På grund av den "mänskliga faktorn" återgavs en debattartikel som ledare i pappersutgåvan av Riktpunkt nr 6 2007
Debattartikeln har varit införd i veckotidningen ”Moskovskije Novosti” i början av juni 2007 som ett upprop till Oktoberrevolutionens 90-årsdag. Artikeln är inte representativ för partiets värderingar av Oktoberrevolutionen, vi återger här de värderingar som de uttrycktes när vi fira Oktoberrevolutionens 80 årsdag.
Debattartikeln kan i förkortad version läsas här...

Aurora gav rätt signal.

Åtta årtionden har förflutit sedan oktoberdagarna som skakade världen. Denna 80-årsdag lämnar ingen politisk kraft i världen oberörd. Skotten från pansarkryssaren Aurora i november 1917 gav en signal åt världen, vars eko rullar vidare ännu i våra dagar, hörbart för både vän och fiende till revolutionens mål: det socialistiska samhället.

Kapitalismens profeter, f d socialister och modlösa pessimister i världens alla tappningar försöker i dessa dagar att slå i oss sitt budskap: Revolutionen är död. Den var en illusion, en utopi, menar en del. Den var ett brott, skriker andra. Och mest av allt hävdar de: det finns inget alternativ till kapitalism och utsugning, som de nu kallar "marknadsekonomi". Acceptera att det är storkapitalet som bestämmer, säger de. Acceptera arbetslöshet, nedläggning av företag efter företag, acceptera social nedgång, acceptera pengarnas allmakt. - Socialismen är död, säger de.

Men vi vet bättre: Vårt alternativ är och förblir SOCIALISM. Vi har bestämt oss för att fortsätta kampen, vi ser alternativet Vi vill upprätta de modlösa, övertyga dem som söker en utväg ur det rådande kapitalistiska rovsamhället.

Vi firar denna 80-årsdag med stolthet, med vetskap om att oktoberrevolutionen inte var någon utopi och illusion, och inte något brott.

Oktoberrevolutionen 1917 gav för hela mänskligheten signalen till uppbrottet in i en ny världshistorisk epok. Epoken utan besuttna klasser som suger ut dem som inget äger.

Vi firar med öppna ögon och öppet förstånd. Vi uppskattar stora landvinningar som socialismens krafter åstadkommit under denna 80-årsperiod, och är kritiska mot det som slagit fel. Vi vill varken dölja eller ursäkta brister - men vi ser dem i sina historiska sammanhang. Vår kritiska värdering är konstruktiv, den avser att gå vidare på den väg som socialismens pionjärer slagit in på i november 1917.

Under de mest ogynnsamma förutsättningar har Sovjetunionen och senare ytterligare socialistiska länder åstadkommit storslagna landvinningar som bekräftar vår socialistiska målsättning:

* Det socialistiska samhället har under ett flertal decennier bevisat att det är fullt möjligt att bygga ett samhälle och organisera och utveckla produktionen utan profitsystemet, utifrån samhällets behov och enligt samhällelig planering .

* Socialismens länder har lagt band på imperialismens agg-ressivitet. Socialismens fredspolitik sträcker sig från den nyfödda sovjetmaktens första dekret 1917, som för Rysslands del avslutade första världskriget, till segern över Hitlerfascismen 1945 och vidare i en lång rad av nedrustningsinitiativ som Warszawapakten utvecklat.

Upprustningen, som påtvingades de socialistiska staterna, hade sin utgångspunkt i imperialismens länder, i deras profit- och maktsträvan. Sedan socialismens länder i Europa krossats, har upprustningen inte minskat utan tvärtom ökat, och krig har blivit en realitet i Europa och på allt fler platser i världen.

* Socialismen utvecklades ekonomiskt utan att delta i tredje världens utsugning. Till dess historiska stordåd hör dess solidariska stöd till folken i deras kamp för nationellt oberoende, mot kolonialt förtryck och nykolonialism.

