När Bush talade till kongressen för att förklara varför
Irak måste anfallas framhöll han att regeringen hade dokument som
visade att Irak försökte skaffa uran från en afrikansk stat.
Dessa dokument visade sig vara förfalskade, enligt FN:s internationella
atomenergiorgan IAEA. En amerikansk republikansk senator har nu förklarat
att han skall stämma Bush för bedrägeri. Senatorn heter John
D. Rockefeller IV, och man kan undra varför en representant för en
av USA:s mäktigaste familjer går till offentligt angrepp mot presidenten.
Ännu viktigare är den långa rad av ”läckor”
och inofficiella uttalanden från CIA och utrikesdepartementet i Washington
som starkt ifrågasätter regeringens krigspolitik och kompetens. (En
läcka är information som ges till en journalist med villkor att källans
namn inte avslöjas.) Det verkar som om CIA vill distansera sig från
regeringen, bl a genom upprepade påståenden i ledande amerikanska
tidningar att Bushgänget har negligerat CIA:s rapporter om att Irak inte
utgör ett hot mot USA.
Till exempel rapporterade nyhetsbyrån Associated Press (AP) den 14 mars 2003 att ”en grupp pensionerade CIA-officerare vädjar till sina kolleger i CIA att avslöja bevisen för att Bushregeringen förvränger underrättelserapporter för att motivera ett krig mot Irak”.
En mycket ovanlig artikel i den reaktionära tidningen Washington Times den 20 mars 2003 jämförde de ovannämnda falska dokumenten om uraninköp med Hitlers lögner om polska angrepp mot Tyskland 1939. Artikeln avslutade med ”Mister Bush och hans rådgivare har glömt att en amerikansk presidents makt är temporär och relativ”.
New York Times rapporterade den 22 mars 2003 att CIA-agenter menar att de var under tryck från Bushregeringen att komma med falska påståenden om förbindelser mellan Irak och al Qaida. Rapportern som skrev artikel är ett välkänt språkrör för CIA.
Det bör understrykas att den amerikanska överklassen inte har något emot krig. Men ett växande antal ledande kapitalister i USA inser – som Jimmy Carter, Zbigniew Brzezinski och Norman Schwarzkopf – att kriget mot Irak inte ligger i USA:s långsiktiga intressen och att Bushgänget försöker utestänga dem från beslutsfattande, för att gagna sig själva.
Ett annat tecken på klyftan inom överklassen är att den person som ansvarar för antiterrorpolitiken i National Security Council, USA:s högsta och mest odemokratiska beslutsfattande organ, har lämnat sin tjänst. Detta var enligt flera amerikanska journalister ett allvarligt bakslag för Bushgänget.
Sedan dess har USA kört fast i Irak, och de flesta utom Bushregeringen och Tony Blair betraktar hela äventyret som ett fruktansvärt misstag. Under tiden har Joseph Wilson, en f d amerikansk diplomat, avslöjat att han i början på 2002 reste till Nigeria för CIA:s räkning för att undersöka ett rykte om att Irak hade försökt köpa uran därifrån. Han rapporterade till både CIA och vicepresident Cheney att det inte fanns någon sanning alls i ryktet.
Bush och Cheney blev uppenbarligen ursinniga över Wilsons avslöjande. De menade att detta var ett försök att rentvå CIA från att ha givit dem opålitlig information. Beviset skulle vara att Wilsons fru var en högt uppsatt CIA-agent, och de avslöjade hennes namn genom en läcka. Avslöjandet röjde också hennes inblandning i ett CIA-ägt företag som bedrev spionage i Saudiarabien. Att avslöja identiteten på en CIA-agent är ett mycket allvarligt brott enligt amerikanskt lag.
Denna affär är nu under utredning och tidigt i juni berättade New York Times och andra amerikanska tidningar att Bush och Cheney har engagerat privata advokater som är specialister på straffrätt. Det gör man bara när man fruktar en formell anklagelse för brott.
Detta och skandalen kring tortyr i Irak och Guantanamo, inklusive Bushregeringens order att använda tortyr, kan mycket väl fälla Bush och resten av regeringen. Om någon verkligen vill göra det.
Det är inte otänkbart att man gör en ”deal”, i likhet med uppgörelsen med Nixon under Watergateskandal på 1970-talet. Nixon avgick som president, mot löfte om att han inte skulle dras inför en domstol för sina brott. En deal med Bush skulle sannolikt innebära att han drar sig ur valkampanjen mot ett liknande löfte, och ersätts med en kandidat som kan godkännas av den amerikanska överklassen.
