Totalitarismspöket

Traditionen att tala om ismer som spöken inleddes av Marx och Engels för 157 år sedan: ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke”. Slavägarnas, adelns och borgerlighetens klassdiktaturer såväl som vår tids marknadsliberala demokratier har jagats av spöken alltsedan samhällsklassernas uppkomst, de upproriska slavarnas under antiken, medeltidens och renässansens socialrevolutionära kättares, den folkligt-borgerliga jakobinismens, den proletära socialismens och kommunismens, anarkismens, ”islamismens”. Några samhällsvetare talar om vår tids ”populismspöke”. Alla dessa spöken idkar på ett eller annat sätt samröre med två gemensamma, överordnade spöken, ”terrorismen” och totalitarismen.

Det folkliga upprorsspökets reella existens har skapat en marknad för tankefoster från överhetens kyrkliga och akademiska språkrör, religiösa, filosofiska och ”vetenskapliga” försvar för de härskandes ordning såväl som ”teorier” om varför de behärskade gör uppror. Sådana teorier brukar bygga på konstruktioner av de upproriska som obefogat missnöjda, inskränkta, okunniga, avundsjuka, ogudaktiga och moraliskt onda. De andas vanligen ett grundmurat förakt för ”gemene man”, ”folket”, ”massan”, ”den lägre sorten”, ”pöbeln”, eller ”den svinaktiga hopen”, som den i universitetsvärlden ända in i vår tid så högt skattade engelske filosofen Edmund Burke (1729-1797) hade behagat kalla de vanliga människorna. När de onda för första gången i historien lyckats ta makten och bilda Sovjetunionen, en ”lägre-klass-stat”, uppstod det ”ondskans imperium” som förre US-presidenten Ronald Reagan hade föresatt sig att krossa.

Ideologi som vetenskap
Samhällsvetenskapliga teorier, med eller utan citationstecken, kommer och går. När de överskridit bäst-före-datum, vittrar de vanligen sönder och råkar i glömska. Vid behov kan de också återvinnas. Som återvinningsprodukter uppnår de sällan originalets kvalitet. Vad Marx skrev om ”alla stora världshistoriska händelser”, att de förekommer två gånger, ”den ena gången som tragedi, den andra gången som fars”, kan också tillämpas på produktion och återvinning av samhällsvetenskapliga teorier och begrepp, i synnerhet sådana som redan från början befunnit sig, som en tysk sociolog uttryckte det, i ”gränsområdet mellan ideologi och vetenskap”.
”Totalitarism” är ett sådant begrepp. Därom vittnar dess historia, dess skiftande användningar, dess söndervittring, farsartade återuppståndelse och fullständiga förfall till en urskillningslöst kringslängd propagandaterm. Det såg dagens ljus på 1920- och 1930-talet i de italienska och tyska fascismernas propagandistiska självbeskrivning, fann vägen in i fascismforskningens analyser, omformades till en gemensam beteckning för nazism och kommunism, utvecklades så småningom till synonym för kommunism och omfattar numera även ”populism” och ”islamism”.

En teori för kalla kriget
För vårt syfte är den ”klassiska”, ”traditionella” totalitarismteorin intressantast. Den kallas också för den ”identifierande” teorin därför att den sätter likhetstecken mellan kommunism och nazism. Låt oss ge en bakgrund till teorins uppkomst och fortsatta öden och berätta vad den handlar om.
Grunden till föreställningen om ”totalitära” stater och system var uppkomsten av de fascistiska diktaturerna i Italien och Tyskland och hur dessa beskrevs av sina ledare. De gjorde anspråk på att ha uppnått fullständig uppslutning bakom sina mål i en ”total” stat, ett ”totalitärt” system som omfattade alla livets områden. Mot bakgrund av depressionen, kapitalismens stora kris och hotet mot kapitalismen från det socialistiska alternativet i öster fann fascismen och nazismen många samarbetsvilliga beundrare bland näringslivets män och deras politiska företrädare i västvärlden.
