Påståendet att facket har förlorat sin trovärdighet hörs allt oftare, inte bara från högern, utan även från vanliga medlemmar som i grunden förstår varför det är viktigt att organisera sig. Antalet medlemmar i de fackliga organisationerna minskar. Det är inte så konstigt om man ser på de senaste tio årens utveckling och LO: s handlingar.
Landsorganisationen har under den här perioden varit helt lojal mot den
socialdemokratiska regeringens högerpolitik. Trots att den socialdemokratiska
regeringen i många avseenden fört en politik i strid mot arbetarklassens
intressen och trots många invändningar från arbetsplatser
och fackligt aktiva stödde LO ändå den socialdemokratiska regeringens
politik.
En politik där kapitalisterna kunnat mångdubbla sina vinster, samtidigt som arbetarna blivit relativt fattigare, om man ser till löneandelen av det samlade produktionsresultatet.
Lönerna till de arbetande höjdes inte ens motsvarande hyreshöjningar.
Sjukvården och många andra sektorer av den offentliga sektorn har
utsatts för privatiseringar och därmed för fördyrningar,
som påstods skulle rädda den svenska välfärden, reformer
som fick LO:s stöd, men det var arbetarklassen som fick stå för
kostnaderna. Kapitalisterna fick enbart fler tillfällen att öka sina
profiter, d.v.s. en omfördelning från arbetarklassen till kapitalisterna,
med en ökad fattigdom som resultat.
Koncentrationen och centralisationen av produktion och ägande har fortsatt, makten och inflyttandet över våra levnadsbetingelser ligger i allt färre händer. Socialdemokraterna effektuerade storfinansens krav om medlemskap i Europeiska Unionen, med stöd av större delen av LO ledningen, i direkt konflikt med medlemmarnas intresse och vilja. Därmed frånhänder man sig också möjligheterna till en politisk förändring till det arbetande folkets fördel, därför att i EU är det stadfäst att den nyliberala politiken med omfattande privatiseringar och avregleringar skall gälla.
Varje LO-medlem tvingas också genom sin medlemsavgift att bidra till finansieringen av det socialdemokratiska partiet genom LO:s anslag, ett system som ifrågasätts, i synnerhet när deras politik i många stycken riktar sig mot arbetarklassens egna intressen. Otaliga är de förändringar och urholkningar som skett i socialförsäkringssystemet, a-kassa, sjukförsäkringen och pensionssystemet.
Den socialdemokratiska politiken går idag ut på att slå vakt om det kapitalistiska systemet och marknadsekonomin, bara i undantagsfall och vid högtidliga tillfällen erkänner man klasser och klasskamp, men då inte som drivfjäder i samhällsutvecklingen utan främst som ett hinder för socialdemokratisk politik och anpassning till en ”globaliserad” ekonomi som påstås lösa alla framtida problem.
Deras lösningar ligger oftast inom ramen för stöd till storfinansen genom in- och utrikespolitiken. Ett argument som ofta hörs i dessa sammanhang är att vi måste vara med för att kunna påverka, och med detta argument som motiv har man deltagit och varit aktiv pådrivare i många av storfinansens internationella organisationer.
En bidragande orsak till att fackföreningsrörelsens trovärdighet bland arbetarklassen är den fackliga ledningens agerande. När Vanja Lundby Wedin på första maj talar mot direktörernas bonusar och sen dagen efter sätter sig i möten med storfinansen i olika pensionsstiftelser och där beviljar bonusar som hon var motståndare till dagen innan, då blir hon inte trovärdig.
När dom roffar åt sig lägenheter, eller låter reparera sommarstugor, eller skaffar sig dubbla pensioner ifrågasätts också deras trovärdighet av de fackligt aktiva medlemmarna. Och högern ges ett bra vapen för att slå mot den fackliga rörelsen och arbetarklassens nödvändiga organisering.
LO blir en del av det monopolkapitalistiska systemet genom sin nära samverkan med regeringarna, där överenskommelser och kompromisser med dessa blir viktigare än medlemmarnas inflyttande och makt över sin organisation. LO och de högsta fackliga ledningarna uppfattas många gånger som en del av den styrande byråkratin som agerar i storkapitalets intresse.
Deras löner och levnadsförhållanden liknar också mer den statliga och privata byråkratins än en kvalificerad arbetares. Det är förmodliggen också en stor del av förklaringen till att dom inte är beredda att försvara arbetarklassens intressen och ta strid mot storfinansen, de söker hellre kompromisser än deltar i klasskampen mot det kapitalistiska systemet.
Facket bör vara partipolitiskt oberoende och motståndare till byråkrati, ständigt förra en kamp mot förstelning och byråkratiska och formalistiska tendenser för att kunna garantera medlemmarna ett reellt inflytande och därmed uppmuntra aktivitet.
Idag kan man inte påstå att den fackliga aktiviteten är särskilt hög inom LO förbunden, även om det finns variationer. Orsakerna till den sjunkande aktiviteten är bl.a. den maktlöshet medlemmarna känner i sin egen organisation, de flesta besluten kommer uppifrån och anställda ombudsmän spelar en dominerande roll i många fackliga organisationer. Vilket även återspeglar sig i valen till de ledande befattningar, där en socialdemokratisk partibok blir den främsta meriten och därmed kan man lättare genomföra följsamheten mot högerpolitiken och kompromissandet.
Facket skall vara en kamporganisation.
Kommunisterna är aktiva medlemmar i fackföreningen, vi vägrar
att acceptera att fackföreningarna förvandlas till organisationer
för att genomföra den socialdemokratiska politiken, som idag inte
ens kan kallas reformistisk.
Vi vet att en politik som bedrivs i storfinansens intressen aldrig kan vara i det arbetande folkets intressen, parollen eller påståendet om att vi alla sitter i samma båt är lika falsk idag som den var när den myntades för att påskina att det arbetande folket har gemensamma intressen med storfinans och monopolföretag. Fackföreningarna måste vara partipolitiskt oberoende och kamporganisationer för arbetarklassens intressen för att kunna fylla sin uppgift.
Enhetspolitik vägen till framgång.
Arbetarklassen i Sverige har djupt rotade kunskaper om att inga förbättringar
kan genomföras utan kamp, en insikt som återspeglar sig i den höga
organisationsgraden.
Men den ändrade produktionen och tillväxten av arbetarklassen påverkar
dessa kunskaper, liksom det relativa välstånd vi haft under ganska
lång tid i Sverige.
Och utan stöd av majoriteten av de fackligt organiserade finns där ingen möjlighet att förändra det kapitalistiska samhället i socialistisk riktning.
Därför har alla de demokratiska krafterna ett ansvar att kämpa
mot den borgerliga regeringens kapitalistvänliga politik, och de småborgerliga
idéernas utbredning i fackföreningsrörelsen.
Vid varenda attack mot fackföreningsrörelsen från den borgerliga
alliansen, för nya försämringar, bör alla vänsterkrafter
utan att tveka alliera sig med varandra.
Kommunisterna måste ta initiativ till ett brett fackligt enhetsarbete
på alla områden med alla krafter som vill motverka storfinansens
och monopolkapitalets växande inflytande i Sverige. Det bör gälla
alla, från kommunister som är organiserade i broderpartier verksamma
i Sverige, socialdemokrater, vänsterpartister, fackliga aktivister som
är organiserade i andra vänsterpartier men även med de krafter,
främst unga, som väljer syndikalisterna för att dom framstår
som mer aktivistbetonade. Då har vi möjlighet att förstärka
klasskampen och förändra Sverige.
Ali Kinali