Men den mest intressanta frågan är: varför vill de ledande amerikanska kapitalisterna bli av med Bush? Huvudorsaken är att Bush gjort den amerikanska ekonomin väldigt sårbar och fördärvat förhållande till många länder där amerikanska bolag har eller vill utveckla vinstgivande verksamheter.
Oljepriset och USA:s jätteskuld
En av de viktigaste faktorerna som ligger bakom USA:s ekonomiska dominans sedan
1945 är dollarn, som blev den kapitalistiska världens reservvaluta
enligt en överenskommelse vid Bretton Woods-konferensen i juli 1944. Internationella
valutafonden (IMF) och Världsbanken grundades också vid denna konferens.
Dollarns ställning innebär att centralbankerna i andra länder måste behålla en viss andel av sina reserver i dollar. Om av någon anledning dessa reserver börjar sina, kan landet i fråga vara tvunget att vidta vissa ”reformer”, som vanligen dikteras av IMF och sällan är till gagn för arbetarklassen.
Eftersom USA är det enda landet med rätten att trycka dollarsedlar, är det USA som bestämmer antalet dollar i cirkulation över hela världen. Dessutom blir den ränta som fastställs av den amerikanska centralbanken (Federal Reserve Bank) vägledande för andra länder.
Dollarn har varit den enda valuta som accepteras som betalningsmedel i hela den kapitalistiska världen, och den köps i stora mängder för att möjliggöra internationell handel. År 2000 var mer än 80 procent av alla internationella valutatransaktioner i dollar och hälften av all export var prissatt i dollar. Dollarn stod för två tredjedelar av alla centrala bankreserver världen över. Anmärkningsvärt är att andelen av världshandeln som prissätts i dollar är större än USA:s andel av denna handel.
Allt detta ger USA ett långtgående inflytande över internationell handel och finans. Dollarns värde gentemot andra valutor har visserligen varierat kraftigt. Men i synnerhet under de senaste 15-20 åren har utländska kapitalister och företag valt att köpa dollar och investera i USA, ofta genom att köpa statsobligationer. Efterfrågan på dollar håller värdet uppe, och vid slutet på 1990-talet var den rekordhög.
I t ex Japan har räntesatserna varit lika med eller nästan noll sedan 1990, vilket föranledde många kapitalstarka japanska företag och enskilda att söka avkastning genom att investera i USA. Värdet av dessa investeringar bedöms uppgå till 300 miljarder dollar, eller mer än 2.100 miljarder kronor. Efterfrågan på dollar stärks också av att överklassen i regioner där den politiska situationen är labil brukar konvertera sitt pengainnehav till dollar och flytta pengarna till USA. Under aktiemarknadsbubblan 1994-2000 var USA betraktat som en guldgruva och utlänningar köpte dollar i enorma mängder för att få vara med i ”det amerikanska ekonomiska miraklet”.
En av de viktigaste orsakerna till efterfrågan på dollarn fram
till 2000 var att samtliga oljepriser var angivna i dollar. Länder som
importerar råolja måste kontinuerligt köpa dollar för
att finansiera inköpet. Dollarvärdet av all importerad olja 2001 var
286 tusen miljarder, eller 2.220 tusen miljarder kronor, ett mer eller mindre
obegripligt belopp.
Men sedan slutet på 2000 har dollarns värde mot andra valutor varit
nedgående, och under de senaste 3-3,5 åren har det sjunkit med 25-30
procent. Svängningarna har varit många och kraftiga, inte minst på
grund av omfattande valutaspekulation, men huvudsakligen på grund av ökad
misstro mot att USA kan klara sitt stora budget- och handelsunderskott, fallande
räntesatser i USA med åtföljande lägre avkastning och nedgående
trender i den amerikanska ekonomin.
Utländska investerare har gradvis konverterat sitt dollarinnehav i USA
till andra valutor, fast på ett försiktigt sätt för att
inte utlösa panik.
Dollarns sjunkande värde har haft en märkbar effekt på råoljepriset.
USA står för ca 25 procent av världens oljeimport. Enligt statistik
från USA:s handelsministerium ökade USA:s import av råolja
mätt i fat med knappt 6 procent 2001-2003. Men priset för olja under
samma period ökade med drygt 33 procent, d v s mer än fem gånger
ökningen på importen.
Varför? Svaret är givet. De länder som exporterar råolja,
inklusive de elva medlemmarna i OPEC, är inte så dumma att de skulle
acceptera betalningar i en valuta som sjunker i värde. För att kompensera
sig för dollarns fallande värde har de helt enkelt höjt priset.
