Dagens Industri har gjort en undersökning av förhållandena ifråga om kön och lön i det privata näringslivet. Resultatet visar på skriande orättvisor, vilket inte är någon överraskning för kommunister. Det som upprörde DI var att endast 1,5 procent av industriföretagens verkställande direktörer är kvinnor. Och att de 50 högst avlönade direktörerna i genomsnitt tjänar lika mycket som 26 industriarbetare.
Man ställer frågan om snedvridningen och orättvisorna kan bli mycket tydligare och pekar på att lön, bonus och optioner travas på toppdirektörernas lönekonton, till synes helt utan samband med om deras företag går med vinst eller förlust. Flextronics går på knäna och säger upp folk i tusental samtidigt som företagets vd Ronny Nilsson kvitterar ut rekordlönen på 21 miljoner kronor. Ericsson förlorar 29 miljarder samtidigt som koncernchefen Kurt Hellström får 17 miljoner i årslön. DI ironiserar över att direktörerna använder "marknaden" som hävstång för att trissa upp sina löner till orimliga nivåer och kräver att de femtio 50 bäst betalda direktörerna skall visa att deras bidrag till företagens produktionsresultat är lika mycket värt som 26 industriarbetares.
Som sagt, att orättvisorna är skriande är ingen nyhet för oss kommunister, därför att det är orättvisor som genereras av det kapitalistiska system som kommunisterna bekämpat i 200 år.
Och orättvisorna kommer inte att bli mindre, även om den socialdemokratiska regeringens mål om att 40 procent av börsbolagens styrelser skall bestå av kvinnor skulle infrias, och inte heller om direktörerna skulle reducera sina löner med 95 procent.
Orättvisorna har sina rötter i klassamhället, i det samhällssystem som ger kapitalet möjlighet att profitera på andras arbete och tillägna sig arbetsfria inkomster, och då hjälper det inte om det så skulle vara kvinnor i styrelserna till 100 procent.
Orättvisorna visar sig inte bara i frågan om direktörslöner
och kvinnorepresentation i bolagsstyrelserna utan framförallt i det dagliga
livet, som rätten till arbete, bostad, sjukvård, utbildning, m.m.
Dom visar sig bristande demokrati och utanförskap vad det gäller makt
över hur det framtida samhället skall utformas.
Skall man komma tillrätta med dom här orättvisorna måste
man kräva av regeringen att den slutar att överlämna än
mer makt till kapitalet och istället börjar minska storfinansens och
kapitalets makt över våra liv. Lösningen ligger inte i att inlemma
oss hårdare i kapitalets EU i form av medlemskap i EMU, då kommer
orättvisorna att öka än mer och de s.k. marknadskrafterna, storfinansen,
kommer att ensamma styra vår framtid.
Men vad som skulle kunna eliminera klassorättvisorna var om vi fick en regering som vågade ta itu med ägandeförhållandena i det här landet, som vågade och visade den politiska viljan att nationalisera våra främsta naturtillgångar, banker och storföretag. Den fackliga rörelsen har ett stort ansvar för att driva på en sådan politik. Tyvärr har inte den fackliga ledningen visat sig på det här området, utan snarare varit understödjare och medhjälpare åt den socialdemokratiska regeringen som tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet drivit en politik som givit storfinans och kapitalet mer makt. Istället för att låta samhället styra över mer av våra gemensamt skapade resurser har man privatiserat, bolagiserat och sålt ut våra gemensamma tillgånga till spekulanter och storfinans. Man har genomfört en politik som går tvärt emot intressena hos dom som vill ha ett samhälle utan dom skriande klassorättvisor som är en del av det kapitalistiska samhällssystemet.
Klassorättvisor som kommer att avskaffas när arbetarklassen besluta
sig för att ta makten i egna händer och bygga ett socialistiskt samhälle
i Sverige. Det är den politiken den fackliga rörelsen bör understödja
och driva på.
Jan Jönsson