Sommaren 1964 tillverkade USA:s president Lyndon B. Johnson en förevändning för att starta krig mot kommunisterna i Vietnam. Ett par år senare filmades Saigons polischef på öppen gata när han drog fram en pistol och sköt en tillfångatagen man i tinningen. Detta hänsynslösa mord visades om och om igen av TV-kanalerna runt om i världen och blev en chock för många människor, inte minst i Sverige. Hur kunde USA tolerera sådan brutal grymhet?
Reaktionen återspeglar en tendens som visade sig tidigt hos de icke-kommunistiska
krigsmotståndarna, nämligen att betrakta angreppet på Vietnam
som en avvikelse från USA:s demokratiska och humanistiska tradition.
Lika utbredd var uppfattningen att stödet för Johnsons krigspolitik
kom huvudsakligen från pöbeln i USA, medan ansvarsfulla människor
– läs medel- och överklass – hade förstått
att äventyret var ett misslyckande.
Våren 1967 skrev Gunnar Myrdal i Dagens Nyheter att det var arbetarklassen
och inte Wall Street i USA som stödde Johnson. Undertecknad skrev en artikel
som visade att det var överklassen inklusive Wall Street som inte bara
stödde kriget utan gjorde vinst på det. DN vägrade att publicera
texten för att ”den var för lång”.
I mars 1968 gick 105 amerikanska soldater in i byn My Lai och massakrerade
500 män, kvinnor och barn. Enligt Four hours in My Lai av Michael Bilton
och Kevin Sim, Penguin, 1993, var ”dödandet delvis maniskt, delvis
systematiskt…det föregicks av våldtäkter, sodomi, stympningar
och ofattbar grymhet”. En soldat citeras: ”Jag var inte den ende.
All vår träning, hela programmet, det gick ut bara på det.”
Ingen av dessa soldater utom löjtnant William Calley fick disciplinstraff.
Han dömdes av en militärdomstol till livstid och straffarbete, men
inom 72 timmar ordnade president Richard M. Nixon vissa lättnader för
honom. Calley fick en trevlig liten lägenhet i Fort Benning, Georgia, där
han bodde i 35 månader med sin hund och besöktes av sin flickvän.
Han fick permanent permission av en domare som sade att ”i krig är
det inte ovanligt att oskyldiga civila såsom människorna i My Lai
blir dödade”.
Det finns många bevis för att det som hände i My Lai inte var
atypiskt utan en del i en medveten strategi för att terrorisera Vietnams
folk. När flera amerikanska soldater skrev till centralkommandot i Vietnam
och krävde att befälhavarna måste sätta stopp för
dessa brott blev deras brev överlämnade för utredning till en
major vid namn Colin Luther Powell, numera USA:s utrikesminister.
Major Powell författade en rapport där han konstaterade att ”även
om det är möjligt att det finns isolerade fall där civila eller
fångar har behandlats illa så återspeglar detta inte det allmänna
beteendet hos USA:s väpnade styrkor”. Med andra ord är tortyr
och mord främmande för amerikanska ledare, som strävar efter
att göra världen säker för fred, demokrati och marknadsekonomi.
Parallell utveckling i Irak
Nyligen har bilderna av tortyr och förnedring av fångar i Irak och
Afghanistan chockat människor i USA, Storbritannien, Sverige och många
andra länder. Hur kunde amerikanerna och britterna delta i dessa hemskheter?
President Bush, utrikesminister Powell och många andra har sagt att tortyr
är ”oacceptabelt” och inte i samklang med USA:s fundamentala
värden. Tony Blair meddelade i TV att man måste utreda hela historien.
De flesta meniga amerikanska soldater kommer från arbetarklassen och
har tagit värvning som ett alternativ till långtidsarbetslöshet.
Att man nu försöker göra dem till syndabockar framgår av
den ovanligt snabba processen i en militärdomstol mot Jeremy C. Sivits,
som straffades med ett år i fängelse och vanhedrande avsked.
Uppenbarligen gjorde militärkommandot en uppgörelse med menige Sivits.
Enligt tidningen Baltimore Sun den 19 maj 2004 förklarade Sivits i domstolen
inte bara att hans kolleger tagit initiativet till tortyren utan att ”våra
överordnade officerare skulle ha straffat oss om de hade fått reda
på detta (tortyren.) De vill göra det rätta, och om de hade
sett vad som var på gång skulle allt ha gått åt helvete.”
En av Sivits kollegor är Private First Class Lynndie England. Hon blev
fotograferad medan hon höll i ett hundkoppel som var fastspänt runt
en irakisk fånges hals, och framför nakna fångar. Alla är
upprörda över att en ung flicka kunde bete sig på detta vis.
Hon kommer från en av de fattigaste delarna i West Virginia, en av de
fattigaste delstaterna i USA.
England envisas med att hon och andra meniga bara lydde order från officerarna.
Enligt International Herald Tribune den 13 maj 2004 har hon sagt ”jag
var beordrad av officerare att stå där och hålla i kopplet”.
Hon har också förklarat att hon och andra soldater ”mådde
ganska konstigt” på grund av de order som de fick.
