Inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994 var frågan om den svenska kollektivavtalsmodellen hett omdiskuterad. Ledande fackliga företrädare gjorde tydligt att ett villkor för att ställa sig bakom ett svenskt medlemskap var att fackets rätt att vidta stridsåtgärder för att kräva kollektivavtal också med utländska företag kunde garanteras.
Enligt den av ledningen för fackföreningsrörelsen tillskapade och uppbackade kampanjorganisationen ”Löntagare för Europa”, där bland annat Erland Olausson, då chef för LO-Rättsskydd, ingick, innebar det svenska medlemskapsavtalet att ”vi får respekt för att avtal skall gälla från första dagen, även för utländska entreprenörer med tillfällig arbetskraft i Sverige”.
EU-domstolens yttrande över Byggnads och Elektrikerförbundets blockad i Vaxholm hösten/vintern 2004, har visat att de så kallade garantierna var värdelösa. (Precis vad vi EU-motståndare varnade för inför folkomröstningen 1994.) EU-domstolen slår fast att det är ett hinder för den fria rörligheten att kräva något annat än minimilön och att det är diskriminerande att fackförbunden kan tränga undan utländska kollektivavtal oavsett vad som står i dem. Vaxholmsdomen (eller Lavaldomen som man säger inom EU) öppnar upp för lönedumpning och bakbinder fackföreningar genom att frånta dem den grundlagsreglerade rätten att vidta stridsåtgärder.
Den 8 oktober fattade regeringen beslut om en lagrådsremiss med förslag till åtgärder med anledning av Lavaldomen. Regeringen föreslår att den så kallade Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska avtal, avskaffas helt och att fackföreningarnas rätt till stridsåtgärder mot utländska företag bland annat ska begränsas till minimilöner.
Rätten att sluta kollektivavtal och tillgripa konfliktåtgärder, tillsammans med principen om lika lön för lika arbete är grunden för den svenska arbetsmarknadsmodellen. När EU:s domstol röjer väg för att utländska företag ska kunna arbeta i Sverige utan att sluta svenska avtal så är det dubbelt osolidariskt. Det gör det sanktionerat att utnyttja arbetskraft från andra EU-länder till sämre villkor än deras svenska arbetskamrater. I sin förlängning hotar det de svenska löntagarnas löner och arbetsvillkor när de tvingas konkurrera med arbetstagare med helt andra villkor.
Vid upprepade tillfällen åren innan EU-domstolens avgörande i Lavalmålet varnade Erland Olausson, nu i egenskap av vice ordförande i LO, för vad som skulle bli konsekvenserna om utslaget skulle bli som det sedermera blev.
”Då har de grundläggande förutsättningarna för vårt medlemskap i EU raderats. Då är det min övertygelse att vi inte kan vara med i den klubben.”
Ur nyhetsbrev för folkrörelsen nej till eu:s fackliga nätverk nummer 3/2009
