Begreppet biobränsle används normalt för etanol och andra bränslen som produceras från växter. ”Bio” ger intryck att dessa bränslen är ”naturliga”. Detta är de inte. Produktionen kräver stora investeringar i industrimässigt jordbruk och tillverkningsteknologi. Det är därför ”agrobränsle” passar bättre.
Hantering av klimatförändringarna
FN-konventionen om klimatförändringarna trädde i kraft 1994. Den skall koordinera de internationella ansträngningarna att bekämpa klimatförändringarna som beror på ökade utsläpp av växthusgaser, särskilt koldioxid (CO2), metan och kväveoxider (NOx). Två år innan konventionen trädde i kraft gjorde Fidel Castro följande uttalande:
”Konsumtionssamhällena (alltså de avancerade kapitalistiska länderna) är i grunden ansvariga för den brutala förstörelsen av miljön…Med bara 20 procent av världens befolkning konsumerar dessa samhällen två tredjedelar av den metall och tre fjärdedelar av den energi som produceras i världen. De har förgiftat sjöar och floder, smutsat ner luften, försvagat och fördärvat ozonlagret och spritt ut gaser i atmosfären som ändrar väderförhållandena med katastrofala effekter som vi redan börjat känna av.”
Enligt en vitbok från Europeiska kommissionen (European Transport Policy for 2010: Time to decide) kommer utsläppen av fossil (oljebaserat) koldioxid i Europa att öka med 50 procent mellan 1990 och 2010. Andra utsläpp från vägtransporter som kväveoxid och partiklar har också negativa effekter på miljön, hälsan och livskvaliteten i europeiska städer. Framför allt transporter ligger bakom dessa utsläpp, särskilt vägtransporter, som står för 84 procent av utsläppen inom transportsektorn.
En substans kallad etanol lanseras nu som en av de effektiva lösningarna för att begränsa utsläppen av koldioxid från konsumtion och transportbränsle. I verkligheten kommer storskalig produktion och användning av etanol att ge storvinster åt multinationella företag och tvinga majoriteten av världens befolkning in i ännu värre svält och hungersnöd. Etanolprojektet är egentligen ett jättelikt bedrägeri, ett av de största i kapitalismens historia.
Vad är etanol?
Enligt Council on Hemispheric Affairs i Washington skapas etanol genom jäsning av vanligt socker som utvinnas från olika växter. I USA är majs den vanligaste växten för etanolproduktion, medan andra länder, bl.a. Brasilien, använder sockerrör, sojaböner och palmträd. Det sägs också att ”cellulosisk” etanol kan tillverkas av vissa typer av gräs, men det finns ingen industrimässig teknologi för detta.
Etanol påstås vara mer miljövänlig en bensin eftersom
den produceras från gröna växter som tar bort koldioxiden från
atmosfären under fotosyntesen och den kan begränsa användningen
av bensin som bränsle. Man menar att användning av etanol som bränsle
för bilar kommer att leda till nettobegränsningar i utsläpp av
växthusgaserna. Det sägs också att till skillnad från
bensin är etanol en förnybar och därmed en pålitlig energikälla,
eftersom nya växter kan planteras varje år.
Under senare år har industrin, politiska ledare, Världsbanken och
t.o.m. FN:s International Panel on Climate Change starkt marknadsfört agrobränsle.
De har fått omfattande stöd från etablerade media i Sverige
och andra i-länder.
Både EU och USA stödjer utvecklingen av teknologi för etanolproduktion.
Dessa bidrag är i linje med den kapitalistiska traditionen att finansiera
industriell forskning med offentliga medel för att skapa vinster åt
privatägda företag.
För att begränsa användningen av bensin har EU utfärdat
direktiv om att agrobränslen skall stå för 5.75 procent av transportbränslet
2010 och 10 procent år 2020.
Den amerikanska kongressen har bestämt att USA skall sjudubbla konsumtionen
av etanol senast år 2020, vilket motsvarar omkring 7.5 procent av den
nuvarande oljekonsumtionen.
Denna artikel handlar om två aspekter på agrobränslet:
*Effekter på miljön
*Effekter på tillgången på mat.
Etanols påverkan på miljön
För att uppnå det mål som EU och USA har bestämt måste stora områden av mark uppodlas med agrobränsleväxter. Omkring 70 procent av den odlingsbara marken i Europa och USA måste användas. Det är uppenbart att detta inte kommer att hända. Växterna kommer i stället att planteras i s.k. utvecklingsländer som Brasilien, Indonesien och Malaysia. Mer mark måste rensas genom avverkning och brand.