Bland dessa kan nämnas Henry Ford, IBM-chefen Thomas J. Watson, nuvarande US-presidentens farfar Prescott Bush, bröderna Kennedys far Joseph och de f.d. brittiska premiärministrarna David Lloyd George och Winston Churchill. Vad alla dessa hade gemensamt med Benito Mussolini och Adolf Hitler var inte minst ett brinnande hat mot socialism, kommunism, bolsjevism och Sovjetunionen, som enligt historikern Ernst Nolte utgjorde den gemensamma ideologiska grunden för fascismen i alla dess former och manifestationer. Nolte hävdade t.o.m. att den nazistiska antisemitismen enbart utgjorde en särform av antikommunismen.
När Tyskland började föra krig mot västmakterna och Italien blev dess allierade började fascistsympatierna bli pinsamma. Kunskapen om de nazistiska folkmorden slutligen gjorde de vänskapliga och affärsmässiga förbindelserna med Hitlerregimen under förkrigsåren till en än större belastning. Det gällde att rentvå sig från dessa. Samtidigt växte det samhällsvetenskapliga intresset för ett politiskt system, som kunnat störta världen i krig och bedriva systematiskt massmord på nära tio miljoner människor. Man lånade från fascismens språkbruk och kallade dess politiska system ”totalitarism”. Denna tidiga totalitarismforskning handlade sålunda huvudsakligen om nazismen. Dess främsta verk, Franz Neumanns Behemoth (1942, 1944), hör fortfarande till de bästa arbetena om nazismen.
Spridda ansatser att tillämpa totalitarismbegreppet på Sovjetunionen hade förekommit, men den av nöden tvungna krigsalliansen trängde tillfälligt tillbaka marknaden för kommunismfientliga analyser. Detta förhållande ändrades radikalt redan vid tiden för Tredje Rikets sammanbrott. Behovet av en negativt laddad teori om nazismen ersattes av ett annat, nämligen att ge ”vetenskapligt” stöd åt den i Churchills berömda tal utfärdade varningen för ”järnridån” och vad realsocialismens ledare bakom den kunde tänkas få för sig. Talet har beskrvits som startskott för det kalla kriget. Kriget intensifierades då Sovjetunionen i augusti 1949 lyckades genomföra sin första kärnvapensprängning och Mao Zedong månaden därefter kunde utropa Folkrepubliken Kina.
Behovet av negativt värdeladdade ”förklaringar” som kunde gälla såväl för den besegrade nazismen som för den reellt existerande, segerrika socialismen hade flera orsaker. Medan depressionen skapade massarbetslöshet och nöd i den kapitalistiska världen, hade det socialistiska Ryssland förvandlats från ett efterblivet agrarland till en modern industrination. I synnerhet i USA hade därför många liberala intellektuella och vissa vänsterpopulistiska rörelser börjat upptäcka positiva drag i sovjetsystemet, samtidigt som ledande näringslivsmän och den politiska högern mer eller mindre öppet sympatiserade med regimerna i Tyskland och Italien. Efter krigsslutet gällde det att få de förstnämnda på bättre tankar och utplåna minnet av nazistsympatierna bland företrädare för makteliten.
Det var ingen lätt uppgift. Det fanns besvärande likheter mellan diktaturerna och de västallierade. Vad som förenade dem var kapitalismen och antikommunismen. De fascistiska regimerna hade fallit, den antikapitalistiska, kommunistiska Sovjetstaten fanns kvar, utvecklades och kunde utvidga sin maktsfär. Därtill kom att otaliga, som innehaft inflytelserika poster i Tredje Riket, hade funnit utmärkta karriärmöjligheter även i den postnazistiska västtyska staten.
Vidare kunde de stora företagens ägare och direktörer, vars delaktighet i nazismens brott hade avslöjats i 1940-talets krigsförbrytarrättegångar, återuppta sin verksamhet som om inget hänt. Från andra sidan ”järnridån” spreds rikligt med information om dessa förhållanden, vilket bemöttes med en strid ström av antikommunistisk propaganda, bl.a. med hjälp av nazistiska krigsförbrytare som USA tagit i sin tjänst.