Hon säger att ”människor i de högre delen av kommandotkedjan”
visste allt. ”För oss var det ett jobb, vi måste göra
vad de sade.” Hon menar att hennes överordnade försökte
att tysta ner allt. Inget har rapporterats om England sedan IHT:s artikel den
13 maj.
Enligt Guardian den 8 maj 2004 ingår tortyr och sexuell förnedring
i ett system som lärs ut till soldater och kontraktanställda i den
brittiska armén. Träningen genomförs av brittiska och amerikanska
specialister i militär underrättelsetjänst. En anonym soldat
förklarade: ”Hela upplevelsen är fruktansvärd. Två
av mina kolleger kunde inte hantera det. En gick därifrån och den
andra hade ett sammanbrott. Det är väldigt upprörande.”
Tidningen berättar att Major General Geoffrey Miller, idag chef för
militärfängelserna i Irak och tidigare chef för fängelset
i Guantanamo, har sagt att ett 50-tal speciella ”tvångsmetoder”
kan användas mot fångarna för att få fram så mycket
information som möjligt.
Vad som har hänt i Abu Ghraib fängelset är helt i linje med den
tradition av mord och tortyr som USA:s befälhavare har utvecklat och som
överklassen för länge sedan godkänt som en huvudkomponent
i kriget mot kommunismen – numera kriget mot terrorismen.
Nedan finns en kort beskrivning av ett fåtal delar i denna tradition. Det bör understrykas att svenska massmedier aldrig har protesterat mot dem.
School of the Americas – arbetarklassen i Latinamerika ska veta
hut
School of the Americas inrättades 1946 i Panama som US Army Caribbean Training
Center. När John F Kennedy lanserade ”Alliansen för framsteg”
blev den omdöpt till SOA.
60 000 polis- och militärbefäl har tränats där. Huvudverksamhet
är utbildning i tortyr, mord och förtryck, med hjälp av handböcker
som senare blivit offentliggjorda. Dessa skrivs av CIA och amerikanska armén
och översätts till spanska.
Det har inte funnits en förtryckarregim i Latinamerika som inte utnyttjat
utbildade från SOA – ökända diktatorer som Manuel Noriega
och Omar Torrijos i Panama, Leopold Galtieri och Roberto Viola i Argentina,
Juan Velasco Alvarado i Peru, Guillermo Rodriguez i Ecuador och Hugo Banzer
Suarez i Bolivia. Cheferna för Pinochets hemliga polis och tre av hans
koncentrationsläger tränades vid SOA, som nuförtiden heter Western
Hemisphere Institute for Security Cooperation och har flyttats till Fort Benning,
Georgia.
Ett lysande exempel på SOA:s bidrag till folkets väl i Latinamerika
är Roberto d’Aubuisson i El Salvador. Han bildade och ledde beryktade
dödsskvadroner som Den hemliga antikommunistiska armén (ESA) och
La mano blanco (Vita handen). Dessa samarbetade med den salvadoranska regeringens
säkerhetstjänst.
D’aubuisson och hans kolleger samarbetade också med CIA och World
Anti-Communist League, en nyfascistisk organisation som grundades av regeringen
i Taiwan, och med Latin American Anti-Communist Confederation (CAL).
1980 höll CAL en konferens i Buenos Aires för att lansera den chilenska
regeringens Operation Condor för att ”likvidera” vänstern
i Latinamerika. D’Aubuisson deltog i konferensen tillsammans med Stefano
Delle Chiaie, ansvarig för bombattentatet mot tågstationen i Bologna
1980, och Klaus Barbie, en nazistisk krigsförbrytare och CIA- agent som
jobbade i Bolivia under 1980-talet.
D’Aubuisson organiserade mordet på den salvadoranska ärkebiskopen Romero, som hade försvarat folkets sak. Andra salvadoranska f d studenter vid SOA ordnade 1989 mord på sex politiskt engagerade jesuitiska präster, deras hushållerska och hennes systerdotter. Dirigenten för kriget mot folket och kommunismen i El Salvador var USA:s ambassadör William Walker, som också var ansvarig för mörkläggningen av morden på prästerna. I januari 1999 befann sig Walker i Kosovo där han ”upptäckte” den fejkade massakern i Racak, som blev förevändningen för NATO:s angrepp på Jugoslavien.
USAID och tortyr
United States Agency for International Development är ansvarigt för
överföring av pengar till de kriminella kontrarevolutionärer
som arresterades i Kuba förra året. På 1960-talet bildade USAID
en avdelning som hette Office of Public Safety (OPS, Allmänna trygghetsbyrån).
Chefen för OPS i Uruguay var Dan Mitrione, som citeras i The CIA, a forgotten
history, av William Blum, Zed Books, 1991: ”Den exakta smärtan, i
den exakta mängden, för att uppnå den åsyftade effekten.”
Mitrione använde tortyr rutinmässigt i kampen mot Tupamaros, en revolutionär
rörelse i Uruguay. I metoderna ingick uppspelning av band i rummet intill
tortyrkammaren med röster på skrikande kvinnor och barn. Fången
fick beskedet att rösterna kom från hans familj när den torterades.
