För den största del av mänsklighetens historia har problemet varit att kunna producera tillräckligt för att tillgodose människornas behov. Handel mellan olika grupper och samhällen uppstod delvis för att komplettera brister i den egna produktionen.
Den enorma mängd guld och silver som strömmade in i Västeuropa efter 1600-talets europeiska invasion av det som nu kallas Latinamerika gav näring till teorin att pengar är den enda formen av rikedom och att handel ger mer pengar. Teorin kallades för merkantilism.
Överklassen i Spanien trodde att den med de nya överfyllda skattekistorna kunde köpa vad som helst, och att det därför var meningslöst att försöka öka produktionen. Spaniens blomstrande industrier – varv, stål, textil och andra – började vissna till följd av uteblivna investeringar. Vid mitten av 1700-talet hade Spanien blivit till en tredjerangs makt i Europa. Dess tidigare ledande position hade erövrats av Engand och Holland, som sålde varor också till Spanien från sina växande industrier.
I samband med den relativt snabba expansionen av produktivkrafterna i England och nordvästra Europa under denna period började en del människor utveckla alternativa teorier, som utgick från att produktionen var källan till rikedom och att handel endast var ett sätt att realisera det värdet som skapades genom människors arbete.
Skotten Adam Smith (1723-1790) stod i spetsen för framväxten av dessa teorier. I hans verk Nationernas rikedom tog han upp flera av de begrepp som senare användes och vidareutvecklats av Karl Marx, bl a mervärde, arbetskraftens värde, löner och effekterna av fördelningen av arbetskraft. Bland dagens borgerliga ekonomer är han kanske mest känd för sitt påstående att om alla restriktioner tas bort för rörelsen av kapital, arbetskraft, pengar och varor så kommer samhällets resurser att användas med maximal rationalitet. Marknadens s k osynliga hand skulle reglera allt till samhällets bästa, enligt objektiva ekonomiska lagar. Om alla bara försökte fullfölja sina egna ekonomiska intressen skulle allas välstånd öka. Smith och likasinnade kallades för ”liberala ekonomer” eftersom de förespråkade ”ekonomisk frihet”.
Under 1800-talet blev Smiths idé att den ekonomiska aktiviteten bör vara fri från all reglering, av staten eller annan, upphöjd av borgarna till en doktrin som kallades för ”laissez-faire”, franska för ”låt vara”.
Vi har tidigare framhållit att borgarna aldrig har haft invändningar mot vissa typer av statliga åtgärder, bara de gynnar deras intresse. Men under 1800-talet började folken i västvärlden att också kräva statliga insatser. De kapitalistiska samhällenas återkommande ekonomiska kriser visade att marknadens osynliga hand inte var så effektiv som man hade trott.
Dessutom upptäckte folken att den ständigt ökande produktionen av fler och fler varor utsatte dem för t ex hälsofara, vilket förklarade varför alla industrialiserade länder upprättade statliga myndigheter för kontroll av livsmedel, vattenförsörjning, läkemedel, transport och andra viktiga produkter och tjänster.
Kriserna återkommer ändå
Kapitalismens återkommande kriser avslöjade dock vissa underliggande
systemfel, även för icke-marxister. En av dessa var britten John Maynard
Keynes, som insåg att motsättningen mellan arbetarklassens bristande
köpkraft och kapitalisternas behov av att ständigt öka produktionen
var en huvudorsak till kriserna. Enligt Keynes måste staten ingripa i
kristider för att återställa den ekonomiska hälsan.
Från och med från 1930-talet överskuggade Keynes idéer
de gamla liberala teorierna och kom att tillämpas i flera länder,
bl a USA, men med begränsad effekt. De kapitalistiska ekonomierna räddades
ur stagnationen av det andra världskriget. Efter några år av
stagnation omedelbart efter andra världskriget, kom ytterligare ekonomiskt
uppsving som också drevs fram av krig, bl a i Korea och dåvarande
Indokina, och av den europeiska bilindustrins utveckling, injektioner av statliga
pengar från USA i Europa och en kraftig utbyggnad av den offentliga sektorn
i Europa och vissa Latinamerikanska länder såsom Chile och Argentina.