* Socialismen förverkligade sociala landvinningar som de rika, tekniskt högt utvecklade imperialistiska länderna aldrig kom i närheten av. Arbetslösheten avskaffades, alla människor hade rätt till bostad, kostnadsfri sjukvård och utbildning. En högt utvecklad masskultur blev tillgänglig för folket. Kvinnorna fick rätt till kvalificerat arbete.

* Socialismens existens och landvinningar bidrog avsevärt till att förbättra villkoren för arbetarklassens kamp för sociala och demokratiska reformer i de utvecklade kapitalistiska länderna. Kapitalisterna och deras regeringar tvingades till betydande eftergifter.

Denna inverkan på världshistorien kommer att behålla sin betydelse för alltid. Än klarare framstår den när kapitalismen nu avskaffar dessa landvinningar.

Den revolutionära kampen i världen, kampen för socialismen, startade inte med oktoberrevolutionen, men 1917 inleddes för första gången försöken att omsätta Marx´ och Engels teorier om folkens befrielse från kapitalets herravälde i praktiskt samhällsbygge.

För det ryska folket och sedermera de folken som gemensamt bildade Sovjetunionen, betydde oktoberrevolutionen ett hittills oöverträffat socialt, ekonomiskt och kulturellt lyft.

Oktoberrevolutionens idé gav miljontals människor framtidstro och vilja att kämpa och engagera sig för ett samhälle som de identifierade sig med, att använda sin kunskap och sin kraft för att skapa rättvisa och humana levnadsvillkor.

Oktoberrevolutionen var resultatet av klasskamp i ett Ryssland, där underutveckling, övergången till imperialismen och det imperialistiska första världskriget hade tillspetsat alla politiska, ekonomiska, sociala och nationella motsättningar till bristningsgränsen. Det kommunistiska partiet, bolsjevikerna under Lenins ledning ställde sig i spetsen för den revolutionära rörelsen mot tsarväldet och den kapitalistiska ordningen.

Från grunden nya samhälleliga relationer krävdes mellan arbetare och bönder, analfabeter och intellektuella, mellan kvinnor och män, ryssar och andra nationaliteter för att krossa bourgeoisiens makt i stat och industri, för att vinna kampen mot godsägarna och för att ena nationaliteterna till en mäktig fredskraft.

Socialismens motståndare missbrukar gärna begreppet om proletariatets och böndernas revolutionär-demokratiska diktatur, för att framställa socialister såsom anhängare till våld och förtryck. Men oktoberrevolutionen demonstrerade motsatsen. Under parollen "All makt till sovjeterna" - alltså demokratiskt valda organ av arbetare, soldater och kommunala församlingar - orienterade Lenin till en fredlig utveckling mot borgerlig-demokratiska och senare socialistiska förhållanden. Men det var med oktoberrevolutionen som senare i många andra fall då folken försökte skaka av sig imperialismens grepp. Med sina våldsamma motattacker omintetgjorde socialismens fiender den fredliga utvecklingen.

Samma motstånd har progressiva befrielserörelser upplevt överallt i världen - i Korea och Kuba, Kina, Chile och Nikaragua, Grenada och Vietnam ...

Den röda oktober och de efterföljande åren av Sovjetunionens uppbygge gav inspiration åt arbetare och progressiva människor i alla världsdelar.

Existensen och utvecklingen av världens första socialistiska land blev en faktor som sedan 1917 ständigt funnits med i alla imperialistiska kalkyler och handlingar, på alla levnadsområden från militär- och ekonomisk politik till social- och kulturpolitiken. Socialismen och därmed under många decennier först och främst Sovjetunionen, blev imperialismens fiende nummer 1 som bekämpades med alla till buds stående medel.

Men lika mycket som imperialismen inte utelämnade en möjlighet för att krossa det nya samhället, lika mycket blev dess försvar en hederssak för alla krafter i världen som ville skapa samhällen i folkens intresse, utan utsugning och förtryck.