Den brasilianska regeringen har omklassificerat ungefär 200 miljoner hektar med torr och tropisk skog, grässteppar och våtmark som ”degraderat” och därför lämplig för agrobränsleväxter.
Enligt Eric Holt-Giménez från Institute for Food and Development Policy i San Francisco omfattar denna mark ”ekosystem med biologisk mångfald såsom Mata Atlantica, Cerrado och Pantanal, där det finns ursprungsbefolkningar, småbrukare och stora boskapsfarmar. Införandet av plantage med agrobränslen kommer helt enkelt att tvinga dessa samhällen till lantbruksgränsen vid Amazon, där de ödeläggande effekterna från avverkningen är alltför kända”.
Sojabönor står redan för 40 procent av Brasiliens agrobränsle. NASA (den amerikanska rymdbyrån) har visat att ökningar i marknadspriset på sojabönor direkt resulterar i mer avverkning av mark för bönodling, och detta leder i sin tur till ökad förstörelse av regnskogen i Amazonas som redan försvinner i en takt av nästan 325.000 hektar varje år.
I Indonesien, som har en av världens värsta avverkningar, är palmplantager för agrobränsle den huvudsakliga orsaken till förlust av skog. Om det nuvarande kapitalistiska projektet för agrobränsle fortsätter, kommer dessa plantager att tredubblas och uppgå till 16,5 miljoner hektar vilket kommer att leda till att 98 procent av skogen försvinner. Malaysia är världens största producent av palmolja. Landet har redan förlorat 87 procet av sin tropiska skog och avverkningen fortsätter med 7 procent om året.
Omkring 45 miljoner ton petroleumbaserat gödningsmedel används f.n. runt om i världen. Att odla växter för produktionj av agrobränsle i industriell skala skulle kräva ännu mer av det. Under de senaste trettio åren har användningen av sådana gödningsmedel mer än fördubblat omfattningen av kväve som är biologiskt tillgänglig på planeten. Detta har i hög grad bidragit till utsläppen av kväveoxid, en växthusgas med mycket större påverkan än koldioxid. I tropikerna, där det mesta av världens agrobränsleodlingar kommer att finnas, har kemiska gödningsmedel 10-100 gånger så stor påverkan på den globala uppvärmningen som klimatet i stort. Varje ton producerad palmolja ger 33 ton koldioxid utsläpp, vilket är 10 gånger men än för motsvarande mängd petroleum.
För att odla tillräckligt med agroväxter för att producera en liter etanol krävs 3-5 liter bevattning, och själva produktionen leder till 13 liter spillvatten. Att ta hand om spillvatten kräver energi som motsvarar 113 liter naturgas. När man står inför dessa extrakostnader kommer de som tillverkar agrobränsleväxter sannolikt bara släppa ut den i miljon, där den kommer att smutsa ner bäckar, floder och grundvatten. Den intensiva odlingen av agrobränsleväxter leder också till omfattande jorderosion, särskilt för sojabönor, från 6,5 ton per hektar i USA till så mycket som 12 ton per hektar i Brasilien och Argentina.
Det krävs 98.000 BTU (Brittish Thermal Unit, standard mått för energi) för att tillverka en amerikansk gallon (3,8 liter) etanol, jämfört med 22.000 BTU för en gallon bensin. Etanolindustrin påstår att man håller på att utveckla mer effektiva metoder, men det kommer ändå att krävas minst lika mycket energi som för bensin.
I allmänhet verkar det som miljöfördelarna med produktion av agrobränsle är synnerligen begränsade. I en nyligen publicerad studie säger dr. Jan Kreider från University of Colorado att etanol ger ”mycket små nettovinster i ny energi”, alltså när man har tagit hänsyn till all den energi som krävs för plantering, odling och tillverkning.
Inte heller kommer det att leda till någon väsentlig begränsning av omfattningen av koldioxid i atmosfären. Doug Parr, ledande engelsk naturvetenskapsman på Greenpeace, säger att om bara 5 % av agrobränslena ”kommer från ödeläggelsen av alla urskogar, så har man förlorat all minskning av koldioxidutsläpp”.
FN varnar för etanol men vinsterna växer
I maj 2007 utfärdade FN en rapport där man varnade världen för etanolproduktion. I rapporten framhålls att etanolproduktion redan har resulterat i ”ödeläggelse av hotad regnskog, nedsmutsning av jord, luft och vatten och utdrivning av ursprungsbefolkningar från sina hem”.