Problemets lösning måste alltså bestå i att förvandla likheter till skillnader och skillnader till likheter. Den kom i den ”klassiska”, ”identifierande” totalitarismteorins form. Teorins viktigaste verk är Hannah Arendts Origins of Totalitarianism (1951) och Totalitarian Dictatorship and Autocracy av Carl Joachim Friedrich (1956). Båda kom fram till att kommunism och nazism var samma sak: ett despotiskt system med massmord som drivkraft, koncentrationslägret som ”det riktningsgivande samhällsidealet” (Arendt) och världsherravälde som mål. Nazismens brott fick tjäna som belägg för realsocialismens brottslighet. Då det rådde brist på data om Sovjetunionen, men inte om nazismen, användes kunskapen om den sistnämnda för att beskriva kommunismen. Sovjetisk information om det egna systemet avfärdades som enbart propaganda, varför man fick nöja sig med hörsägen (framförallt från den blomstrande avhoppar-litteraturen).
För Arendt blev Origins of Totalitarianism inträdesbiljetten till den akademiska världseliten. Av någon outgrundlig anledning firas hon än idag av högskolefolk som en stor tänkare (liksom, lika obegripligt, hennes ovannämnda ledstjärna Edmund Burke). Hennes månghundrasidiga tankemödor ledde ingenstans, vilket hon själv medgav. Det anses vanligen att vetenskapliga studier bör leda fram till någon sorts förklaring, eller åtminstone en någorlunda systematisk beskrivning. Arendt kan inte erbjuda någon sådan då ”det totalitära fenomenet [inte kan] härledas historiskt i bemärkelsen av en nödvändig utvecklingsprocess, som skulle kunna föras tillbaka på en eller flera samverkande orsaker (…) Det ligger i hela vår filosofiska traditions mening att det radikalt onda förblir obegripligt för oss.”
Att erbjuda förklaringar var inte heller Friedrichs syfte. Däremot presenterade han en ”allmän, beskrivande teori om en hittills okänd regeringsform”. Hans teori kan därför, till skillnad mot Arendts, granskas genom att konfronteras med fakta. Huruvida ett samhälle är ett ”pajashelvete” (Arendt) är svårt att pröva. Däremot går det att visa om ett land har en ”centralstyrd ekonomi” eller inte. Den centralstyrda ekonomin var enligt Friedrich ett av de sex symptomen som tillsammans utgjorde det totalitära ”syndromet”. De övriga fem symptomen var ”en ideologi, ett enda parti och en ledare, en terroristisk polis, monopol över kommunikationerna” och ”vapenmonopol”. Dessa sex egenskaper tänktes vara ömsesidigt beroende av varandra.
Definitionen av ett system som totalitärt förutsatte samtliga sex kännetecknens samtidiga förekomst. Det är lätt att se att åtminstone två av symptomen måste tas bort – vapenmonopolet därför att det inte skiljer totalitarismen från andra system (nästan alla stater har vapenmonopol), och den centralstyrda ekonomin därför att den utmärkte kommunismen, men inte nazismen. Friedrich måste våldföra sig på fakta och tillgripa långsökta kvasifilosofiska spetsfyndigheter för att bortförklara det faktum att Tredje Riket var ett kapitalistiskt samhälle. Därmed faller Friedrichs teori.

Totalitarismteorins död…
På 1960-talet gick det kalla kriget in i en ny fas. Kapitalismens utveckling och förändrade internationella relationer minskade behovet av ideologiska teorier som Arendts och Friedrichs, som kom att utsättas för kritik och förlorade i popularitet. ?964 fann utgivaren av ett amerikansk samhällsvetenskapligt uppslagsverk att uppslagsordet ”totalitarism” borde utgå.
Samma år tog en så inbiten antikommunist som Zbigniew Brzezinski, under många år Friedrichs medarbetare och författare av en bok om den permanenta utrensningen (The Permanent Purge, 1956) som totalitarismens väsen, avstånd från det identifierande totalitarismbegreppet.

…och återuppståndelse
Begreppet överlevde, men inte tack vare någon vetenskaplig utveckling, utan tvärtom genom en fullständig ideologisering. Istället för att tjäna som gemensam beteckning för Hitlers och Stalins diktaturer blev det en radikalt nedvärderande synonym, inte bara för ”ondskans imperium”, utan för varje politisk, ekonomisk och social ordning som inte byggde på marknadsliberalism och borgerlig, ”representativ” demokrati av västerländsk typ.
