Nyligen kunde hela världssamfundet under det 17:e Iberoamerikanska toppmötet
som i år hölls i Santiago de Chile, bevittna hur europeiska regeringar
– i detta fall den spanska – frenetiskt försvarade, inte de
spanska medborgarnas särintressen i ett internationellt forum, utan i första
hand de spanska multinationella storföretagens allt större ekonomiska
intressen i en allt viktigare global marknad.
Den spanska regeringen, genom sina företrädare premiärminister
Zapatero och den spanske statschefen kung Juan Carlos I, gjorde det under toppmötet
mycket klart att Spanien föredrar att fortsätta stödja och säkerställa
den utsugnings- och plundringspolitik som denna kontinent varit utsatt för
under flera sekler – idag i stor utsträckning genom spanska multinationella
storföretag –, framför att närma sig kontinenten i en ärlig
broderskapsanda kännetecknad av ömsesidig respekt bland folken på
båda sidor av Atlanten.
Under toppmötets slutfas kunde man även beskåda hur dessa europeiska
representanter tappade både fattningen och respekten för de latinamerikanska
ledarna Chávez (Venezuela), Morales (Bolivia) och Ortega (Nicaragua)
när dessa, frispråkigt och på det folkliga sätt som latinamerikaner
vill höra, framhöll de problem som den spanska regeringens interventionistiska
politik under f.d. premiärminister Aznár har skapat i framförallt
Venezuela, liksom de problem som det spanska multinationella energiföretaget
Unión Fenosa skapar i Nicaragua, ett multinationellt storföretag
i vilket den spanske kungen innehar betydande ekonomiska intressen.
Vad är den egentliga anledningen till den spanske kungens respektlösa
ursinne?
Det är ingen hemlighet att europeiska och amerikanska multinationella storföretag
i Latinamerika bedriver en utsugningspolitik och modern slaveri i ”den
fria marknadens namn”, en i stor utsträckning okontrollerad nyliberalism
som har dömt över 220 miljoner latinamerikaner till fattigdom och
misär. Inte heller är det en hemlighet att flera latinamerikanska
regeringar i praktiken skänker bort sina naturresurser och sin arbetskraft
till rovgiriga multinationella storföretag i utbyte mot löften om
monetära lån och andra s.k. investeringar, omständigheter som
i sin tur ytterligare försvårar latinamerikaners möjligheter
att bli självständiga gentemot västerlandet och komma ur sin
till synes oändliga fattigdom.
Det har inte undgått någon att spanska multinationella storföretag
inom tele-, energi-, väg- och ekonomisektorn för att nämna några,
driver och berikar sig på de resurser som tillhör de latinamerikanska
folken, ej heller att dessa företag, kända som t.ex. Endesa, Telefónica,
Unión Fenosa och Banco Santander exploaterar de lokala arbetarna och
dessutom använder sig av rena maffiametoder för att tillskansa sig
större inflytande i de olika länderna och därmed större
ekonomiska vinster. Det är dessa orättvisor och utsugningsförsök
som den spanske kungens respektlösa utbrott försökte dölja!
Vi, latinamerikaner i Sverige, motsätter oss därför starkt –
likt presidenterna Chávez, Morales, Ortega och det kubanska sändebuden
i toppmötet i Santiago – de offensiva utsugningsförsök
och plundringsattityderna som det transnationella kapitalet praktiserar i regionen
och som på ett mycket negativt sätt påverkar människor,
kultur och miljö i Latinamerika. Vi står även enade bakom president
Chavéz skarpa, ärliga och vederhäftiga kritik av den interventionistiske
spanske f.d. premiärministern Aznárs lömska och aggressiva
destabiliseringsförsök i framförallt Venezuela och Bolivia, försök
som syftat till att underminera och avsluta de sociala reformförsöken
i dessa länder; Aznár är sannerligen en fascist som aktivt
stödde statskuppen i Venezuela i april 2002 och likt George W. Bush och
Tony Blair en krigsförbrytare genom sin aktiva roll i planeringen och verkställandet
av den olagliga Irak-invasionen 2003.
Därutöver tar vi bestämt avstånd från USA-imperialismens och den bolivianska oligarkins lömska försök att konspirera mot president Evo Morales i Bolivia i illa dolda försök att frammana ännu en i raden av väpnade interventioner från militären, i syfte att sätta stopp för de sociala reformerna som hitintills inletts under Morales presidentperiod. Det är alldeles uppenbart att dessa reformförsök, folkliga initiativ som har gett miljontals bolivianer, framförallt de tillhörande ursprungsbefolkningarna, de grupper som dessförinnan i princip har varit exkluderade från varje form av demokratisk delaktighet, en ny roll i det bolivianska samhället och gett det bolivianska folket en större kontroll över sina naturresurser och en växande stolthet, som är själva anledningen till den imperialistiska och kapitalistiska irritationen.
Vi uppmanar därför alla att stå stabilt enade bakom försvaret av de legitima och revolutionära reformprocesserna som folken i Kuba, Venezuela, Ecuador, Nicaragua och Bolivia har inlett eftersom dessa representerar hoppet hos hundratals miljoner latinamerikaner och andra fattiga runt om i världen som under sekler har förtryckts, förnekats och utnyttjats av den internationella kapitalismen och imperialismen.
Låt från denna stund de imperialistiska och nykoloniala krafterna i världen få veta: Tupac Amarus, Bolivars, San Martíns, Leftrarus, Sandinos, Zapatas, Allendes, Enríquez och Che Guevaras barn kommer aldrig mer att hålla käften inför någon stormakt eller imperialistiska herrar eller anspråk!!
Från och med nu måste historien verkligen räkna med
de fattiga i Latinamerika!
Colectivo de Izquierda, Stockholm, November 2007