International Atomic Energy Agency förutspår att ca 147 miljoner ton agrobränsle produceras i världen under de kommande 20-25 åren, vilket kommer att resultera i mer än två miljarder ton spillvatten samt de tidigare nämnda omfattande utsläppen av växthusgaser. Denna volym agrobränsle skulle motsvara lite mer än den årliga tillväxten i världens efterfrågan på olja men skulle inte ha någon effekt på den efterfrågan som redan finns.
Men vinsterna från produktionen och försäljningen av agrobränsle blir säkert mycket hög, vilket förklarar samarbetet mellan ett antal multinationella företag som Monsanto, Chevron, VW, BP, DuPont, Toyota och Archer Daniels Midland (ADM, som inte skall förväxlas med det dataföretag som också heter ADM).
ADM och Cargill Corporation är privatägda företag som kontrollerar ungefär 65 % av världshandel med spannmål, fast de sällan omnämns i diskussioner om matpriser i massmedier. Ett annat privatägt företag, Bunge, är världens ledande företag för bearbetning av oljeväxter, den största producenten av gödsel för lantbruk i Sydamerikam, och världens ledande säljare av vegetarisk matolja till konsumenter. Dessa tre företag tillsammans kontrollerar nästan hela världshandel med sojabönor, mais och spannmål, av vilka en stor del kommer att användas till etanolproduktion. ADM är redan den största etanolproducenten i USA.
Samarbete mellan storföretag som nämns ovan syftar uppenbarligen att skapa en världsomspännande kartell som bl.a. skall koordinera priset på olja, bensin och agrobränsle. Priset på råolja har nyligen stigit till rekordhöga 78 dollar per fat, och när priset på bensin stiger följer priset på etanol med.
Hur agrobränslet påverkar den globala tillgången på mat
”Bara de fattiga är hungriga”, How the other half dies, Susan George, Penguin Books, 1986.
Enligt FAO (United Nations Food and Agricultural Organization) produceras varje år tillräckligt med livsmedel för att ge var och en på jorden en daglig intag av färsk frukt, nötter, grönsaker, mejeriprodukter och kött på totalt omkring 3.200 kalorier. Men nästan 900 miljoner människor är hungriga bara för att de inte har tillräckligt med pengar. Under många årtionden har minst 35.000 människor dött varje dag av svält i de länder som kontrolleras av det kapitalistiska systemet. Paddy Kavanagh, en av Irlands främsta poeter, sa en gång att fattigdom definieras som att inte veta varifrån nästa mål mat kommer.
Matpriserna har en direkt effekt på näring för en stor del av världens befolkning, i synnerhet för de som lever på en existensnivå och har en osäker tillgång till mat (food insecurity). Detta gäller förstås inte för den lilla minoritet som utgör borgerligheten, som den tidigare finansministern Anne Wibble som 1993 förklarade att hon, hennes man och deras tonårige son levde anspråkslöst med en matbudget för en helg på ”bara 1500 kronor”.
Det finns ingen tvekan om att det kapitalistiska agrobränsleprojektet kommer att resultera i stigande priser på spannmål och andra livsmedel i världen.
”Världsbanken har gjort bedömningen att 2001 levde 2,7 miljarder människor (nära hälften av världens befolkning) på mindre en två dollar om dagen. För dem skulle också mindre höjningar av priset på spannmål vara förödande. Att tanka en SUV:s 110-liters tank med ren etanol kräver 205 kilo spannmål, vilket ger tillräckligt med kalorier för en person under ett helt år.” (How Biofuels Could Starve the Poor, C. Ford Runge and Benjamin Senauer, Foreign Affairs, May/June 2007)
Från samma artikel: “Världens fattigaste gör redan av med 50-80 % av sina totala hushållsinkomsten på mat. För många av dem som är landlösa arbetare eller småjordbrukare betyder höga höjningar i priset på basvaror undernäring och hunger. En del av dem kommer att utsättas för svält och många fler kommer att dö av en rad sjukdomar”.
I slutet av juli rapporterade IPS (International Press Service) att enligt Världsbankens prisindex kostar baslivsmedel i världen nu 21 % mer än 2005 och priserna på viktiga varor som spannmål och olja har stigit med mer än 30 %. De fattigaste ländernas matimport kostar 90 procent mer 2007 än 2000.
USA:s jordbruksdepartement rapporterar att världens produktion av spannmål bedöms öka med 20 miljoner ton i år. 14 miljoner ton kommer att användas för att producera etanol till bilbränsle i USA, återstående 6 miljoner ton får täcka världens växande behov av mat. Det är enkelt att se vilka effekter detta får på priserna.
I de s.k. utvecklingsländerna föds 20 miljoner underviktiga barn varje år eftersom deras mödrar lider av undernäring. De riskerar att dö som spädbarn eller leva med livslånga fysiska och mentala handikapp.
