Den djupa världskris som nu härjar i det kapitalistiska systemet ställer alla dess inneboende motsättningar på sin spets, och ingen lämnas oberörd av dess följder. Hundratals miljoner människor i fattiga länder drabbas av massarbetslöshet, misär och hunger. Flera länder hotas av statsbankrutt . Vi blir varse den i form av företagsnedläggningar och nedskärningar med massarbetslöshet, rasering av socialförsäkringssystemen och den offentliga sektorn som följd.
Krisens bördor vältras över på det arbetande folket och arbetarklassen. Enligt den nyligen framlagda vårpropositionen förväntas den öppna arbetslösheten stiga till 12 procent år 2011. 25 procent av alla ungdomar mellan 16 och 24 år ställs utanför arbetsmarknaden, och därmed möjligheter till försörjning och en god start på deras inträde i vuxenvärlden. Det är verkligheten när det bedrivs en politik som ställer kapitalets profiter förre människans behov.
Alliansregeringen, med stöd av oppositionen, har beslutat sig för att satsa 1500 miljarder för att rädda kapitalisternas banker men anser sig endast ha råd med 20 – 25 miljarder för att lindra krisens verkningar på arbetarklassens vardag.
Dessutom skall man genom det s.k. G20-mötet bidra till att förse IMF med nästan 90 000 miljarder kronor för att skydda bankernas utlåning till bankrutta länder. Det är pengar och resurser som kommer att tas från skattemedel och offentliga finanser i hela världen. För en politik som gynnar de redan rika, storfinansen och monopolkapitalet saknas inga medel.
Det är de senaste årtiondens politik som har bäddat för den nuvarande krisen, avregleringar, privatiseringar, skattesänkningar och bolagiseringar har systematiskt överfört ekonomisk och politisk makt till storfinansen och deras centra. Det är en politik som många gånger beskrivits som en nyliberal politik där statens inflyttande på ekonomin och politiken skulle minimeras. Det var en framgångsrik politik för kapitalet, mängder av samhälliga tillgångar har överförts till det privata kapitalet och dess hejdukar. Nu när de lyckats köra ekonomin i botten och förödda mängder av rikedomar som skapats av det arbetande folket står de i första ledet för att använda staten till att rädda sina profiter. Det visar att kapitalismens kris är inte bara ekonomisk, utan även politisk och ideologisk.
Så fungerar den kapitalism som vi kommunister kallar statsmonopolitisk kapitalism, staten och kapitalet vävs samman till en enhet för att plundra det arbetande folket. Statliga byråkrater smälter samman med ledningarna för de privata monopolföretagen och bankkapitalisterna, ledande politiker av alla schatteringar blir deras direkta språkrör. Fackföreningar och andra samhälliga organisationer knytts upp till den överbyggnad eller organisation som växer fram för att förvalta det kapitalistiska systemet. Hela samhället har stöpts om till förmån för ”marknaden” och privata vinstintressen.
För att minska våra demokratiska rättigheter, att själv påverka och utforma den politik som vi vill skall råda, skapar man överstatliga organ. Organ med uppgift att påtvinga de olika länderna regler och lagar vilka är gynnsamma för deras profitintressen och direkt skadliga för arbetarklassen. Och för arbetarklassens berättigade krav om en större andel av produktionsresultatet och en samhällsmodell med en offentlig sektor som kan trygga det arbetande folkets sociala rättigheter i olika situationer.
Ett sådant organ är EU, där vi om en dryg månad har fått rätten att välja ”parlamentariker” som skall verka som transportkompani åt storkapitalet. Det finns ingen anledning att delta i detta skådespel.
Det är en myt att kapitalismen är det enda vägens politik, liksom att den är självreglerande. Om man inte med självreglerande menar de ständigt återkommande ekonomiska kriserna, med åtföljande massarbetslöshet och förstörelse av produktivkrafter. Kapitalismen är ett ekonomiskt system med den klara politiska målsättningen att berika ett ytterst litet fåtal, som i kraft av sitt ägande av produktionsmedel tillägnar sig merparten av det arbetande folkets skapade värden.
Därför är det förödande att det i riksdagen inte finns ett oppositionsparti som kan och vill kämpa för en ”krispolitik” på arbetarklassens villkor. Tvärtom har den nuvarande oppositionen i stället bedyrat sin uppslutning kring alliansens sätt att hantera kapitalets kris. För möjligheten att sitta i en kommande regering har vänsterpartiet anammat nyliberalernas paroller om utgiftstak och budgetdisciplin. Oppositionens politik kan mest liknas vid en auktion där det främst gäller att bjuda över regeringen och att kritisera dem för passivitet, man har inte haft några invändningar mot färdriktningen i politiken. Invändningarna har varit ytters tystlåtna när det gäller genomförandet av mängder av antidemokratiska lagar, Ipred, FRA m.fl. Dessutom svek socialdemokratin den fackliga rörelsen genom att rösta för kapitalets Lissabontraktat som kommer att öppna vägen för bl.a. lönedumpning.
Svensk arbetarklass är värda en bättre regering, men framförallt en bättre politik. En politik som ställer människans behov förre kapitalets profiter. För den politiken måste kampen intensifieras.
En kamp som innehåller bl.a. följande krav.
Rädda folket inte bankerna – förstatliga bankerna
Bygg ut den offentliga sektorn – nej till privatiseringar
Nej till lönesänkningar – kortare arbetsdag
Arbete – en mänsklig rättighet
Jan Jönsson