I den folkomröstning om Sveriges eventuella anslutning till EU:s Ekonomiska och Monetariska Union (EMU) som äger rum den 14 september kommer svenskarna att få ta ställning till en enda fråga: ”Anser du att Sverige skall införa euron som valuta?”
Detta är grovt vilseledande. Beslutet om inträdande i EMU gäller betydligt mer än namnet på en valuta. Pengar är inte bara bytesmedel. De är också ett medel för makt och kontroll, och en valuta ger uttryck för vissa ekonomiska och politiska förhållanden.
Euron och EMU är avgörande komponenter i det s k Nya Europa, ett Europa som kontrolleras av storkapitalet. Därmed är euron också en symbol för vad som har blivit huvudmotsättningen inom EU, nämligen konflikten mellan å ena sidan en nationell suveränitet och å andra sidan ett centraliserat styrsystem bortom folkets insyn.
Detta i sin tur återspeglar en intensiv klasskonflikt. I dagens läge är det bara inom ramen av den suveräna nationalstaten som den arbetande befolkningen har en chans att fatta meningsfulla politiska beslut.
I det Nya Europa skall euron och EMU användas för att förverkliga storkapitalets planer på att begränsa den offentliga sektorns sociala kostnader, genomföra privatiseringar och intensifiera exploateringen av arbetarna.
EMU skall också ses mot bakgrunden av den långa stagnationskris inom kapitalismen som började tidigt på 1970-talet och det europeiska kapitalets strävan att kunna konkurrera med USA.
Bakgrunden till EMU
I Romfördraget från 1957 nämns inte vare sig en gemensam europeisk
valuta eller en europeisk centralbank. Men redan mot slutet av 1960-talet fanns
tecken på instabilitet i världens valutamarknader, främst framdriven
av den ökande mängden dollar som trycktes i Washington för att
finansiera Vietnamkriget.
Osäkra valutakurser var ett stor hinder för den internationella handeln under 1930-talets kris, och efter andra världskriget var kapitalisterna i Väst angelägna om att undvika en upprepning av detta.
År 1970 fick en grupp bankirer, ledda av Luxemburgs premiärminister Pierre Werner, i uppdrag att ta fram en rapport om en eventuell monetär union som skulle vara till stöd för multinationella företag baserade i Europa.
Wernerrapporten föreslog en trestegs-strategi. Först skulle de dåvarande sex EEC-staterna koordinera sin ekonomiska politik och sätta upp en gemensam valutakontroll. Nästa steg skulle vara fasta valutakurser inom EEC. Det sista steget skulle vara en gemensam valuta. Ett ministerråd skulle har ansvar för koordineringen av den ekonomiska politiken. Ingenting sades om en centralbank. Men ändå uppfattades Wernerrapporten som ett hot mot Frankrikes nationella suveränitet, där regeringen var rädd för att Tyskland skulle dominera. Fransmännen vägrade att gå med.
Efter åratals av valutaturbulens, dubbelsiffrig inflation samt två kraftiga recessioner 1973-74 och 1980-82 bildades 1983 European Round Table (ERT), en grupp industriledare. Initiativet kom från ingen annan än Per T. Gyllenhammar. ERT ville ha EN marknad, EN valuta, EN centralbank och EN ekonomisk politik för hela EEC, som skulle dirigeras centralt.
Under trycket från ERT bestämdes 1986 att en gemensam marknad skulle etableras senast 1992. Motiveringen kan läsas i Europakommissionens rapport 1986 om En industriell strategi för Europa:
”Var för sig kan ett enskilt europeiskt land inte konkurrera med Japans och USA:s stora resurser. Vad som behövs är en gemensam europeisk marknad bestående av 320 miljoner människor, som möjliggör stark tillväxt för företag på en stor skala vad gäller produktion, forskning och innovation. Detta skulle vara ett lämpligt fundament och en god miljö för att möta utmaningen.”
Uttrycket ”ett enskilt europeiskt land” är kod för ”ett storföretag i ett enskilt europeiskt land”. Rapporten nämnde inget om de utmaningar som arbetarna stod inför, naturligtvis.
År 1989 kom en rapport från en grupp centralbankschefer i EEC-länderna under ledning av Jaques Delors. När rapporten togs fram fick gruppen hjälp av storföretag som Philips, Siemens, BP, Volvo, VW, Unilever och Nestlé. Delorsrapporten fastställde den trestegsprocess för en ekonomisk och monetär union som senare blev en del av Maastrichtavtalet. Rapporten underströk också behovet av en politisk union.
Steg ett: Medlemsländerna skall ordna fasta valutakurser och tillämpa en ekonomisk politik med låg inflation och lågt budgetunderskott, eller ”sunda offentliga finanser”, d v s en nedskuren offentlig sektor.
