Tidigare har den svenska högern öppet propagerat för ett systemskifte med enorma skattesänkningar och minskad offentlig sektor, men den taktiken har aldrig gått hem hos väljarkåren. Därför tvingades man ändra strategi inför valet 2006.
Med ändrad retorik och list bestämde man sig att bryta ned den svenska välfärdsmodellen och folkliga stödet för den. Moderaterna framställde sig som värnare av låg- och medelinkomsttagarna, av kollektivavtal och den svenska modellen och kallade sig det nya arbetarpartiet. Men snart visade sig att retorik och handling gick motsatta vägar. Verkligheten för arbetarna har blivit en helt annan än den som utlovats. Facket har försvagats genom kraftigt fördyrat medlemskap. Kostnaderna för medlemskap i facket har mer än fördubblats för stora grupper, allra mest för låginkomsttagarna. Medlemskap i A-kassan blev i många fall 150 % dyrare och fackavgiften fördyrades genom att skattereduktionen togs bort, bilförsäkringarna fördyrades markant genom skattepålägg, ersättningarna från sjukkassa och A-kassa sänktes och det blev svårare att få A-kassa överhuvudtaget, för halvtidsarbetande kan ersättningen försvinna helt, förtidspensionerna sänktes, o.s.v.
Den politiken har medfört att bortåt en halv miljon medlemmar lämnat A-kassan och bara inom LO-kollektivet har förbunden förlorat hundratusentals medlemmar.Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen har redogjort utförligt om högerregeringens attacker på den svenska välfärden i Ordfronts septembernummer, på ett förtjänstfullt sätt.
Orsaken till fack- och A-kassornas medlemstapp ligger dock inte bara i fördyringar och sänkta ersättningar, utan till stor del på LO och förbundsledningars ovilja att beakta medlemmarnas krav på kraftiga motåtgärder till den förda politikens ideologiskt betingade utrotningsåtgärder mot fackrörelsen med målet att ställa arbetarna utan stödjande organisation. Det har ställts krav på bl.a. politiska strejker av fackmedlemmar och funktionärer, även på höga fackliga nivåer, men dessa har viftats bort av förbundsledningar och LO med förklaringen att man inte kan agera eftersom svenska folket valt denna regering
Hur kommer det sig då att dessa berättigade krav, från fackmedlemmar i produktionen, inte ställs på sin spets och tvingar de ledande potentaterna att föra den fackpolitik som krävs av medlemmarna? För att finna svaret till detta får man börja nysta i händelsekedjan inom LO och socialdemokratin från åren efter krigsslutet på 40-talet. Då satte man igång hetsjakten på fackföreningsrörelsens starkaste och mest kampvilliga medlemmar, kommunister och sympatisörer till dem. Dessa jagades ut ur fackföreningarna genom smutskastningskampanjer och spridning av falska rykten med påföljande angiveri.
Många hamnade i SÄPOS register och blev ytterligare misstänkliggjorda och klassade som säkerhets risker. Denna smutsiga jakt pågick mycket välorganiserat med säkerhet långt in på 70-talet, kanske pågår den än i någon grad, vem vet. Förre S-partisekreteraren Bo Thoresson sade sig vara mäkta stolt över detta, vilket inte tyder på någon högre moraluppfattning inom detta partis ledande skikt.
Fackföreningsrörelsen förlorade sina starkaste krafter, endast underdåniga ja-sägare tilläts besätta poster in i lägsta beslutande instans, och kvarvarande opponenter tråkades ut allt eftersom. Verkar allt detta helt otroligt? Är du intresserad av ämnet, så finns socialdemokraternas "Vitbok, Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen", där det redogörs hur socialdemokratiska partifunktionärer på lokala nivåer spionerade på kommunister, förtalade, smutskastade och rapporterade till sina överordnade vilka rapporterade vidare till säkerhetspolisen.
Bokens författare är Enn Kokk, huvudsekreterare vid den tiden i socialdemokraternas programkommission.. Boken bör finnas på biblioteken.
På senare år har det dock börjat mullra i leden, friska krafter dyker upp och låter sig förhoppningsvis inte tystas och kollras bort utan tvingar fram, organiserat med medlemmarnas stöd, åtgärder enligt medlemmarnas krav. Endast då finns möjlighet att rädda det som ännu räddas kan av fackföreningsrörelsen, men det brådskar. 2010 lär det vara för sent, för när sänkta ersättningar och höjda avgifter förorsakat ytterligare försvagning av facket och omfattande privatiseringar, försämrade socialförsäkringar, utförsäljning av samhällsägd egendom och enorma skattesänkningar som gör att offentlig välfärd inte kan finansieras, utan privatiseringar blir en tvingande åtgärd allt enligt högeralliansens önskemål, då har solidariteten i samhället gått förlorad.
När politiska beslut berövar människan sin ekonomiska och sociala trygghet, genom neddragningar och avvecklingar inom den offentliga sektorn och medlemskap i fack och A-kassa fördyras samtidigt som ersättningar vid arbetslöshet, sjukdom och förtidspensionering minimeras och i många fall uteblir helt, blir privata lösningar den enda möjligheten att klara sitt uppehälle vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsskada och förtidspensionering. Individen har då inte råd att uppträda solidariskt utan tvingas att bara se om sitt eget hus, då ändras människans beteende från solidaritet till egoism, och högeralliansens önskesamhälle har sett dagens ljus.
Facket måste återbördas till den kamporganisation som den en gång varit och omgående ta de pågående dråpslagen över hela registret från regeringens sida på allvar, agera snabbt, hårt och bestämt. Om tre år kan det vara för sent för då har högerregeringen hunnit rasera så mycket av fackets viktigaste landvinningar att de aldrig mer går att återställa.
LO ledningen svek grymt sina starkaste krafter när de inte ens sanktionerade manifestationer den 18 september mot regeringens arbetarfientliga politik, utan kampvilliga medlemmar fick arrangera dessa utan hjälp från sin ledning.
Fackmedlemmarna måste skyndsamt mobilisera sig och tvinga LO och förbundsledningar, som hittills inte agerat alls, att tillmötesgå medlemmars krav på kraftiga motåtgärder mot regeringens arbetarfientliga politik, men det måste ske nu. Om tre år kan möjligheten att erövra tillbaka något av de landvinningar som på kort tid förlorats, vara för sent.
Att vänta sig att socialdemokratin under Mona Salins ledning, efter eventuell valseger 2010, skulle vara intresserad av att återbörda till arbetarna och deras fackföreningsrörelse det som högerregeringen på kort tid stulit, är att tro på tomten. I K.G.Bergströms TV-program "Rakt på" kom hon bara med svävande svar och "vänta och se vad som händer framöver" på sådana frågeställningar.
LO kollektivets gräsrötter måste själv ta tag i saken
och viktigast av allt att dra nytta av alla goda krafter inom kollektivet oavsett
deras politiska tillhörighet.
Lycka till önskar John Eslund