”…där den som kämpar segrar”
Italien: Strejken i Melfi

”Det finns strider som markerar en epok. …Kampen av de anställda i Melfi tillhör dessa. På över 25 år hade det inte slutits några avtal utifrån de arbetandes krav, utan alltid utifrån företagarsidans. Under många år stod de italienska arbetarna ut med näringslivets offensiv och emellanåt också facklig slöhet. På många år har inte hänt vad som igår hände i Melfi-fabriken, på möten där avtalen bedömdes. Överfyllda, glada möten där människorna stod på borden, där de gula fackföreningarna utbuades och hånades, förlängdes oplanerad med en timme för att arbetarna som hade strejkat ville tala ut och fira segern. Ja, arbetarna i Melfi segrade, och i denna fabrik kommen ingenting att vara som förut.”

Med dessa ord börjar en artikel som den för fackliga frågor ansvarige sekreteraren i ledningen för det italienska kommunistpartiet Partito Rifundazione Comunista (PRC), Paolo Ferrero, skrev i maj efter avslutningen av den 21 dagar långa strejken på Fiat-verket Sata och dess över 20 underleverantörsföretagen i samma ort, syditalienska Melfi.

Det är kännetecknande för inskränktheten i vårt lands fackliga ledning att den ”epokgörande” kampen från Melfi hittills knappat har iaktagits, för att inte tala om en utvärdering. Detta trots att det i år inte finns någon annan händelse – inklusive måndagsdemonstrationerna (i Tyskland, anm. övers.)– som skulle kunna ingjuta så mycket mod i engagerade fackliga aktivister även här i landet som just ”segern i Melfi”, som den empatiska men riktiga rubriken ljuder över Ferreros artikel.

Denna framgång ger mod, eftersom den vanns trots att
1. Fiat-koncernen, till skillnad från t ex Daimler Chrysler, verkligen befinner sig i kris,
2. Fiat-ledningen visste en statsmakt bakom sig som förmodligen är den mest reaktionära bland alla utvecklade EU-stater,
3. kampen fördes av anställda som saknade all strejkerfarenhet och som ännu vid de senaste lokala valen 2001 till större delen hade röstat för representanter för ”moderata” och gula fackföreningar,
4. Melfi tillhör en region – Basilicata – där det sedan länge råder mycket hög arbetslöshet (ca 20 procent totalt; ungdomsarbetslöshet över 50 procent!) och där kapitalet därmed har tillgång till en stor ”industriell reservarmé” som kan användas som disciplineringsfaktor gentemot de anställda.

Melfi som modellfabrik
Inte minst den sistnämnda faktorn föranledde Fiat i början på 90-talet att välja Melfi som plats för den nya fabriken där modellerna Punto och Lancia Y skulle monteras. En tredjedel var av investeringskostnaderna övertogs av EU respektive den italienska staten. Produktionen startade hösten 1993. Till de i början planerade 7 000 arbetsplatser (som aldrig uppnåddes (idag är antalet anställda drygt 5 000) sökte 80 000 personer, maxålder: 32 år! Treskiftsystem med glidande raster och endast små tillägg för kvälls- och nattarbete; individuella löner beroende på levererad kvalitét, närvarokvot och produktionsresultat; obetalt kortarbete och arbetstider beroende på koncernens försäljningsresultat för att pressa lagerhållningen till ett minimum; visstidsanställning för alla nyanställda i den lägsta lönegruppen; hårda straff vid ”disciplinöverträdelser” (bara år 2003 vidtogs 2 300 disciplinåtgärder!) – detta är bara några stolpar som kännetecknar den grova arbetsköparregimen i Melfi. Fiat skulle gärna genomdrivit den i hela koncernen. Lönerna i Sata-verket låg 15 procent under genomsnittet i Fiat-koncernen, produktiviteten 20 procent över genomsnitt.
På grund av dessa villkor var det – trots den höga arbetslösheten – ett stort antal anställda som sade upp sig, både i själva Fiat-verket och hos de ca 20 underleverantörer med ytterligare 3 500 anställda, vilka delvis finns på Fiats fabriksområde och delvis i dess omedelbara närhet, och som arbetar efter liknande mönster som Fiat.
Länge var avhoppen från företaget den enda formen av motstånd. Ännu 2002, då det i många italienska Fiat-fabriker genomfördes solidaritetsaktioner till stöd för kollegerna i nedläggningshotate sicilianska Termini-verket, var det tyst i Melfi.

Strejken
Det var lugnet före stormen. Att det blev storm, kan delvis bero på massrörelsens positiva erfarenheter sommaren 2003 mot en planerad soptipp för kärnkraftsavfall i Basilicata. Men det utlösande momentet var disciplinariska uppsägningar och framför allt upprepade gånger beordrad obetalt korttidsarbete i Sata-verket samt hos olika underleverantörer februari 2004 – med de fackliga representanternas goda minne. Den fackliga ledningens majoritet på företaget orienterade sig tydligt vid klassamarbetsmönster – det gällde representanter för FIM (Metallarbetare i katolska fackförbundet CISL), UILM (tillhör höger-socialdemokratiska UIL) och det gula företagsfacket FISMIC. Efter några kortare strejkaktioner bland underleverantörer, bl a sådana som tidigare tillhört Fiatkoncernen men som har ”avknoppats”, lockoutade Fiat den 19 april alla anställda som fanns kvar på arbetsplatsen på Sata-verket. Dessa beslöt då på ett möte att strejka och krävde, förutom lön för kortarbetsdagarna, förhandlingar om tre centrala punkter:
- avskaffande av ”doppia battuta”, d v s systemet med tolv nattskift i streck,
- lönelyft till samma nivå som i de andra italienska Fiat-verken;
- återtagande av disciplinåtgärderna.