Steg två: Eventuella budgetunderskott får inte vara mer än tre procent av bruttonationalprodukten (BNP) och statens upplåning får inte överstiga sextio procent av BNP. Detta kallas för konvergenskravet. Räntesatserna skall minimeras så att företag kan låna pengar billigt för att finansiera sin expansion. Alla medlemsstater måste börja frigöra sina centralbanker från politisk kontroll.
Steg tre: Upprättande av den Europeiska Centralbanken (ECB) och introduktion av euron. Enligt Maastrichtavtalet skall detta centralbankssystem agera "i enlighet med principen av en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens" och ECB:s primära mål är låg inflation.
Det är inte för sent
Sedan 1991 har den svenska regeringen arbetat hårt för att fullgöra
steg två och därmed krympa den offentliga sektorn. Resultaten är
välkända och har inneburit förödande nedskärningar
och långtgående privatisering.
Enligt Göran Persson är Sverige nu klart för att inträda i EMU och därmed överlämna all kontroll över sin monetära och finansiella politik till ECB och EU-kommissionen.
Detta eventuella inträde är oåterkalleligt. EU-kommissionens
president Prodi har framhållit: ”Det är ett definitivt äktenskap.
När man väl är inne i Eurozonen kan man aldrig lämna den.”
Det är mycket viktig att inse att så länge Sverige står
utanför EMU har landet fortfarande kvar en viss suveränitet och självbestämmande
när det gäller sin monetära och finansiella politik.
Ett EMU-land kan tvingas betala böter på upp till en halv procent av sin BNP om det bryter mot konvergenskravet. I Sveriges fall skulle detta vara nästan 10 miljarder kronor, eller nästan två tredjedelar av den svenska statens årliga utgifter för hälso- och sjukvård. Dessutom kan ECB beslagta medel från landets centralbank och blockera möjligheterna att låna pengar från den Europeiska Investeringsbanken.
ECB har redan varnat Frankrike, Irland, Portugal och Tyskland att dessa länder är på väg att bryta mot såväl konvergenskravet som ECB:s mål om högst två procent årlig inflation.
Men om Sverige kvarstår utanför EMU och inte byter ut kronan mot euron förblir konvergenskravet bara en rekommendation. ECB kan då inte bötfälla Sverige eller vidta andra åtgärder om den svenska regeringen skulle bestämma sig för att öka landets offentliga utgifter och inte följa konvergenskravet, t ex för att i stället stimulera ekonomin genom att anställa mera vårdpersonal eller reparera förfallna skolbyggnader.
Man bör också komma ihåg att den svenska regeringens finansiella och monetära politik kan ändras genom allmänna val, under förutsättning att Sverige inte är med i EMU. För att ändra EMU:s konvergenskrav krävs emellertid ett enhälligt beslut av samtliga medlemsländer. Ett enda land kan alltså ensamt stoppa alla andra länders försök att lätta på kravet. Om Sverige är i EMU har folket aldrig mer en chans att ändra Sveriges monetära och finansiella politik.
Det är klart att ingen kan garantera att vi skulle få en mer arbetarvänlig finanspolitik bara för att Sverige står utanför EMU. Men med ett EMU-medlemskap försvinner varje möjlighet till detta.
Arbetsmarknaden måste blir ”flexibel”
Enligt ERT är kostnaderna för arbetskraft ”den största
enskilda orsaken till sjunkande konkurrenskraft” i Västeuropa. ERT
påstår att EU-länderna lider av överreglering, förstelnad
arbetsmarknad och onödigt komplex lagstiftning. Vi har hört denna
melodi många gånger tidigare på den svenska politiska scenen.
År 1993 presenterade Jacques Delors en rapport om Sysselsättning och konkurrenskraft. Sedan dess har ERT skrivit om EU:s politik med sikte på ”flexibilitet inom arbetsmarknaden”. ERT övertygade EU-kommissionen 1995 att bilda ett råd för konkurrenskraft bestående av tre personer från ERT, tre från företag utanför ERT och tre från den europeiska LO.
Gruppen vill ha mer ”flexibilitet”, vilket naturligtvis betyder att företag skall vara fria att anställa och sparka folk hur och när de vill. Det är företaget som skall bestämmer alla anställningsvillkor.
Euron är ett viktigt instrument i den pågående kampanjen för att försvaga eller förinta fackföreningarna. I februari 2002 påpekade ECB:
”Det finns tecken på att flexibiliteten blir bättre på arbetsmarknaden. Denna trend hade redan börjat innan euron lanserades men den har blivit starkare sedan dess. Det har åstadkommits en betydande ändring i euroländernas arbetsmarknad, särskilt vad gäller löneförhandlingar. Det finns nu en betydlig bättre disciplin på detta område, med lönekrav som uppenbarligen är baserade på en permanent lägre inflationsnivå.”
