Vad döljer sig bakom den spanske kungens respektlösa beteende i Latinamerika?

Nyligen kunde hela världssamfundet under det 17:e Iberoamerikanska toppmötet som i år hölls i Santiago de Chile, bevittna hur europeiska regeringar – i detta fall den spanska – frenetiskt försvarade, inte de spanska medborgarnas särintressen i ett internationellt forum, utan i första hand de spanska multinationella storföretagens allt större ekonomiska intressen i en allt viktigare global marknad.
Den spanska regeringen, genom sina företrädare premiärminister Zapatero och den spanske statschefen kung Juan Carlos I, gjorde det under toppmötet mycket klart att Spanien föredrar att fortsätta stödja och säkerställa den utsugnings- och plundringspolitik som denna kontinent varit utsatt för under flera sekler – idag i stor utsträckning genom spanska multinationella storföretag –, framför att närma sig kontinenten i en ärlig broderskapsanda kännetecknad av ömsesidig respekt bland folken på båda sidor av Atlanten.
Under toppmötets slutfas kunde man även beskåda hur dessa europeiska representanter tappade både fattningen och respekten för de latinamerikanska ledarna Chávez (Venezuela), Morales (Bolivia) och Ortega (Nicaragua) när dessa, frispråkigt och på det folkliga sätt som latinamerikaner vill höra, framhöll de problem som den spanska regeringens interventionistiska politik under f.d. premiärminister Aznár har skapat i framförallt Venezuela, liksom de problem som det spanska multinationella energiföretaget Unión Fenosa skapar i Nicaragua, ett multinationellt storföretag i vilket den spanske kungen innehar betydande ekonomiska intressen.

Vad är den egentliga anledningen till den spanske kungens respektlösa ursinne?
Det är ingen hemlighet att europeiska och amerikanska multinationella storföretag i Latinamerika bedriver en utsugningspolitik och modern slaveri i ”den fria marknadens namn”, en i stor utsträckning okontrollerad nyliberalism som har dömt över 220 miljoner latinamerikaner till fattigdom och misär. Inte heller är det en hemlighet att flera latinamerikanska regeringar i praktiken skänker bort sina naturresurser och sin arbetskraft till rovgiriga multinationella storföretag i utbyte mot löften om monetära lån och andra s.k. investeringar, omständigheter som i sin tur ytterligare försvårar latinamerikaners möjligheter att bli självständiga gentemot västerlandet och komma ur sin till synes oändliga fattigdom.

Det har inte undgått någon att spanska multinationella storföretag inom tele-, energi-, väg- och ekonomisektorn för att nämna några, driver och berikar sig på de resurser som tillhör de latinamerikanska folken, ej heller att dessa företag, kända som t.ex. Endesa, Telefónica, Unión Fenosa och Banco Santander exploaterar de lokala arbetarna och dessutom använder sig av rena maffiametoder för att tillskansa sig större inflytande i de olika länderna och därmed större ekonomiska vinster. Det är dessa orättvisor och utsugningsförsök som den spanske kungens respektlösa utbrott försökte dölja!
Vi, latinamerikaner i Sverige, motsätter oss därför starkt – likt presidenterna Chávez, Morales, Ortega och det kubanska sändebuden i toppmötet i Santiago – de offensiva utsugningsförsök och plundringsattityderna som det transnationella kapitalet praktiserar i regionen och som på ett mycket negativt sätt påverkar människor, kultur och miljö i Latinamerika. Vi står även enade bakom president Chavéz skarpa, ärliga och vederhäftiga kritik av den interventionistiske spanske f.d. premiärministern Aznárs lömska och aggressiva destabiliseringsförsök i framförallt Venezuela och Bolivia, försök som syftat till att underminera och avsluta de sociala reformförsöken i dessa länder; Aznár är sannerligen en fascist som aktivt stödde statskuppen i Venezuela i april 2002 och likt George W. Bush och Tony Blair en krigsförbrytare genom sin aktiva roll i planeringen och verkställandet av den olagliga Irak-invasionen 2003.

Därutöver tar vi bestämt avstånd från USA-imperialismens och den bolivianska oligarkins lömska försök att konspirera mot president Evo Morales i Bolivia i illa dolda försök att frammana ännu en i raden av väpnade interventioner från militären, i syfte att sätta stopp för de sociala reformerna som hitintills inletts under Morales presidentperiod. Det är alldeles uppenbart att dessa reformförsök, folkliga initiativ som har gett miljontals bolivianer, framförallt de tillhörande ursprungsbefolkningarna, de grupper som dessförinnan i princip har varit exkluderade från varje form av demokratisk delaktighet, en ny roll i det bolivianska samhället och gett det bolivianska folket en större kontroll över sina naturresurser och en växande stolthet, som är själva anledningen till den imperialistiska och kapitalistiska irritationen.

Vi uppmanar därför alla att stå stabilt enade bakom försvaret av de legitima och revolutionära reformprocesserna som folken i Kuba, Venezuela, Ecuador, Nicaragua och Bolivia har inlett eftersom dessa representerar hoppet hos hundratals miljoner latinamerikaner och andra fattiga runt om i världen som under sekler har förtryckts, förnekats och utnyttjats av den internationella kapitalismen och imperialismen.

Låt från denna stund de imperialistiska och nykoloniala krafterna i världen få veta: Tupac Amarus, Bolivars, San Martíns, Leftrarus, Sandinos, Zapatas, Allendes, Enríquez och Che Guevaras barn kommer aldrig mer att hålla käften inför någon stormakt eller imperialistiska herrar eller anspråk!!

Från och med nu måste historien verkligen räkna med de fattiga i Latinamerika!

Colectivo de Izquierda, Stockholm, November 2007