Den årliga FN-rapporten om mänsklighetens utveckling visar att minst 10 miljoner barn i utvecklingsländerna dör varje år innan de har fyllt fem. Omkring 75 procent av dessa dödsfall är orsakade av undernäring eller hungerrelaterade sjukdomar. Rapporten publicerades första gången 1990, vilken innebär att minst 170 miljoner sådana dödsfall har inträffat sedan dess.
FN-rapporten visar också att ungefär 16.000 barn dör varje dag av hunger eller sjukdomar som kan förebyggas t.ex. diarré, akuta andningsinfektioner eller malaria – omkring ett barn varje 5,4 sekund. Hälften av dödsfallen beror delvis på undernäring.
Men hunger är inte begränsad till de fattiga länderna. I USA, det rikaste landet i världshistoria, går 35,1 miljoner människor (bland dem 12,4 miljoner barn) hungriga varje dag. Det motsvarar omkring 12 procent av USA:s befolkning.
I USA har de stigande priserna på spannmål som beror på etanol-boomen redan medfört att detaljhandelspriserna på mat har stigit med 14 miljarder dollar det senaste året, enligt en studie från Iowa State University Center for Agriculture and Rural Develpment.
Matpriserna i USA stiger snabbare än inflationen och enligt det amerikanska jordbruksdepartementet förväntas accelerera, inte minst eftersom andelen spannmål som går till etanolfabrikerna förväntas stiga från 14 till 31 procent på tio år. Som påpekats ovan får i USA och andra stora ekonomier etanolindustrin konstgjort stöd från regeringen genom bidrag och skattefördelar.
Spannmålsfoder står för hälften av kostnaden för att föda upp en kyckling och nästan hälften för en biffko. Etanol-boomen i USA beskylls för de ökande matpriserna i Kanada, enligt en rapport från UPI (United Press International) den 19 juli i år. De kanadensiska matpriserna stiger med 3,1 procent om året, omkring en tredjedel snabbare en 2006. Höjda priser rapporteras för allt, särskilt kött, fjäderfän och mejeriprodukter. Eftersom priset på spannmål går upp i USA, betalar kanadensiska bönder högre foderpriser för kyckling och mejeriprodukter.
Mexiko är ett bra och dramatiskt exempel på hur världens fattiga kommer att påverkas av etanol-boomen. Omkring hälften av Mexikos 107 miljoner invånare lever i fattigdom. Tortillas, en sorts pannkaka som görs av spannmål, är den främsta kalorikällan för dem liksom för de flesta andra mexikaner. Mexiko är beroende av USA när det gäller 80 % av spannmålsimporten. Hösten 2006 steg spannmålspriset i USA med 50 procent. Priset på tortillas fördubblades i januari i år.
Panama är ett annat exempel. Den 19 juli rapporterade Prensa Latina att bönder och boskapsfarmare betalar mer för spannmål, vilket har fått priserna på kött och spannmålsprodukter att stiga.
En talesman för Panamas konsumentverk, som uppenbarligen fått utbildning i Stockholm, hade goda råd till Panamas invånare: ”För att undvika att göra av med mer än ni tjänar köp bara vad ni verkligen behöver.” Det gavs inga råd om vad man skulle göra om kostnaden för vad man behöver är högre än inkomsten.
Som påpekats ovan är spannmål inte den enda grödan för agrobränsle. Cassava, också känd som maniok, ”ger en tredjedel av kaloribehovet för befolkningen i Afrika syd om Sahara och är den främsta basvaran för över 200 miljoner av Afrikas fattigaste. I många tropiska länder utgör det mat för människor när man inte har råd med något annat. Det tjänar också som en viktig reserv när andra grödor inte kan klara sig, eftersom det kan växa i dålig jord och torka och kan lämnas i marken för att skördas när den behövs”.
”Framställningen av cassavabaserad etanol kan utgöra ett särskilt allvarligt hot för matsäkerheten för världens fattigaste. Tack vare det höga innehållet av stärkelse är cassava också en utmärk källa för etanol. När teknologin för att tillverka bränsle av det blir bättre överväger många länder, däribland Kina, Nigeria och Thailand, att använda mer av grödan i detta syfte. Om jordbrukarna i utvecklingsländerna producerar till den kommande industrin får de fördelen av högre inkomst. Men när det gäller industrins efterfråga på jordbruksgrödor i dessa länder tyder historien på att storproducenterna får de största fördelarna. Det sannolika resultatet av boomen med cassavabaserad etanolproduktion är att ett allt större antal fattiga kommer att kämpa ännu mer för sin egen mat.” (Artikel i Foreign Affairs som har citerats ovan, min kursivering.)
