Den 18 september valdes i Tyskland ett nytt parlament och sedan dess är
etablissemanget i hela Europa i uppror. Det blev inte som storkapitalet
hade tänkt sig.
Valen utlystes på försommaren ett år i förtid på
grund av att den socialdemokratisk-gröna regeringen efter omfattande
sociala nedskärningar och en hård nyliberal politik hade förlorat
väljarnas förtroende. SPD med kansler Schröder i spetsen hamnade
i korselden mellan folkets missnöje och angreppen från högern
som ville gå ännu längre med reaktionära ”reformer”.
Schröder försökte flykten framåt – med en kort valkampanj
under vänsterparoller ville man blidka väljarna och utpeka högerpartierna
som folkets ”verkliga fiende”. Men i fall att det besvikna folket
ändå skulle falla för ”alternativet” det borgerliga
blocket tänkte Schröder samtidigt på en s k stor koalition,
d.v.s en gemensam regering av de två kontrahenterna SPD och CDU (kristdemokraterna).
För de båda partiernas politiska programmen skiljer sig i praktiken
mindre åt än vad båda försökte ge sken av i sin valkamp.
Högerpartierna svävade fram på en våg av missnöje
med den förda politiken och med varje opinionsmätning blev de och
deras gelikar i hela EU säkrare på att de svarta (reaktionära)
partierna skulle gå mot en promenadseger. CDU-ledaren Angela Merkel lät
sig firas som Tysklands nya regeringschef och politiker och näringsliv
från Stockholm till Rom skissade på politiska förändringar
enligt CDU:s öppet reaktionära koncept.
Die Linkspartei
Men så fanns det en annan kraft som väckte uppseende före valet:
DieLinkspartei.
Med Schröders SPD missnöjda vänsterorienterade socialdemokrater
i västra Tyskland hade under ledning av tidigare SPD-toppolitikern Oskar
Lafontaine bildat WASG (Valalliansen social rättvisa). Egentliga ville
WASG bli ett nytt vänsterparti fram till de reguljära valen år
2006, men det i förtid utlysta valet satte dem under press. I denna situation
fann sig WASG från väst och PDS (Demokratiska socialismens parti)
som av de flesta väljarna betraktas som ett ”östparti”
i Tyskland i ett samarbete. I en mycket snabb process under ledning av Lafontaine
och PDS tidigare ordförande Gregor Gysi ändrade PDS sitt namn till
Die Linkspartei. Delstatsorganisationer kan, om de vill, tillägga PDS i
namnet. PDS öppnade sina vallistor för WASG:s kandidater och
för kandidater från andra grupperingar, bland annat fyra medlemmar
i DKP – Tyska kommunistiska partiet.
PDS och WASG beslutade om ett antal gemensamma politiska krav inför detta
val. I centrum stod kravet på värdiga arbetsplatser, avskaffandet
av den s k Hartz IV-lagstiftningen, utbildningsreform, sociala grundrättigheter
med lagstiftning om minimilön, demokratisering och nedrustning. Partiets
huvudargument är att de kämpar för mer social rättvisa.
Die Linkspartei vill bli en ny kvalitet till vänster om socialdemokratin,
men hur programmet slutligen kommer att utformas, om PDS målsättning
om en ”demokratisk socialism” slutligen kommer att finnas kvar,
bestäms i den koalitionsprocess som ska pågå till 2007.
Fjärde största partiet
Naturligtvis förtalades, bojkottades och bekämpades den nya vänsterkraften
genast av hela tyska etablissemanget. Men det hjälpte föga mot folkets
vrede mot regeringens reaktionära politik.
När rösterna var räknade, hade Die Linkspartei blivit fjärde
starkaste parti med 8,7 procent av rösterna. En fördubbling av
PDS’ förra valresultat. Partiet kommer att ta plats i Tyska
Förbundsdagen med 54 ledamöter.
CDU nådde inte upp till opinionsmätningarnas glädjebud
om egen svart majoritet och stannade i förening med det ännu
snäppet reaktionärare CSU på 35,2 procent, långt under
förväntningarna för Europas högerkrafter.
SPD tog hem 34,2, en förlust mot förra Förbundsdagsvalet, men
det räckte för att Schröder skulle utropa sig till ny kansler.
Vilket i sin tur också Merkel gjorde.
De Gröna, som hittills regerat tillsammans med SPD, fick 8,? procent,
vilket inte räcker för att bilda regering enbart tillsammans
med SPD. Enligt opinionsmätningarna önskar många väljare
att SPD-Gröna skulle ta in Die Linkspartei i regeringen, men detta vägrar
både de gamla och nya makthavarna.
CDU/CSU i sin tur har heller inte tillräckligt med röster för
att kunna bilda regering med sin naturliga partner, det allt mera reaktionära
liberala partiet FDP (9,9 procent).
Förhandlingar om alla tänkbara och otänkbara koalitionsvarianter
har tagit vid. Borgarpressen i hela Europa gråter och skäller över
det dumma tyska folket som inte kastat sig i högerns famn och tacksamt
hurrar för nedskärningar och demokratiinskränkningar.
Alla från Schröder till Merkel är eniga om att Die Linkspartei
på alla sätt och vis ska hindras ifrån att göra sin röst
hörd.
Procentuellt största tillväxten
På vänsterkanten däremot är glädjen stor. Man har
lyckats att sammanföra en opposition från Östra- och västra
Tyskland mot den borgerliga politiken, som bedrivs av alla de etablerade
partierna.
DKP välkomnar Die Linkspartei i parlamentet och framhåller att
det är de som fick den procentuellt största tillväxten. Om Linkspartei
i Förbundsdagen gör sig till språkrör för de utomparlamentariska
rörelsernas politik, kan det bli en viktig impuls i kampen för en
ny politik, deklarerar DKP-partistyrelsen.
Samtidigt får man inte glömma att 90 procent av alla som gick till
valurnorna lade sin röst på en nyliberal politik – antingen
i SPD- eller CDU-tappning. Ingen av dessa kommer att lösa de stora problemen
som massarbetslöshet, social nedmontering och utbildningsmisär,
i vilken konstellation de än kommer att bilda den nya regeringen. Skulle
det bli en ”stor koalition” mellan SPD och CDU, kommer det att innebära
en utmaning för fackföreningarna, fredsrörelsen, de sociala-,
demokrati- och miljörörelserna, för globaliseringsmotståndarna
och andra demokratiska krafter. Den nya situation kan innebära en ny chans
om de lyckas att utveckla politiska alternativ och att bilda en konsekvent opposition
mot högerpolitiken.
BH