns lagar som reglerar detta. Kvinnor har svårare att ta sig fram i arbetslivet, svårare att få anställning p.g.a. graviditet och enligt SCB:s ”På tal om kvinnor och män. Lathund för jämställdhet 2008” så har kvinnor större andel arbetslöshet än män, deras löner är lägre än mäns inom nästan alla yrkesgrupper och de har lägre pensioner.

Det innebär att Sverige fortfarande bryter mot den FN-konvention som man undertecknade 1962 när det gäller rätten till lika lön för lika arbete och lagen mot könsdiskriminering som antogs 1980.

Så vad kan man göra för att förändra de rådande förhållandena i Sverige? Kvotering? Fler kvinnor i bolagsstyrelser? Mer kvinnligt företagande?

Nej, men vad hindrar kvinnor från att bli fackligt, politiskt och ideologiskt mer aktiva så att de kan ta saken i egna händer? Sverige har internationellt sett många förvärvsarbetande kvinnor men arbetarklassens flickor och kvinnor hamnar fortfarande till stor del i låglöneyrken inom handel, vård och omsorg. Bilden av kvinnan som det kommersialiserade och sexualiserade samhället bygger upp ger arbetarklassens kvinnor inget självförtroende att våga sig på andra, t.ex. tekniska yrken och en längre utbildning. Flickor står i kö till frisörutbildning men ratar andra yrkeslinjer som t.ex. el- och byggprogram. Det behövs en ändrad kvinnobild och det behövs en 6-timmars arbetsdag för alla i arbetslivet. Var ska förvärvsarbetande kvinnor och mödrar ta kraften ifrån till facklig verksamhet som är en viktig väg mot politisk och ideologisk mognad. Det kapitalistiska samhället undertecknar internationella jämställdhetskonventioner och motarbetar dem samtidigt eftersom arbetslivet är underkastat vinstintresset och ger litet utrymme för mänsklig tillväxt genom utbildning, facklig, kulturell och politisk verksamhet. Om det nu ger arbete alls. Så utan grundläggande samhällsförändring går det nog inte. Ingen jämställdhet utan jämlikhet.

Victor Diaz De Filippi