Hundratals arbetare blockerade samma dag de fem portarna till företaget, vilket visade sig vara mycket effektivt. På grund av att företagen inte längre har några komponentlager och på grund av Fiatverkens nära sammanflätning ledde detta till att produktionen stoppades till att börja med i koncernens största verk Mirafiori i Turin och snart därefter också i andra Fiat-fabriker. Efter 10 dagars strejk har Fiat ett produktionsminus om 16 300 bilar, mot strejkens slut var de på nästan 40 000 bilar minus.

Strejken fick stöd av FIOM, metallfacket inom det vänsterdemokratisk-kommunistiska fackförbundet CGIL samt COBAS-baskomittéer. Men även det i södra Italien relativt inflytelserika UGL, som står nära det profascistiska Alleanza Nazionale som i sin tur tillhör Berlusconis regeringskoalition, stödde strejken. De ”moderata” fackföreningarna distanserade sig visserligen formellt inte från kraven som de strejkande ställde, men väl från deras kampformer och organiserade till och med en demonstration för ett fåtal strejkbrytares ”rätt till arbete”. Statsmakten ställde sig massivt på företagsledningens sida och försökte att bryta blockaden med våld. En domstol dömde FIOM att upphäva blockaden – vilken då döptes om till ”möten”. Men FIOM bedömde nog det aktuella styrkeförhållandet rätt när de efter tio dagars strejk uppmanade till att tillfälligt upphäva blockaden, vilket Fiatledningen hade gjort till ett villkor för förhandlingar. Beslutet om detta fattades nästan enhälligt på strejkmötet – bara COBAS och en annan liten vänstergrupp lade ner sina röster. Strejken däremot fortsatte och beslut fattades på nytt vid varje skiftväxel. Endast en liten minoritet av de anställda – enligt uppgifter från FIOM maximalt tio procent – återvände till jobbet. Även enligt arbetsköparnas förmodligen skönmålade uppgifter hade till 6 maj endast 160 bilar producerats, och dagarna innan var det ännu färre. Innan strejken var det upp till 1 200 dagligen.

Reslutatet
Den 9 maj slutligen undertecknades en överenskommelse, där Fiat gjorde viktiga eftergifter:
- ”Doppia battuta” avskaffades, OB-tillägget för nattskift höjs fram till juli 2006 till 60,5 procent, så som i andra Fiatverk.
- Melfiarbetarnas löner höjs i tre steg till de andra Fiatfabrikernas nivå fram till 2006.
- En ”försoningskommission” med arbetsköpare och fack omprövar sanktionerna som har beslutats under de senaste 12 månaderna.

Redan innan avtalet hade Fiat lovat att investera 630 miljoner euro under de närmaste tre åren i Melfi

Mellan 14 och 17 maj genomfördes ett strejkmöte, där 85,5 procent av Sata-verkets och de interna underleverantörernas anställda deltog. 77,6 procent av de accepterade reslutaten som förhandlats fram den 9 maj. 22,4 procent däremot sade nej, vilket är ett uttryck för det ökade inflytande för den radikala vänstern kring COBAS.

Melfi-arbetarnas framgång som fått sitt uttryck i avtalet med Fiatkoncernen är viktig, men ännu viktigare är spåren i medvetandet av de strejkande och av andra Fiatanställda, ja, av hela den italienska arbetarklassen och styrkeförhållandet i landet.

”Ritorno a Melfi, dove chi lotta vince” – ”Återvända till Melfi där den segrar som kämpar” rubricerade en journalist i PRC-tidningen Liberazione nyligen en artikel. Att den som kämpar kan segra är visst ingen ny erfarenhet, men tydligen en som varje generation av arbetarklassen måste göra på nytt. Fiatarbetarna som på sena 60-talet och tidiga 70-talet var en slags prototyp av stridbart, klassmedvetet proletariat i ögonen av breda vänsterkrafter, tappade modet när de 1980 led ett svårt nederlag på huvudverket i Turin.
Nu inleder Melfi en förändring. Redan dagen efter det stora strejkmötet övertog Fiat i ett annat syditalienskt verk (FMA d’Avellino) Melfimodellen med ökade löner utan strid. Ännu ett kraftprov som i Melfi ville koncernledningen tydligen inte riskera.
Det enda parlamentspartiet som villkorslöst visat solidaritet med de strejkande – Rifondazione Communista – har fått många nya medlemmar. I valen till europaparlamentet kunde PRC fördubblat sina röster till 8 procent i provinsen Potenza där Melfi ligger. FIOM har vid de fackliga valen i flera underleverantörsfabriker lämnat de ”moderata” fackförbunden långt bakom sig.
”Melfi” har blivit en signal till uppbrott för den italienska arbetarrörelsen. Vore det inte dags att dra slutsatser av dessa stridsaktioner även här i landet?
Hermann Kopp / Unsere Zeit
(Källa också www.labournet.de/branchen/auto/fiat/melfi.pdf)