”Totalitarism” kom att finnas, om inte i var mans, så dock i media-, högskole- och annat opinionsbildarfolks mun – alla ”vet” att det inte bara betyder kommunism, socialism eller ”populism”, utan alla former av politik för ekonomisk och social jämlikhet och rättvisa, inklusive socialdemokratisk ”välfärdstotalitarism”. Totalitarismbegreppet lever i högsta välmåga. Det behöver inte längre Hannah Arendts anspråksfulla filosofiska utläggningar eller Carl Friedrichs försök att leva upp till den vetenskapliga stringensens krav.
Alla ”vet” också att totalitarism har med ”massan” eller ”folket”, ”gemene man”, de ”vanliga människorna” att göra, de okunniga och fördomsfulla, förändringsobenägna och missnöjda, och deras makthungriga, samvetslösa ledare, som spelar på de missnöjdas fördomar. Edmund Burkes gränslösa förakt för ”den svinaktiga hopen”, den ”lägre sorten”, massan, hade besjälat totalitarismteorins klassiker.
Arendt beklagade, liksom kontrarevolutionens ideolog Edmund Burke ?50 år före henne, ”absurditeten” i den franska revolutionens föreställning om ”mänskliga rättigheter”, sammanbrottet av ”treenigheten religion – tradition – auktoritet” samt hierarkiernas utjämning. I klarspråk: när vanligt folk glömt veta hut, bryter totalitarismen ut. Martin Jänicke, en tysk sociolog och kritiker av totalitarismteorin som själv står långt ifrån marxismen, gjorde en liknande bedömning: ”Även hennes extremt negativa massbegrepp och hennes förakt för ’pöbeln’ tyder snarare på en elitär världsbild, som inte lämpar sig alltför väl som radikalt alternativ till ”totalitarismen.”

Nyliberalism och populism
Den dominerande ideologin efter realsocialismens sammanbrott är nyliberalismen. Ingen politisk organisation till höger om partier som SKP har undgått att påverkas av den. Detsamma gäller för media och högskolevärld. Det nyliberala frihetsbudskapet omfattar sin egen motsats, den auktoritära socialkonservatismen. Nyliberalismens motståndare, de som vägrar att stillatigande åse sin egen ekonomiska och sociala utförsåkning och förlusten av demokratiskt inflytande, kallas ”populister”, vare sig de företräder auktoritära, egalitära eller revolutionära ideologier. Den galopperande inflationen i användningen av ”populism” som tillmäle i det offentliga samtalet kan inte ha undgått någon.
Den vulgära journalistikens och kvasivetenskapens lösa prat om populism är detsamma som totalitarismteorins återuppståndelse som fars. Det förenar i sig alla den gamla teorins ideologiska element, men utan dess filosoferande akademism. Det upprepar propagandatricket att bunta samman nazism och kommunism, på ett sätt som låter den sistnämnda framstå som värre än den förra.
Den hakar på ”klassikernas” förakt för ”massan”, det hav av okunniga och missnöjda ur vilket fördomens och avundens ondska väller fram, ”populismens” anhängare från höger till vänster, ”totalitarismens” grogrund. Totalitära system, det hade vi lärt oss av Arendt, Friedrich & Co, och populistiska rörelser kretsar kring en ”ledare”, som (vanligen) är sprungen ur och blir ett med massan, till vars låga instinkter han vädjar för att vinna ”total” kontroll över den.
Aldrig så sporadisk tidningsläsning och den slarvigaste sökning på nätet ger otaliga exempel: polska fascister och tjeckiska kommunister, socialister och islamister, högerpopulister och vänsterpopulister, Jean-Marie Le Pen och Oscar Lafontaine, Jörg Haider och Gregor Gysi, Pia Kjærsgaard och Lars Ohly, Usama bin Ladin och Muamar Khaddafi, Saddam Hussein och Hugo Chavez, Juan Perón och Fidel Castro, populistiska demagoger med totalitära böjelser.

