Resultatet av folkomröstningen var en övertygande seger för nej-alternativet. Det var inte bara ett nej till att införa euron som valuta, utan en övertygande seger för de krafter som är motståndare till nyliberalism och imperialistisk krigspolitik. Det var en övertygande seger för de krafter som är bärare av demokratin och som tror att en bättre värld är möjlig. Det var en seger för det arbetande folket, för arbetarklassen, mot en maktfullkomlig överhet, monopolkapitalet och dess öppna företrädare. Det arbetande folket avvisade den nyliberala politik som EU är garant för och en politik som plöjt öppna sår i den svenska ”välfärden”.
Att den socialdemokratiska ledningen har gett upp kampen mot storfinans och anammat den nyliberala politiken har vi sett under lång tid. Därför är det glädjande med vilken tydlighet s-väljare i arbetarklassen och LO-leden avvisat deras skamliga högeranpassning.
Segern blev möjlig trots splittringen inom nej-rörelsen och hoten från överheten. Att folket röstade nej berodde till stor del på den erfarenhet människorna kunnat skaffa sig sedan EU-inträdet. Det har varit en period med ständiga och ökande angrepp mot den offentliga sektorn vilken arbetarrörelsen har kämpat för och byggt upp. Storfinansen har under den här perioden kunnat lägga under sig delar av sjukvården, skolan, barn- och äldreomsorg. Men också stora delar av den infrastruktur som varje samhälle har behov av för att kunna utvecklas. I strid mot resultatet i folkomröstningen om kärnkraften har energisektorn privatiserats, bolagiserats och överlämnats till ”marknadskrafterna”, d.v.s. monopolföretagen. Kommunikationer, telekommunikationer och postväsendet har rönt samma öde. Resultatet har inte kunnat undgå någon - försämringar och ökande kostnader för de arbetande, men också en ökande regional obalans.
LO -ledningen och flera av de stora fackförbundens ledningar spelade en
neslig roll i strid mot sina medlemmars intressen. LO gjorde det under en förespeglad
neutralitet men som i verkligheten var ett stöd till de krafter som vill
inskränka dom fackliga rättigheterna och den kollektiva kampen som
är fackföreningarnas huvuduppgift.
Förbudet mot åtgärder som hämmar konkurrensen är en
av de överordnade principerna som styr EU, en av des grundregler, och genom
kollektiv facklig kamp hämmar den samlade arbetarklassen konkurrensen på
priset för löne- och anställningsvillkor. Därför är
det enbart en fråga om tid och taktiska överväganden innan rätten
till kollektiva överenskommelser förklaras för rättsstridiga
i EU.
Storfinansen och monopolföretagen investerade minst en halv miljard kronor för att kunna permanenta denna politik genom en demokratisk fasad som folkomröstningen skulle uppvisa. Det lyckades inte, men vi kan vara övertygade om att dom inte har gett upp. Tvärtom, deras nederlag kommer att innebära nya och mer sofistikerade attacker mot arbetarklassen och de demokratiska och sociala landvinningar som vi under lång kamp har tillkämpat oss.
Frågan är inte när angreppen skall börja, dom har redan börjat. Vi ser dom i budgetförslaget som socialdemokraterna med samarbetspartierna vänster- och miljöpartiet lagt fram. Vi ser hur dom manipulerar i socialförsäkringssystemet för att anpassa det till de på EU-toppmötet i Stockholm 2001 fattade besluten om att anpassa socialförsäkringssystemet för att begränsa de negativa morötterna för att de arbetande inte tar dom arbeten som erbjuds. Huvudorsaken var enligt rapporterna ”för hög arbetslöshetsersättning och socialhjälp och för lätt att kunna få den”, ”för lätt att förtidspensionera sig” och ”för ringa incitament för att flytta efter arbete”.
Men det allvarligaste är nu dom åtgärder som vidtas för
att påtvinga arbetarklassen EU:s nya grundlag, en grundlag som utarbetats
under största möjliga tystnad, som blir en författning för
monopolkapitalets Europa, ett militariserat Europa med en egen armé och
en gemensam utrikespolitik som skall strida för monopolföretagens
intressen över hela världen.
Det är en författning som, om den genomförs, totalt inlemmar
Sverige under dom villkor som kapitalet dikterar, villkor som skall verkställas
av en ämbetsmannaregering utan någon folklig förankring. Om
kapitalet i samarbete med socialdemokratin lyckas i detta uppsåt hjälper
inga förhandlingar om permanenta undantag från EMU, då får
man i den svenska grundlagen ändra från ”all makt utgår
från folket” till all makt utgår från Bryssel och monopolföretagen.
Nu gäller det att ta upp kampen för en ny folkomröstning, en
folkomröstning som skall avgöra om vi skall underställas monopolens
diktatur eller vi skall fortsätta med demokrati som kan och skall utvecklas
till arbetarklassens gagn. Kampen brådskar, klassfienden vilar inte. Res
kravet om folkomröstning i alla massorganisationer, på gator och
torg, genom insändare, ja på alla de sätt du finner möjligt.
Ja till demokrati, Nej till EU-författningen, Sverige ut ur EU!