Jag närvarade vid en politikerutfrågning anordnad den 4 maj 2006
av RSMH Stockholms läns distrikt. RSMH betyder Riksförbundet för
Social och Mental Hälsa och är en intresseorganisation för personer
med erfarenhet av eller anknytning till psykisk eller psykosocial problematik.
Mötet ägde rum i Landstingssalen på baksidan av Landstingshuset
på Kungsholmen. Ett 100-tal representanter för de olika lokalföreningarna
i Stockholms län närvarade vid sidan om distriktets styrelse och kansli.
Jonas Hallberg, som är känd från TV-programmet ”Måndagsbörsen”
för många år sedan, var moderator. Politikerna var:
• Raymond Wigg (mp), förskolelärare.
• Birgitta Sevefjord (v).
• Catarina Agrell (s). Om jag uppfattade rätt var hon socionom och
har arbetat i psykiatriska sjukhuset S:t Lars i Lund.
• Pia Lidwall (kd), hälso- och sjukvårdsutskottet.
• Andres Käärik (fp).
• Marie Ljungberg Schött (m), landstingsledamot.
Distriktets ordförande inledde utfrågningen med att beskriva den
som ett politiskt samtal om psykiatrin inom Stockholms län och inte som
en partipolitisk debatt.
Därefter fick politikerna säga vad som är de viktigaste frågorna
i psykiatrin. Raymond menade att vården ska ligga nära människorna
såsom vårdcentraler och familjecentraler. Birgitta nämnde bostäder
som en viktig fråga och vill utveckla allmänpsykiatrin. Hon menade
att samhället kan göra människor sjuka. Catarina anslöt
sig till Birgittas mening och vände sig mot tendensen att psykiatrin ska
lösa alla frågor. Psykiatrin ska röra sig ut i samhället
och det ska bli en jämnare fördelning. Pia sade att varje människa
är unik och att man ska hitta lösningar som passar personen. Det finns
inte bra verksamheter åt de unga som mår allt sämre idag. Andres
tyckte att det är orimligt att människor får vänta på
vård. Samhällets kostnader för sjukvården ökar stadigt.
Han förespråkade valfrihet mellan olika vårdgivare. Marie ansåg
att psykiatrin ska vara lättillgänglig och fäste förhoppning
vid de personliga ombuden. På frågan om vilka som anser att psykiatrin
är i kris räckte alla politiker upp handen.
Distriktet ställde därefter ett antal frågor till politikerna:
1. På frågan om man ska satsa på psykiatrin svarade politikerna med allmänna ord om att man ska göra så.
Min kommentar: Den borgerliga alliansen har utlovat fem miljarder kronor under tio år till psykiatrin och folkpartiet tio miljarder under samma tid. Pengarna ska gå till 2000 nya vårdplatser och ökat tvång inom öppenvården. Mitt intryck är att man vill låsa in psykiskt funktionshindrade eftersom de uppfattas som ett hot mot tryggheten. Debatten år 2003 om ”psykvåldet” har ännu inte klingat av. Pengarna borde istället gå till sysselsättning, arbete och bostäder åt psykiskt funktionshindrade.
2. På frågan om annan forskning än den gängse biomedicinska svarade Raymond att man ska veta noga vad vi stoppar i oss. Birgitta betonade genusperspektivet. Catarina menade att det finns för mycket tyckande inom psykiatrin och förespråkade bättre dokumentation. Medicinska programberedningen (MPB) ska utveckla behandlingsprogram. Pia sade att psykoterapi är bra men att vi behöver läkemedelsindustrin. Andres påpekade att samhället ställer ordentliga krav på att läkemedel är testade, vilket kostar mycket för läkemedelsindustrin. Marie sade att diagnos är viktigt och likaså patientnära relationer och samarbetsmodeller. Birgitta påpekade att forskning om cancer och hjärt- och kärlsjukdomar får mycket mera medel än forskning inom psykiatri. Andres betonade vikten av evidensbaserad forskning som bygger på vetenskaplig erfarenhet.
Min kommentar: Utan att ta ställning till om psykiska sjukdomar har biologiska eller sociala orsaker, kan man konstatera att psykosociala och sociala åtgärder såsom psykoterapi, sysselsättning och rehabilitering kräver mera kostnader än biologiska åtgärder såsom medicinering och elchocker. Följaktligen vill man av ekonomiska skäl satsa på biologiska åtgärder med följd att psykiatrin får ett överslag av medicinsk-biologisk syn på psykiska sjukdomar.
3. På frågan om resurser ska omfördelas till psykoterapi svarade Raymond att han vill omfördela från somatisk behandling till psykoterapi. Birgitta upplyste om att det finns för få psykoterapeuter i Stockholmsområdet. Catarina menade att det är svårt att svara på frågan för man klampar in på experternas område. Det förekommer modeflugor inom psykoterapi såsom KBT (kognitiv beteendeterapi). Hon förespråkade fler terapeuter inom skolvården och att man ska satsa på utbildning. Pia ansåg att man ska prova nya terapimodeller, t ex bildterapi, och förespråkade fler privata aktörer. Andres talade om exempel där personalen driver vårdcentraler och tyckte att det är en bisarr tanke att införliva dem i en hierarkisk organisation med många nivåer. Han menade att flera reformer under mandatperioden gått i den riktningen. Likaså behövs entreprenörer. Marie tyckte att man skulle få välja behandlare och alternativ behandling samt andra modeller för terapi.
Min kommentar: Antalet elchocker (ECT, electro-convulsive therapy) har fördubblats sedan år 2000. ECT är en ospecifik metod lika ovetenskaplig som kristallterapi. Politiker talar sig varma för ”snälla” terapier medan chockterapi ökat i omfattning. Det är min mening att orsaken ligger i ett aggressivt samhälle som bygger på hets mellan medborgare och hets mellan folkgrupper. Ytterst är det en konsekvens av den nyförstärkta imperialismen.
Min slutvärdering: Politikerutfrågningen var bra men jag upplevde
ändå att det finns en distans mellan den politiska nivån och
RSMH och att det inte alltid finns medicinsk kunskap hos politiker. Det sades
inte mycket om integration av psykiskt funktionshindrade i samhället, vilken
är min hjärtefråga. De mänskliga rättigheterna påbjuder
att alla medborgare ska vara lika delaktiga i samhället. En sådan
grupp som schizofrena patienter kan vara produktiva om de får verka i
egen takt. Detta är svårt att förverkliga på dagens arbetsmarknad
som utgår från att alla arbetstagare ska vara högproducerande.
Svenska Dagbladet har nyligen (060907) publicerat en cynisk artikel med råd
till chefer som vill göra sig av med lågpresterande medarbetare.
Allt detta är ytterst är en konsekvens på kravet på lönsamhet
(även i offentliga sektorn). Det kapitalistiska samhället sätter
profitmaximering före mänskliga och sociala behov.
/Röda Äpplet