I juli 1970 mördades Mitrione. Vid hans begravning i Richmond, Indiana,
deltog den dåvarande amerikanske utrikesministern William Rogers, president
Nixons svärson David Eisenhower och Frank Sinatra. Vita husets talesman
Ron Ziegler, som började sin karriär som en guide i Disneyland, förklarade:
”Mr. Mitriones tillgivna service för fredliga framsteg i en välordnad
värld kommer att består som ett exempel för människor över
hela världen”. Mitriones änka kallade honom för ”en
perfekt man”. Hans dotter sade att han var ”en stor humanist”.
CIA och SAVAK i Iran
Det har varit allmänt känt sedan många år att SAVAK, som
var shahen av Irans hemliga polis, tränades av CIA. Enligt en artikel i
Pacific News Service den 14 maj 2004 av Peter Dale Scott, tidigare kanadensisk
diplomat och numera professor i engelska vid University of California i Berkeley,
hade SAVAK gjort en träningsfilm som visade en naken kvinna som skrek och
bröt ihop när hennes bröstvårtor brändes med en cigarett.
Filmen distribuerades av CIA till underrättelsetjänsterna i bl a Taiwan,
Filippinerna och Indonesien.
Caxias fängelset i Portugal
Christopher Reed är en brittisk journalist som tidigare var korrespondent
för Guardian i Portugal. I en artikel den 21 maj 2004 berättar han
hur tusentals politiska fångar, främst kommunister och socialdemokrater,
systematiskt torterades i Caxias fängelset i Lissabon. Fängelset administrerades
av PIDE, diktatorn Salazars säkerhetspolis, och innehöll en modern
tortyrkammare där man tillämpade de allra senaste tortyrteknikerna
som hade skapats av CIA.
En del av dessa tekniker beskrevs i Kubark Manual, en bruksanvisning om tortyr
från CIA, där det vid upprepade tillfällen framhålls att
syftet med förhören är att få fram information. Enligt
handboken är en effektiv metod att hålla fången sömnlös
i en kammare som är kontinuerligt belyst. Kubark Manual användes också
under Reagans krig mot sandinisterna. I texten anmärks att ”en diskussion
om de etiska argumenten mot dessa tvångsmetoder ligger utanför handbokens
område”.
Rekordet i sömnlöshet i Caxias hölls av en ung kommunist som
hölls vaken under en hel månad. Han begick självmord efter att
han frisläpptes.
Phoenixprogrammet i Vietnam
The Phoenix program, av Douglas Valentine, William Morrow, 1990, beskriver USA:s
organiserade likvideringsverksamhet i södra Vietnam, som omfattade 30 000
mord och blev för mycket även för USA:s kongress, som såg
till att programmet avbröts. Huvudansvarig för programmet var William
Casey, senare chef för CIA och en av de anstiftarna till kriget mot den
socialistiska regeringen i Afghanistan 1979.
Valentine beskriver ett annat program, PIC (Province Interrogation Center, Regionala
förhörscentret). CIA ordnade en PIC i var och en av de 44 provinserna
i södra Vietnam. Fångarna arresterades av lokal polis eller amerikansk
militärpolis.
Fångarna fick sova på betongplintar. De samarbetsvilliga kunde få
en filt av halm eller ull. ”Det kan bli rätt så kallt under
nätterna i höglandet”, sade en CIA-agent. Alla fångar
hölls isolerade och fick aldrig lämna cellerna utom när de skulle
förhöras.
Tortyrmetoderna inkluderade ”våldtäkt, gängvåldtäkter,
våldtäkt med ål, orm eller hårda objekt, våldtäkt
följd av mord, elektriska stötar mot könsorganen eller tungan,
’flygplanet’, då fångens armar bakbands och repet hängdes
från en krok i taket så att fången hängde fritt i luften
varefter man slog honom eller henne med gummislangar eller piskor, samt angrepp
med polishundar”.
Chefen för en av dessa PIC var nuvarande kongressledamoten Rob Simmons,
republikan från delstaten Connecticut.
Tortyr har varit en institutionaliserad del av fängelserna i Israel sedan åtminstone mitten av 1950-talet. USA har aldrig fördömt Israel för detta, och inte heller Sverige.
Vem som helst så länge han är antikommunist
Blowback, av Christopher Simpson, Weidenfeld & Nicholson, NYC, 1988, beskriver
hur USA rekryterade 10 000 fascistiska krigsförbytare efter andra världskriget
och integrerade dem i CIA, den amerikanska militären och den amerikanska
industrin.
Harry Rositzke, under många år chef för CIA:s hemliga verksamhet
inne i Sovjetunionen, förklarade: ”Vi rekryterade vilken skitstövel
som helst, så länge han var antikommunist”.
Det som pågår i fängelserna i Irak och Iran är alltså en vidareutveckling av traditionen i USA:s och Storbritanniens krig mot kommunismen. Det händer idag också i Latinamerika, fast de västerländska massmedierna fortsätter att titta bort. Så länge kapitalismen varar kommer tortyr och mord att fortsätta.
PC