Pornografisk förakt mot vanligt folk
Kränkande beskrivningar av ”demagogernas” publik som andas vad en amerikansk historiker träffande kallat ”pornografiskt förakt för vanligt folk” framställs med osedvanlig fyndighet av tjänstvilliga mediaskribenter, varefter de inte sällan finner vägen till högskolefolkets begreppsvärld. Det är ”arbetslösa, pensionärer, bönder och småstadsbor, de som trots ihållande ekonomisk tillväxt inte klarat att resa sig ur sin misär”, ”längtar tillbaka till socialismens påstådda trygghet och hänger sig åt drömmar om forna dagars fulla sysselsättning”, som röstar på ”Östeuropas politiska råttfångare”. Deras ”rädslor” betjänas av en ”ideologisk mix”, bestående av ”lite nationalism”, bannor mot EU som den ”obarmhärtiga globaliseringens agentur”, ”lite socialism” – och ”en smula totalitarism” därför att de behöver ”lite av den orientering, som kommit av sig i de unga demokratiernas förvirrande mångfald” (Jan Puhl i Der Spiegel, 2004).
Mot hånflinande journalistiska sarkasmer som dessa svarar akademiska varningar för ”röda protektionister”, sådana som hänger sig åt ”vänsterorienterad välfärdsnostalgi”, när de inte rentav ”för alla eventualiteter än en gång” vill ”damma av klasskampens gamla kostymer” (Ulrich Beck 1998). Sådan ”förkärlek till enkla lösningar” drabbar de ”vanliga människorna”, vars ”politiska oförnuft” beror på att de ”inte har en susning om hur komplicerad verkligheten är” (Stig-Björn Ljunggren i Arbetet).
Även Friedrichs varning för överdriven tilltro till den vanliga människan som ett hot mot demokratin och Arendts härledning av totalitarismens fasor ur hierarkins och auktoritetens påstådda sammanbrott finner vägen till den postsocialistiska totalitarismkritiken i anti-”populismens” form. Den som drabbats av det populistiska syndromet vill göra sin, dvs. ”folkets vilja till lag – och underskattar betydelsen av ett ledarskap”. Han misstror den representativa demokratin och utvecklar vilsna föreställningar om demokratiskt direktinflytande. Och ”gnäll över att… eliten inte gör som folket tycker”, ”misstänksamheten mot alla typer av makthavare” växer ur problem med auktoriteten, oviljan eller oförmågan att underordna sig (Ljunggren i Arbetet 1997).
Inte heller ”vansinnet” i det totalitära ”pajashelvetet” enligt Arendt saknas i vår tids tal om ”populismen” och dess folk. Nyliberalismens förlorare lider av paranoida vanföreställningar om illvilliga sammansvärjningar, att ”nationen/folkhemmet har förråtts av skurkar”, vare sig det handlar om giriga kapitalister, judar eller invandrare (Ljunggren i Arbetet 1997, 1999).
Via tillmälen om de missnöjdas ”sjukliga avundsamhet” återuppstår också Arendts lära om den totalitära ondskan. ”Vi bör argumentera mot populismens och kommunismens överdrivna jämlikhetsidéer. De är skadliga och moraliskt onda”. Avunden utplånar respekten för andras egendom, utjämningssjukan upphöjer stölden till moralisk princip i ett ”kleptokratiskt samhälle”
(Ljunggren i Arbetet 1999). Liksom totalitarismen framstår det ”populistiska” motståndet mot nyliberalismen från höger till vänster som det onda resultatet av föreningen mellan okunniga, fördomsfulla och avundsjuka massor och deras ansvarslösa, makthungriga förförare.
Så har upproriska slavar, bönder, hantverkare och arbetare och deras ledare framställts av överheten i alla tider, Spartakus och hans plundrande skaror, Thomas Münzer och Tysklands mordiska bönder, Robespierre och den blodtörstiga pöbeln, Lenin, Stalin, Mao och de efterblivna massorna i Ryssland och Kina.
Termen ”totalitarism” var inte uppfunnen, men skräckvisionerna av ”terrorn” som skulle bryta ut om ”den lägre sorten” skulle få något att säga till om, som spreds av antika och medeltida överheters talesmän, skiljer sig föga från ”eliternas” varningar för dem som gör motstånd mot ökande klyftor, social nedrustning, demokratins inskränkning och annat som är ”nödvändigt” för marknadsfrihetens och ”det öppna samhällets” överlevnad.
När de tyska bönderna hade enats till kamp mot det feodala förtrycket såg den store reformatorn dem som ”rasande hundar”, som man måste ”strypa och slakta… liksom när man måste slå ihjäl en galen hund; slår du inte så slår han dig och med dig ett helt land” (Luther 1525).
