Den borgerliga regeringens ekonomiska politik innebär diskriminering av folkgrupper som har svårt att hävda sig och tillvara ta sina intressen. Till dessa grupper hör förutom pensionärer även sjuka, handikappade och arbetslösa som blivit och blir ytterligare drabbade av allians regeringens ekonomiska reformpolitik.
En stark samhällsekonomi är grundförutsättningen och garantin för en social och ekonomisk trygghet för ovannämnda grupper människor som befinner sig utanför den reguljära arbetsmarknaden. Tillgång på arbete skapar de ekonomiska förutsättningarna som i sin tur ger möjligheter till en solidarisk skatte- och fördelningspolitik, om den politiska makten så vill detta.
Den nuvarande borgerliga regeringen har inte den viljan eller ambitionen att åstadkomma skattevägen en rättvis demokratisk fördelningspolitik där arbetsinkomster, pensioner och andra ekonomiska ersättningar likställs. I stället genomför man s.k. ”jobbskatteavdrag” vilket innebär skattesänkningar för aktiva på arbetsmarknaden och högre skatt för grupper i ”utanförskap” enligt regeringens definition. Pensionerna är tidigare intjänade löner som man avstått för framtida pensioner och skall enligt PRO inte utsättas för den diskriminerande skattepolitik som regeringen ägnar sig åt.
Sveriges ekonomi har enligt våra nyhetskanaler aldrig varit bättre än nu, överskottet i statens finanser beräknas uppgå till 75 miljarder kronor innevarande år och minst lika mycket de närmaste 3-4 åren. Den här gynnsamma ekonomiska situationen föranleder inte regeringen att genomföra besparingar för framtida behov, utan istället inriktar man sig till ytterligare diskriminerande skattesänkningar för rika fastighetsägare och företag och ett andra steg i ”jobbskatteavdraget” med ytterligare 50 miljarder kronor.
Offentliga sektorn är skattefinansierad och självfallet beroende av skatteintäkter. Kommuner och landsting som ansvarar för att svenska medborgare garanteras vård och omsorg hela livet är även i hög grad beroende av statliga insatser som sker genom statsbidrag. Staten har även andra finansiärer än fysiska personer och det är de statligt ägda företagen som är illa ute genom regeringens utförsäljningspolitik.
Sammantaget med lägre skatteintäkter och utdelningar från företagen så blir det allt svårare för staten att bidra till kommuner och landsting, vilket kommer att tvinga fram skattehöjningar, taxehöjningar och högre egenavgifter i den offentliga sektorn. Det drabbar i första hand de personer i ”utanförskap” som är beroende av de offentliga tjänsterna.
Köpkraften för människor i ”utanförskap”, alltså pensionärer och andra grupper som tvingats att bli budgetregulatorer genom att den s.k. följsamhetsindexeringen med engångsuppräkning nu senast med 1,6 procent avdrag, ersätts med uppräkning av inkomstbasbeloppet. Men dessa grupper skall betala lika mycket för konsumtionen som alla andra! Med alla dessa ofantliga kostnadsstegringarna och prishöjningarna så blir realinkomstförlusterna påtagliga för de svagaste grupperna i Sverige.
Den s.k ”bromsen” som förra regeringen införde för att städa upp i statens finanser efter 1990-talets borgerliga regeringsexperiment, innebar att staten lånade drygt 200 miljarder kronor ifrån AP-fonderna samtidigt som pensionärerna avstod från berättigade höjningar av basbeloppet. Pensionärerna lovades för sin solidaritet kompensation i efterhand.
Vore inte nu tiden mogen när statsfinanserna visar ett sådant överskott att åtminstone AP-fondslånen återbetalades, eller skall man se det som en statlig konfiskering eller som regelrätt stöld?
Den här regeringen godtar standardförbättringar enbart för de redan rika och för dem som har ett arbete, endast dessa kommer i åtnjutande av alliansregeringens generositet. De andra grupperna betraktar regeringen som arbetsovilliga och anser att de skall ställa sig till arbetsmarknadens förfogande oavsedd ålder eller handikapp. Pensionärsorganisationerna borde uppmana sina medlemmar att tillmötesgå regeringens propåer och söka sig till närmaste arbetsförmedling för att registrera sig som arbetslösa. Ett sådant förfarande skulle medföra en rättvisare bild om hur hög den egentliga arbetslösheten är i den borgerliga alliansregeringens Sverige, och för att grupperna i ”utanförskap” skulle komma i åtnjutande av jobbskatteavdrag.
Bror Wennström
Leipojärvi