Denna och andra statliga åtgärder återspeglade klasskampen
och inte minst Sovjetunionens framgångar, som tvingade kapitalisterna
i Väst till eftergifter.
Men kapitalister gav sig inte, som bekant. Hela tiden spökade laissez-faire doktrinen. En av dess ledande förespråkare var österrikaren Friedrich von Hayek (1899-1992), en nästan hysterisk antikommunist, som fick en professur efter kriget vid University of Chicago. Hans mest kända elev var Milton Friedman, som vann ett Nobelpris i ekonomi och blev ledare för de s k nyliberala ekonomerna.
Nyliberalismen började vinna gehör inom västerländska regeringar, i synnerhet när stagnationen återkom i början på 1970-talet. Dess huvudprinciper kan sammanfattas så här: Avreglera marknaden, eliminera all lagar och/eller regler som kan ha en negativ påverkan på företagsvinster, minimera eller eliminera offentliga utgifter för sociala tjänster, neutralisera eller eliminera fackföreningar, privatisera allt, inklusive offentliga pensionssystem, ta bort alla restriktioner på det fria flödet av varor och kapital mellan olika nationer, d v s att inga hinder skall finnas för importen.
Enligt nyliberala ekonomer leder denna politik till snabbare tillväxt, mätt i bruttonationalprodukten (BNP), alltså det totala värdet av alla varor och tjänster som säljs under ett år. Vidare påstås denna politik leda till mindre fattigdom – ”alla båtar flyter högre när tidvatten stiger”. Och precis som förespråkare för EMU menar skulle nyliberalism göra ekonomin mer stabil.
Chile – det nyliberala laboratoriet
Efter kuppen 1973 blev Chile det första land där nyliberalerna öppet
kunde tillämpa sin politik. Landet blev ett sorts laboratorium för
nyliberalism. Pinochetregimen gav de s k Chicago Boys fria händer. Protester
kvävdes med bestämdhet.
Tillämpning av nyliberalismen i Chile innebar:
• En drastisk minskning av penningmängden, vilket orsakade en brist
på kredit. Många små och medelstora företag gick i konkurs,
arbetslösheten steg.
• En radikal minskning av de offentliga utgifterna
• Praktiskt taget alla importtullar togs bort
• Industrin avreglerades, liksom el- och vattenförsörjningen
• Alla begränsningar för utländsk investering togs bort.
• Offentliga företag och verksamheter auktionerades bort till en
bråkdel av sitt värde. Av 507 offentliga företag som skapades
före eller under Allende-regeringen privatiserades 480 på ett fåtal
år.
• Alla kontroller av priserna på basvaror och läkemedel togs
bort.
• Skolor, hälso- och sjukvård, pensionssystem, parker m m privatiserades
• Arbetsmarknaden avreglerades. Företag fick rätt att sparka
arbetare, enskilda eller massvis, ”av affärsmässiga skäl”.
Denna politik krävdes av IMF och Världsbanken som villkor för nya lån till Chiles regering, liksom till andra länder. Detta kan man förstå, eftersom Chile och andra länder betalar enorma summor i räntor till de västerländska banker som ordnar dessa lån.
Effekterna av nyliberalismen i Chile
En av de mest ihärdiga myterna idag är att nyliberalismen ledde till
”ett ekonomiskt under” i Chile. Myten verkar vara baserad på
tillväxten i BNP under vissa – noggrant utvalda – år
och vaga påståenden om att ”folk i Chile har det bra”.
BNP är visserligen inget riktigt bra mått på ekonomiskt välstånd, av flera olika skäl. Men BNP kan ändå vara lämplig som jämförelse, och vi använder den här enligt nyliberalernas eget sätt.