Monokultur – bevara det koloniala arvet
Innan den europeiska marknadsekonomin förde med sig folkmord och slaveri till Latinamerika var jordbruket i hög grad varierat och allmänhet ekologiskt hållbart. En av de tidigaste och mest förödande effekterna av kolonialismen i Latinamerika var att ett varierat jordbruk ersattes med monokultur – stora plantage med ett begränsat antal grödor som sockerrör, bomull och indigo, producerat av slavar eller slavliknande arbetskraft och exporterat till Europa med höga vinster.
Den koloniala traditionen med monokultur har aldrig försvunnit, även om både landanvändningen och grödor har varierat. Till exempel har stora delar av Centralamerikas skogar avverkats under de senaste femtio åren för att ge betesmark år boskap. Köttet exporteras normalt till USA och Europa. Bananer är ett annat exempel på en modern mono-gröda.
Rapporten Agro-fuels - toward a reality check in nine key areas har publicerats gemensamt av EcoNexus, Biofuelwatch, Carbon Trade Watch (Transnational Institute), Corporate Europe Observatory, Ecologistas en Acción, Ecoropa, Grupo de Reflexión Rural, Munlochy Vigil, NOAH (danska Jordens Vänner), Rettet Den Regenwald och Watch Indonesia.
I rapporten sägs bland annat: “Plantage med monokultur har gjort allvarlig skada runt om i världen under decennier men produktion av agrobränsle innebär en intensifiering i processen och utsätter vad som återstår av skog för ytterligare fara. Det hotar också ursprungsbefolkningarnas och de lokala samhällenas tillgång till mat och rätt till land, samt deras kulturella och mänskliga rättigheter. De ödeläggande effekterna av agrobränslet är redan allvarliga”.
”Det påstås att biobränslet kommer att mildra klimatförändringarna men verkligheten är helt annorlunda. Den snabba utbredningen av monokulturer för agrobränsle skyndar på ödeläggelsen av torvområden, tropiska skogar och andra ekosystem, vilket medför omfattande utsläpp av växthusgaser. I värsta fall kan ytterligare avverkning för agrobränsle få Amazonas skogar att snabbt dö ut vilket skulle medföra utsläpp av 120 miljarder ton karbon och förändra nederbördsmönstret över stora delar av den norra hemisfären”.
Ett socialistiskt produktionssystem – den enda lösningen för miljön
Det står alltså klart att det enda verkliga motivet för storskalig produktion av etanol är att maximera vinsterna för multinationella storföretag. Genomförandet av etanolprojektet ger inte fördelar för miljön. I stället kommer det att ha förödande effekter på naturen, arbetsmiljön och levnadsförhållandena hos en stor del av världens befolkning.
Etanolprojektet är den logiska utbredningen av det globala kapitalistiska systemet. Detta system ägs av en liten minoritet (mindre än 0,5 % av världens befolkning) och är avsett att tjäna ägarnas intressen. Det har medfört en miljökris som omfattar hela planeten och hotar att bli oåterkallelig.
En revolutionär omstrukturering av det nuvarande globala systemet för produktion och distribution av mat, varor och tjänster baserad på socialistiska principer är den enda vägen för att rationellt och framgångsfullt hantera krisen.
Omstruktureringen måste gå ut på grundläggande förändringar i produktionsmålen, produktionsprocesserna och distributionen av varor. En sådan omstrukturering är dock inte möjlig om inte ägarna till det nuvarande systemet bytts ut, d.v.s. om inte systemet ägs av de arbetare som verkligen sköter produktionen och distributionen. Trots den antikommunistiska vänsterns fantasier visar historien att de problem som kapitalismen orsakar inte kan lösas inom ramen för systemet.
Vi återkommer till en diskussion om socialistiska system för produktion och distribution i en kommande artikel.
Peter Cohen
Ytterligare källor utöver de osm nämns ovan:
- George Monbiot, “If we want to save the planet, we need a five-year
freeze on bio-fuels”, The Guardian, 2007.03.27
- “The ecological and social tragedy of bio-fuels,” Miguel Altieri
och Elizabeth Bravo, www.foodfirst.org
- Annie Dufey, “International trade in bio-fuels: Good for development?
And good for the environment?” International Institute for Environment
and Development, 2006.
- “The World Goes to Town,” The Economist, 2007.05.11
- Caroline Lucas Mep, et al “Fuelling a Food Crisis” The Greens/European
Free Alliance, European Parliament, 2006.12