Året 2005 börjar med en stor sorg. En katastrof vars omfattning vi inte ännu sett har drabbat flera länder. Byar, städer har spolats bort. Hur många människor som omkommit kommer vi aldrig att kunna få veta. Men vi vet att dödstalet överstigit 200 000.
Vi känner oss maktlösa.
Men vi kan alla göra något. Just nu strömmar miljoner in i bidrag.
Det behövs. Just nu är hjälpbehovet stort, just nu är bidragsviljan
stor.
Men sedan, när media tonat ned, när vardagens bestyr får oss
att tänka på annat och vi lämnar detta bakom oss, hur gör
vi då?
Hjälpbehoven kommer att vara lika stora.
En jämn ström av bidrag kommer att behövas. De flesta av oss
som läser denna tidning är inga pengamagnater men en liten slant kan
vi månatligen sätta undan. Om så det bara är en tjugokronors
sedel. För tillsammans blir våra tjugokronors sedlar en summa.
En bra ide är att låta en summa gå direkt från kontot
till en tillförlitlig organisation varje månad. Vilken hjälporganisation
som får pengarna spelar ingen roll. De brasilianska gatubarnen har inte
blivit färre på grund av den här naturkatastrofen. Den peruanske
indianpojken behöver fortfarande sin tallrik soppa.
832 745 000 000 dollar är lika med 4 200 miljarder svenska kronor. Summan
beskriver inga bidragspengar. Det är den summa som världen har lagt
ned i rustningskostnader år 2004. Alla dessa miljarder för att släcka
liv.
USA har till och med lagt ned pengar på att försöka framkalla
tsunamis för att användas som vapen. Försöket misslyckades.
Atombombers explosionstid är för kort för att kunna framkalla
flodvågor av större dignitet.
År 1995 exporterade Sverige vapen för 3 313 000 000 kronor och beviljade
export för 8 083 000 001 kronor. Dessa summor är nu inte relevanta.
De har, särskilt de senaste åren, ökat avsevärt.
Acehprovinsen i Östtimor blev hårdast drabbat av katastrofen. Där
har hela byar och städer blivit utplånade. Flodvågen fortsatte
det arbete den indonesiska militären hade påbörjat. När
Portugal som kolonialmakt lämnade landet och Aceh utropade sig till självständig
stat gick den indonesiska armen in och mördade en tredjedel av landets
dåvarande befolkning. FN har aldrig godkänt Indonesiens suveränitet
över Aceh.
Till Indonesien exporterade Sverige vapen för 600 000 000 kronor under
den tiden.
USA skänker 35 miljoner dollar till katastrofens offer. Sverige har skänkt
5 miljoner kronor, men kommer att bidra med mer.
Dock tänker man inte överskrida biståndsbudgeten, endast omfördela
pengarna. Då blir de brasilianska gatubarnen utan hjälp och den peruanske
indianpojken får inte sin tallrik soppa.
Vad tänker ni när ni ser alla dessa siffror
Jag vill förändra världen.
Och visst kan vi det, tillsammans, så småningom.
Vi börjar med ordet humanitet.
Låt det inte bara bli ett ord. Var humana mot varandra, hemma, på
arbetsplatsen, mot era grannar, mot alla som kommer i er väg.
Kräv humanitet av myndigheter och regeringar. Kräv en humanare flyktingpolitik
! Kräv att vår regering inte låter storfinansens intressen
gå före folkrätten! Kräv att vapenexporten till krigförande
länder upphör !
Det thailändska folket har visat oss stor humanitet. De var själva
i samma situation som svenskarna som befann sig där ,ändå kunde
de bistå med mat, husrum, sjukhusplatser mm.
Vi måste ge något tillbaka.
Jag själv tycker att vi till att börja med kan försöka förhindra
epidemier. Vi får inte kräva hem våra döda. De måste
ned i jorden så fort som möjligt. Identifieras och begravas. Det
är inte värdigt att ligga död ovan jord i tropisk värme.
Det är min åsikt, men jag är medveten om att den inte kommer
att delas av alla.
Vi ska inte glömma de döda men vi måste leva för de levande.
Den svenska regeringen kom igång sent med sina hjälpinsatser. På
söndagen vid lunchtid hade de säkra uppgifter om katastrofen och att
svenskar var i behov av hjälp.
Dagen därpå, på måndagnatt 23.30 fick räddningsverket
order om att de skulle ge sig iväg.
Nu vore det lätt att slå mynt av situationen och säga, återigen
har regeringen visat sitt rätta ansikte. Man valde att gå på
teater i stället för att samordna hjälpinsatserna. Men det vore
för futtigt. Här behövs en sammanhängande utredning som
inte gömmer undan några detaljer. Och framför allt behövs
det slutsatser och lärdomar som utmynnar i handling för att vara bättre
rustade nästa gång.
Jag har en undran. Hur stora katastrofer behövs för att världens
makthavare ska anamma begeppet humanitet ?
Hur stora måste katastroferna bli innan man inser att krig och död
inte är en lösning på problem?
Och vi, visionärer, som vill förändra världen, vad kan vi
göra ?
Det finns faktiskt en del att göra. Vi har olika organisationer vi kan
aktivt delta i eller stötta ekonomiskt. Det finns olika människorättsorganisationer,
fredsrörelser och inte att förglömma plogbillrörelsen för
den som vågar.
Till er som är direkt drabbade av denna katasrof finns inga tröstens
ord för ögonblicket. Det finns ingen bot mot smärtan just nu.
Sörj! Det är er rättighet.
Det enda som lindrar smärtan är tiden. Saknaden mister man aldrig
men den gör mindre och mindre ont
En dag kommer ni att kunna skratta igen.
Vi andra som inte är drabbade, vi ska finnas. Det räcker. Vi ska inte
säga de märkvärdiga orden, de rätta sakerna till tröst,
för den finns inte. Vi ska vara tysta och lyssna. Vi ska finnas.
ASTRID BOMAN