I flera kapitalistiska länder kunde arbetarklassen under dessa förutsättningar tillkämpa sig betydelsefulla demokratiska landvinningar, såsom allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag i vårt land.

Efter Sovjetunionens seger över Hitlerfascismen i andra världskriget och framväxten av det socialistiska systemet kunde arbetarklassen i vårt land tillkämpa sig många viktiga sociala reformer. Tillkomsten av Arbetarrörelsens efterkrigsprogram med sin offensiva karaktär präglades också av den framväxande socialistiska omgivningen. Även den svenska neutralitets- och fredspolitiken hade sin garant i Sovjetunionen.

Den egna nationella kampen i de kapitalistiska länderna ska inte förringas, men det ska heller inte förnekas att Sovjetunionens existens som exempel på möjligheten att bygga ett samhälle utan kapitalister spelade en starkt pådrivande roll.

Historien ställde det nya systemet obönhörligt inför ett hårt ultimatum: att antingen på ytterst kort tid - och i ständig kamp mot imperialismen - skapa en egen socialekonomisk och teknisk grundval och därigenom överleva och ge mänskligheten de första erfarenheterna av en rättvis samhällsorganisation eller att krossas och framstå som ett - kanske heroiskt - men misslyckat socialt experiment.

Sovjetunionen har gett sig in i denna kamp utifrån de avgjort sämsta möjliga förutsättningarna. Kapitalismen i Ryssland hade enligt marxismens vetenskapliga uppfattningar fram till oktober 1917 inte skapat de erforderliga materiella och kulturella förutsättningarna för socialism. Detta väger vi i dag in i analysen, när vi söker efter orsakerna till att försöket efter mer än 70 år slutligen ändå besegrades.

Ryssland var ett ekonomiskt svagt utvecklat land utan borgerlig-demokratiska traditioner, med en övervägande stor andel landsbygdsbefolkning, till stor del analfabeter. Denna efterblivenhet å ena sidan och det yttre imperialistiska hotet å andra sidan reste nödvändigheten att centralisera alla krafter för att inom kortast möjlig tid skaka fram en modern industri och genomföra en kulturell revolution. Arbetarklassens ledande roll fick under dessa förutsättingar långtgående övertas av det kommunistiska partiet.

Detta förhållande slog djupa rötter och bibehölls även när industrialiseringen och den kulturella revolutionen hade förändrat förutsättningarna, när utvecklingen av demokratin blev förutsättningen för en fortsatt framgångsrik utveckling av socialismen. Parti och stat smälte mer och mer samman till en administrativ-byråkratisk apparat. Den socialistiska demokratins utveckling stannade av och kränktes massivt genom missaktning av den socialistiska rättsstatligheten. Den äkta socialiseringsprocessen stannade av och inskränkte sig mer och mer till enbart statligt ägande. Följden blev en tilltagande alienation till den gemensamma socialistiska egendomen.

Denna "modell" av socialismen överfördes senare till de länder som efter andra världskriget anträdde vägen mot socialismen. Till en början kunde man under dessa administrativ-centralistiska former av socialismen uppnå betydande ekonomiska och politiskt-ideologiska framgångar. Men man saknade den flexibilitet som behövdes för att bemästra den vetenskaplig-tekniska revolutionens krav. Följden blev att de socialistiska länderna inom utvecklingen av arbetsproduktiviteten och av den materiella levnadsstandarden inte kunde hålla tempot med de utvecklade kapitalistiska länderna. Detta förde till destabilisering, inte minst när ökande kontakter över systemgränserna och västliga massmedia ledde till att människornas behov i allt större utsträckning präglades av nivån i de utvecklade kapitalistiska länderna.