BNP i Chile sjönk drastiskt 1973-1977. Under 1978-81 växte den med 6.6% om året. Men 80% av denna tillväxt var i icke-produktiva sektorer som marknadsföring och finansiella tjänster, eftersom stora mängder spekulativt kapital kom in i Chile. Alla restriktioner var ju borta, och kapitalet lockades framför allt av de synnerligen höga räntesatserna, upp till 51%, den då högsta räntan i världen.
Utan att längre ha något skydd mot in- och utförsel av kapital eller import av varor och med stora lån till utländska banker var Chile hårdare integrerat i den internationella ekonomin. Och chilenare betalade ett hög pris under den internationella ekonomiska krisen 1981-83. Tillverkningsindustrins produktion sjönk till 28%. Stora finansiella grupper var redo för konkurs. De räddades med statliga pengar. Staten tog bl a över skulder för 16 miljarder dollar som hade lånats av privatägda företag. Regeringen i Argentina gjorde en liknande räddning. Chicago Boys i Chile avvek därmed från nyliberalismens dogmer och tillämpade följande princip: bra tider, privatisera – dåliga tider, rädda privatägda företag med offentliga pengar. Man minns bank- och fastighetskrascherna i Sverige i början av 1990-talet.
Då kom ännu en återhämtning 1986-89, med årlig BNP tillväxt på 7,7% om året. Det bör understrykas att dessa upp- och nedgångar i ekonomin är kännetecknande för kapitalismen. Tydligen kunde nyliberalism inte hejda kriserna.
BNP-resultatet för hela ”Pinochet-perioden” 1973-89: Den genomsnittliga årliga tillväxten i BNP var 1,8-2% om året, vilket är sämre än under 1960-talet. Den totala BNP 1989 var 6,4% mindre än 1973. Detta var en av de värsta resultaten i hela Latinamerika.
Låt oss titta på vissa andra mått på välstånd och ekonomiska hälsa:
Arbetarklassens del av nationalinkomsten: År 1973 uppgick den till 60% men 1989 bara till 30%.
Inkomstfördelning: Chile var det mest ojämlika landet i hela Latinamerika. År 1980 fick den rikaste 10% av befolkningen 36,5% av nationalinkomsten. År 1989 fick den 47%.
Fattigdom: År 1970 var 20% av chilenarna betraktade som fattiga, men 1989 var 41,2% fattiga. Och av dessa levde en tredjedel i absolut elände.
Arbetslöshet 1973-1990: Den officiella genomsnittliga siffran var 15,7%, den högsta i hela Latinamerika. Hög arbetslöshet betyder lägre produktivitet, vilket delvis förklarar varför Chiles BNP-tillväxt var så dålig i jämförelse med andra latinamerikanska länder.
Andel av befolkningen som saknade dräglig bostad: 1972 – 27%, 1989 – 40%.
Dagligt kalorieintag per invånare för de fattigaste 40%: 1970 - 2,019, 1980 -1,751, 1990 - 1,629. Kalorieintaget per invånare i Kuba 1990 var 3,100 om dagen.
I en dokumentärfilm som gjordes i Chile av BBC omkring 1980 intervjuades en familjefar som arbetade tolv timmar om dagen i en fabrik i Santiago. Han vågade inte visa ansiktet mot kameran. Han grät kontinuerligt och berättade att hans barn vaknade nästan varje natt för att de var hungriga. Men det fanns ingen mat att ge dem.
Hushållens konsumtion, 1970-89: För de fattigaste 20%en gick konsumtionen ner 42% under denna period, för de näst fattigaste 20% gick den ner 30%, nästa 20% ner 19 %, näst rikaste 20% ingen ändring, och för de rikaste 20% upp 27 %.