Många år före 1930-talets utrensningar, totalitarismteorins främsta argument, och medan den unga Sovjetunionen ännu kämpade för sin nakna överlevnad fann Winston Churchill att det av ”ateistiska judar” skapade bolsjevistiska ”terrorsystemets” ondska måste kvävas i sin linda – samma Churchill som femton år senare uttryckte ohöljd beundran för Mussolini och förståelse för såväl nazismens expansionskrav som dess antisemitism.

Den reaktionära retoriken
Röd lika med brun? Man behöver inga omfattande kunskaper för att känna att det inte riktigt vill sig med huvudtesen i den klassiska totalitarismteorin och dess billighetsupplaga, populismspöket. Den fungerar dåligt som gemensam nämnare.
På den tiden då han ännu betraktade sig som socialdemokrat skrev Herbert Tingsten Nazismens och fascismens idéer (1935), en bra bok som visade att idéerna knappast innehöll något nytt – mest av allt utgjorde de ett uppkok på helt vanlig gammal konservatism. Företrädarna för den unga naziströrelsens småborgerligt egalitära, national-socialistiska böjelser ställdes åt sidan på ett tidigt stadium och raderades ut fullständigt i och med mordet på SA-ledaren Ernst Röhm och hans anhang.
Nazismen var radikalt upplysningsfientlig och fördömde (liksom Burke och Arendt) alla föreställningar om jämlikhet och mänskliga rättigheter. Istället proklamerade den ”ledarprincipen”, med den kapitalistiske företagsledaren och hans lydiga ”följe”, arbetarna, som förebild.
Den applåderades västvärlden över för att ha löst problemet med fackföreningarna, som den förbjöd, vars kassor den stal och vars ledare den torterade och mördade i koncentrationslägren, liksom de många tusen socialdemokrater och kommunister som under åren före förintelsen blev dess huvudsakliga offer.
En drömvärld för kapitalister, som hade depressionsårens växande ”sociala oro” och det socialistiska exemplet i öster att frukta. I den mån metoderna kunde tyckas väl hårdhänta, fanns ju alltid nazistledarnas och bödlarnas låga sociala härkomst att skylla på, det flitigast åberopade argumentet i all nazismkritik från höger.
Likheterna med Battistas, Somozas, Trujillos, Suhartos, Marcos, Pinochets, Videlas med flera bloddrypande, USA-stödda högerdikaturer är uppenbara. Hur kunde dessa slippa totalitarismstämpeln? Därför att de klarade sig med våldet som enda vapen, utan att behöva fjäska för folket, utan något massparti med en ideologi, vars sammanhållande funktion inte hade kunnat fyllas utan skenbart egalitär retorik. Inte ens så mycket ”folklighet” som rymdes i nazismens cyniska bedrägeri, så väl sammanfattat i partibeteckningen, ”Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet”, kunde tålas i den totalitarismkritiska högerns värld.
Totalitarismteorin, den ”klassiska” från det kalla krigets dagar såväl som dess nyliberala avkok om den nya fienden, ”populismen” och talet om ”totalitära” ”skurkstater” innehåller inte fler nyheter än de fascistiska ideologierna gjorde enligt Tingsten.
De sprids av ”eliter”, deras måltavla är det arbetande folket, de dominerade klasserna, ”den lägre sorten”, ”massan” eller ”pöbeln”. Det är de sistnämnda som sedan urminnes tider slagits för förändring och förnyelse, mot exploatering och förtryck, för jämlikhet, rättvisa och politiskt, ekonomiskt och socialt självbestämmande.
Maktens män bakom teorierna och ideologierna som diskuterats här vill förhindra sådan förnyelse. De vill omintetgöra det nya varhelst det hunnit införas, vare sig det handlar om socialism, välfärdsstatliga rättigheter, facklig makt eller folkligt demokratiskt deltagande. Det är sådan omintetgörelse av folkliga landvinningar, återupprättelsen av gamla över- och underordningsförhållanden, som den kallar ”förändring” och ”förnyelse”, nyliberalismens flitigast kringspridda honnörsord.
Varningarna för ”totalitarism” och ”populism” är, liksom fascismens upplysningsfientlighet, elitism och antisocialism, inget annat än ”nya” versioner av urgammal reaktionär retorik.
MARTIN WARDENBERG