Måttstock för utvecklingen av produktionen förblev i stor utsträckning den kapitalistiska förebilden och ett "komma i kapp-tänkande" i stället för utvecklingen av en egen, socialistisk typ av produktivkrafternas utveckling. På denna grundval lyckades länderna inte ge flertalet av medborgarna en omfattande och stabil orientering till socialismens värdesystem.

En inre huvudorsak till socialismens nederlag ser vi i att de samhälleliga förhållandena under det yttre trycket mer och mer förstelnade. Det lyckades inte att ständigt vidareutveckla samhället på sina egna socialistiska grunder och i takt med den uppnådda utvecklingsnivån.

En bidragande orsak till detta var en dogmatisk förstelning av den marxistisk-leninistiska teorin som följd av att partiet mer sökte ett politiskt instrument än äkta forskning. Så berövades teorin sin kraft att ge, utgående från reella analyser, en kompetent handlingsorientering för socialismens utveckling.

Socialismens nederlag är samtidigt resultat av den inre och den yttre kontrarevolutionen. Imperialismens makter har aldrig sparat kraft eller möda för att destabilisera och krossa socialismen. Det går en oändlig kedja från interventionen av de 14 ledande imperialistiska staterna mot den unga sovjetmakten 1917 och den ekonomiska blockaden på 20-talet, över antikominternpakten till inringningen av Sovjetuinionen och Hitlertysklands aggression, embargopolitiken och kapprustningen efter andra världskriget. Under denna oavbrutna press tog slutligen op-portunistiska föreställningar överhand, som mer och mer ledde till sovjetsamhällets sönderfall. Den vetenskapliga socialismens teori åsidosattes och förvanskades. Detta öppnade vägen för borgerliga ideologier att tränga in i samhället och medförde slutligen Sovjetunionens sammanbrott, som i sin tur drog med sig de andra socialistiska staterna.

Dessa slutsatser är smärtsamma för miljontals människor i världen som arbetat för ett människovärdigt samhälle. Efter ett nederlag är det lätt att låta sig styras av kritik och förtvivlan, men ju mer man vinner avstånd, desto mer klarnar blicken. Detta jubileum kan vara en stund av eftertanke. Om att socialismens väg i praktiken inte gestaltat sig så enkelt och entydigt som vi velat tro. Om att allt har förekommit, både heroiskt och tragiskt, både stora segrar och bittra misslyckanden. Oktoberrevolutionens pionjärväg var enorm och komplicerad. Hur mycket den har givit världen, upplever vi nu, då imperialismen härjar tämligen fritt i världen. Socialismens nederlag har givit högern kraft och luft under vingarna. Den internationella styrkebalansen har ändrats till folkens nackdel. Mänskligheten befinner sig i sin djupaste kris - ekonomiskt, socialt, ekologiskt och politiskt.

I dag finns många som försöker förvandla sovjettiden och 40 år av efterkrigstiden i Europas socialistiska stater till en period av enbart misslyckanden. Detta är en historieförfalskning vars syfte är att säkra framtiden för kapitalismen och därmed fortsatt utsugning, social utslagning och ständig rädsla för krig och förödelse.

Att skriva sovjetisk historia utan att framhäva dess insatser för att krossa Hitlerfascismen är groteskt och skandalöst - men det har blivit en alldaglig praxis i den internationella medievärlden. Skälet är solklart - socialismen, alternativet till kapitalismen ska omöjliggöras och komprommetteras.

Vår viktigaste slutsats 80 år efter Oktoberrevolutionen är att det är viktigare än någonsin att ändra på samhällets grundvalar och ersätta kapitalism med socialism. Därför fortsätter vi kampen som kommunister. Vår strävan är att stärka de arbetandes positioner i kampen mot kapitalet . Mer än någonsin måste denna kamp föras globalt. Mot kapitalets globala rövartåg sätter vi kommunisternas ledstjärna, ledstjärnan som lyst upp och stärkt kampen sedan Oktoberrevolutionens dagar:

PROLETÄRER I ALLA LÄNDER, FÖRENA ER