Koncentration av ekonomisk makt: Under hela kapitalismens historia har konkurrens lett till utslagning av svagare företag och sammanslagning av de överlevande. Monopol eller oligopol – där ett fåtal bolag dominerar en sektor – är alltså ett naturligt resultat av en s k fri marknadsekonomi. Den enorma vågen av fusioner mellan stora internationella företag som har pågått i under de senaste 15 åren återspeglar ett ekonomiskt system som är i kris. Nyliberalismen i Chile ledde snabbt till en ökad koncentration av ekonomiska makt, precis som i Sverige och andra länder, som framgår av följande tabellen om exportindustrier.
Koncentration inom exportsektorn, 1988
|
||
Industri | Antal företag |
Andel exportmarknad |
Papper/cellulosa | 2 |
90,0% |
Kemikalier | 2 |
71,4% |
Vin och andra dryckesvaror | 2 |
70;2% |
Mat | 6 |
67,3% |
Fiskeri | 6 |
51,1% |
Gruv | 7 |
97,1% |
Jordbruk | 8 |
80,6% |
Privatiserade pensioner och försvunnen sjukvård: Ekonomen José Piñera, en gång Pinochets arbetsminister, påstår att de privatiserade pensionerna i Chile är 40-50 procent högre än under det tidigare offentliga systemet. Under det nya systemet betalar ”arbetsgivarna” inga pensionspremier. Arbetarna själva står för hela premien, vilken skall betalas in för varje dag som man har arbetat. Deltagandet i systemet är naturligtvis ”frivilligt”, eller en fråga av prioritering, som Margaret Thatcher brukade säga. Och varje gång hon sa det tänkte jag på en fattig änka som bodde granne med mig i Storbritannien 1970. ”Jag hoppas att vintern inte blir kall igen”, sa hon en gång. ”Då måste jag välja igen mellan kol för uppvärmning eller mat.”
Enligt officiella siffror från den chilenska regeringen deltar 96 procent av arbetarna i det nya pensionssystemet, d v s de är registrerade i det. Men 44 procent sparar inte alls, eftersom deras löner är för låga. Av resten sparar nästan 60 procent inte regelbundet. År 1988 sparade endast 25 procent dagligen till pensionen. Det ser ut som om bara 20 procent av arbetarklassen i Chile kommer att få pensioner överhuvudtaget.
Värst av allt är att Piñera inte berättar att den gamla offentliga pensionsplanen, som gällde för 75 procent av befolkningen, också innebar fri hälso- och sjukvård, bolån till låga räntesatser, m m. Allt detta har försvunnit.
Miljö – avreglering och förorening: Nyliberalerna betraktar miljölagstiftning som förkastligt för att den ökar kostnaderna för företag och därmed drar ner vinsten. I nyliberalismens Chile fanns och finns praktisk taget inga miljölagar alls.
Chile har en befolkning på drygt 15 miljoner. Ungefär en tredjedel bor i staden Santiago, där endast 30 procent av bilarna har katalytisk avgasrening och ungefär 150 fabriker släpper ut 100 gånger mer partiklar än de normer som etablerats av World Health Organization (WHO). I och omkring staden finns nästan 1.000 km av grusvägar, delvis därför att det den offentliga sektorn gör minimala investeringar i asfaltering.
I början av 1990-talet var Santiago världens mest förorenade stad, enligt WHO. Den chilenska tidskriften Apsi rapporterade 1990 att vattnet i Santiagos hus och gränder har nivåer av koppar, mangan, järn och bly som är många gånger över gällande normer. De frukter och grönsaker som odlas omkring staden bevattnas med vatten som har en koliformbakteriehalt som är 1.000 gånger för hög. Santiago har därför högre frekvens av hepatit, tyfus och parasiter än alla andra städer i Sydamerika.
Hälften av Chile är nu öken, på grund av en totalt ohämmad exploatering av skogarna. Enligt Chiles centralbank kommer urskogen att försvinna 2025 om dagens exploatering fortsätter.