I OPEC ingår Algeriet, Förenade Arabemiraten, Indonesien, Iran, Irak,
Kuwait, Libyen, Nigeria, Qatar, Saudiarabien och Venezuela. Länderna levererar
ca 40 procent av världens råolja, och tillsammans äger de mer
än 75 procent av de kända oexploaterade råoljereserverna.
Det visar sig att dessa länder sedan 2000 har börjat ange oljepriset
i euro. I motsats till dollarpriset har europriset varit mycket stabilt 2001-2003,
och visar t o m en minskning med 0,5 procent.
Vid en konferens i Spanien i april 2002 framhöll en representant för
OPEC att medlemsländerna överväger att prissätta oljan i
euro. Venezuela säljer redan olja för euro, men det är svårt
att ta reda på i vilken utsträckning. Putin har nyligen sagt att
Ryssland kan tänka sig att acceptera euro som betalning för oljeleveranser
till EU-länderna.
Fördelarna med europriset är stora för alla oljeimporterande
länder. De skulle inte längre behöva köpa stora mängder
dollar, och därmed slippa behålla så många dollar i reserv.
De skulle bli mindre beroende av USA. Det hör till saken att varuexporten
från EU motsvarar 45 procent av all varuimport i Mellanöstern.
Fördelarna för de oljeexporterande länder är också
stora. De skulle också undvika USA-beroende, handeln med omvärlden
skulle vara lättare och, om euron sannolikt visar sig vara stabil mot deras
valutor, skulle deras inkomster vara mera stabila och lättare att förutse.
Det är värt att notera att det nya utvidgade EU har en befolkning
som är 33 procent större än USA:s, och att hälften av OPECs
oljeexport nu går till EU-länder.
För USA skulle effekten av att oljan prissattes i euro vara mycket allvarlig.
Oljekonsumerande länder skulle mer eller mindre tömma sin dollarreserv.
Utländska innehavare av tillgångar i USA, inklusive statsobligationer,
skulle byta dem mot egna valutor eller euron. Enligt vissa ekonomer skulle detta
orsaka en nedgång i dollarns värde med upp till 40 procent.
Skuldbördan i USA för individer, företag och den offentliga
sektorn är nu så stor att en drastisk minskning av dollarns värde
mycket väl kunde orsaka en panik som på 1930-talet, då mängder
med banker gick i konkurs och småsparare förlorade sina pengar. USA:s
gigantiska utlandsskuld skulle vara omöjlig att avbetalas. Det enorma budgetunderskott
som bl a Bush har skapat genom skattesänkningar för de rika och ökade
kostnader för militära ändamål skulle vara ohållbart.
Situationen skulle likna den i Argentina för ett par år sedan eller
i Sydostasien 1997.
Kostnaden för USA:s militära engagemang världen över skulle
bli kosmisk – i stället för som idag astronomisk.
Men detta skulle också ha en negativ effekt på länder som exporterar varor till USA, t ex Kina och Tyskland. En svag dollar skulle göra USA:s import mycket dyrare. Som världens största importör av varor och tjänster är USA den kapitalistiska världens ”motor”. En stark nedgång i amerikansk import skulle mycket väl kunna orsaka en betydande ekonomisk nedgång världen över.
Dollar-euro stabilitet
Det är sannolikt att kapitalisterna i både USA och andra länder
vill försöka undvika denna utveckling och i stället uppnå
stabilitet genom en ny valutareform som skulle sätta euron och dollarn
i ett fast förhållande, med ett skydd mot spekulation.
Detta skulle naturligtvis förutsätta en viss reform av USA:s finanser
och skulle också innebära den typ av samarbete kapitalisterna emellan
som Bushregeringen har vägrat delta i. Det skulle däremot inte ha
någon påtaglig effekt på klassförhållandena eller
de djupa motsättningarna inom det kapitalistiska systemet.
För USA:s överklass skulle det innebära en begränsad maktnedgång,
jämfort med katastrofen som skulle följa en fullskalig övergång
till oljepriser i euro. Och denna övergång är sannolikt oundviklig
om Bushregeringen fortsätter sitt – sett med kapitalets ögon
–vansinniga ekonomiska och politiska program.
Man bör också komma ihåg att det inte längre finns en
renodlad nationell kapitalism. Det stora antalet fusioner under de senaste 15
åren har bildat storföretag som i verklighet är transnationella.
Därför kommer med all sannolikhet den inre konflikten mellan Bushkretsen
och andra amerikanska kapitalister att leda till ett försök att fälla
Bush så fort som möjligt. Men risken finns, som vi tidigare har skrivit,
att Bushgänget skulle fejka ett terroristangrepp och försöka
att helt åsidosätta grundlagen för att etablera en militär
diktatur.
P C