Utfiskning är också ett allvarligt problem. Förekomsten av fem ledande fiskarter har fallit 30-96 procent som en följd av nyliberalismens brist på miljöreglering.
Ronald Coase är en nyliberal ekonom från University of Chicago. Han fick Nobelpriset för att ha kunna ”bevisa” att marknaden kan lösa problem som föroreningar. Erfarenheterna från Chile ger inte särskilt mycket stöd åt hans teorier.
Psykisk ohälsa: Journalisten Duncan Green berättar att den chilenska arbetarklassen före kuppen hade relativt trygga arbeten men att arbetarna har blivit ”ängsliga individualister” som kämpar för att överleva. Mer än hälften av patienterna i vad som finns kvar av offentlig sjukvård söker hjälp för psykologiska besvär, främst depressioner.
Maria Pena arbetar i en fiskbenmjölsfabrik i staden Concepcion: ”Jag är mycket bekymrad för framtiden. De kan sparka oss när som helst. Man kan inte tänka fem år framåt. Om du har pengar kan du få utbildning och hälsovård – pengarna är allt nu för tiden.”
År 1972 var 41 procent av arbetarna medlemmar i fackföreningar. Idag är siffran mindre än 13 procent. Många arbetare har blivit ”egna företagare”, ett svenskt kodord för ”dolda anställda”. Ungefär 45 procent av de arbetande människorna i Chile tjänar nu storföretag genom microempresas, alltså småföretag med 1-4 delägare eller anställda.
Chile idag
Tillväxten i Chile stagnerar, som i resten av den kapitalistiska världen.
Inkomstskillnader och fattigdom är fortfarande allvarliga problem.
En stor del av den chilenska industrin är nu ägd av utländska kapitalister, och vinsterna skickas iväg till andra länder. Detta är en följd av den skuldkris som dränkte Latinamerika under 1980-talet. I Chile och andra länder hade många företag lånat av utländska banker. När det blev klar att de aldrig skulle kunna betala av skulderna blev de utsatta för utpressning om de inte kunde förmå staten att ta över skulderna.
En utländsk ”investerare” kunde köpa den utländska bankens fordran på ett chilenskt företag till en rabatt på 30 procent eller mer, eftersom banken räknade med att detta var bättre än ingenting alls. Investeraren gick sedan till företaget och krävde att lånet återbetalades till 100 procent. För företaget fanns det bara en väg ut. Samtliga aktier i företaget överlämnas till investeraren, och i gengäld skrev han av lånet. Denna typ av utpressning har varit vanlig i resten av Latinamerika, och i Sydöstasien efter kraschen 1997.
Chiles skuld till utlandet är nu 21 miljarder dollar (ungefär 160 miljarder kronor), per invånare en av de högsta i världen. Det betyder att pengar strömmar ut ur landet i form av stora räntebetalningar. Tillsammans med återföring av vinster till utländska ägare innebär detta en brist på investeringskapital – i synnerhet inom den offentliga sektorn –som kommer att fortsätta länge.
Att städa upp efter nyliberalismens härjningar i Chile inom ramen för det kapitalistiska systemet kommer att ta många år, om det över huvud taget går att göra. Med detta i tanke bör det svenska folket glädjas över att man genom att rösta bort EMU har tagit det första steget mot att sätta stopp för den nyliberal politik som Göran Perssons socialdemokrater har drivit i Sverige sedan 1994.
P C
Texten är baserad på ett tal som hölls i Stockholm i början av september som en del av aktivitetenar som markerade 30-årsdagen av kuppen i Chile den 11 september 1973.
Källor: Chile’s free-market miracle – a second look, Joseph
Collins and John Lear, Institute for Food and Development Policy, 1995, Silent
Revolution, Duncan Green, Cassell, 1995, olika Internet sajter, inkl Institute
for Policy Studies, Banco Central de Chile, www.rebelion.org och home.nvg.org