Översatt till svenska betyder detta att ECB tror att dess krav på ett två procentigt inflationstak skickligt har använts av företagen för att tvinga fackföreningarna att hålla tillbaka krav på högre löner. Fackföreningarna kan i sin tur förklara detta för sina medlemmar med hänvisning till att inflationen ju är låg och till den rådande mytologin om att högre löner skulle betyda högre inflation.
Om de giriga arbetarna envisas med krav på högre löner tar inflationen fart och då kan ECB straffa landet med böter. Detta argument håller inte i länder som är inte med i EMU.
Europeiska Unionens tre pelare
Niall Fitzgerald är VD i Unilever, ett världens största företag,
och är också medlem i ERT. Han har framhållit att storföretagen
ser euron och den flexibla arbetsmarknaden som två av EU:s viktigaste
pelare. Den tredje pelaren är utvidgning av EU österut.
Meningen är förstås att de lägre kostnaderna för arbetskraft i de nya länder kommer att användas för att förstärka angreppet på löner, reglerade arbetsvillkor och nationell arbetsmarknadslagstiftning i dagens EU-länder.
Utvidgning av EU kommer också att underlätta för EU att ta beslut eftersom man samtidigt tar bort flera krav på enhällighet mellan medlemsstaterna. Det blir ännu svårare för små länder att påverka besluten, och länder kan därmed bli överröstade i frågor som är av helt grundläggande ekonomisk och social betydelse,
Andra aspekter på utvidgningen av EU:s strukturer österut behandlas nu av det Europeiska konventet, en församling som leds av den högerliberala politikern Giscard d’Estaing, tidigare fransk president. Konventet vill stärka ECB:s och EU-kommissionens makt och avskaffa den vetorätt som fortfarande finns kvar för länderna i frågor om utrikespolitik, säkerhetspolitik, militärpolitik, rättsligt samarbete, inre säkerhet och ekonomi.
Enligt en medlem av EU-kommissionen: ”Om kommissionen inte är hjärtat i den europeiska maktstrukturen så kommer allt att paralyseras. Bara kommissionen representerar det gemensamma intresset”.
Med andra ord: det gemensamma intresse som delas med storföretagen.
Det finns i och för sig vissa skiftande meningar inom kapitalet i synen på EMU, men i stort sett står monopolkapitalet bakom EU:s odemokratiska ekonomiska och monetära institutioner. Koncentration av makt till Bryssel är, som sagt, ett sätt för kapitalet att rasera den nationella suveräniteten som med alla sina brister ändå är en nödvändig förutsättning för att den arbetande befolkningen över huvud taget skall kunna utöva politisk makt inom det kapitalistiska systemet.
För monopolkapitalets representanter står detta fullständig klart. Som en medlem i ERT sade på en företagskonferens i Tokyo 2000:
”En del av Europas historiska arv är den centraliserade nationsstaten – förstelnad, protektionistisk och med en tendens till överreglering (förmodligen av kapitalet, undertecknads anm). Det är där som själva kärnan i vårt byråkratiska problem ligger, inte i det nya Europa som vi bygger idag. Vi håller på att bryta ner detta arv genom en dubbel revolution i Europa.
För det första minskar vi statens makt och den offentliga sektorn genom privatiseringar och avregleringar. I detta får vi hjälp av kommunismens fall och utvecklingen av de nya informations- och kommunikationsteknologierna.
För det andra för vi bort många av nationalstatens befogenheter till en mera modern och internationellt inriktad struktur på europanivå. Europas förenande går fram, till hjälp för de multinationella företagen.”
Centralisering i en nationalstat är uppenbarligen inte önskvärt. Däremot är centralisering på europanivå naturligtvis en fördel. Och ”byråkratiska problem” existerar bara i nationalstaten, inte i EU.
Fascism då och nu
Enligt den rådande borgerliga mytologin är fascism ungefär lika
med antisemitism och vad som nuförtiden kallas ”främlingsfientlighet”.
Fascism betraktas bara som en ren ideologi, inte som ett faktiskt historiskt
fenomen. Man vill inte tala om att Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland och
Francos Spanien var kapitalistiska samhällen.
Fascism uppstod i en tid då det fanns allvarliga konflikter mellan olika klasser, eller klassfraktioner, t ex industrikapitalister, stora godsägare, små och mellanstora företagare och småbönder. Mussolini var den förste som övertygade kapitalisterna om att dessa kunde förenas i en någorlunda stabil politisk allians. Ty samtliga hatade och fruktade kommunismen, som de kallade för ”bolsjevism”.
Det finns inte utrymme här att beskriva fascismens historiska utveckling under 1920- och 1930-talet, men vi bör notera att det var storkapitalet som utan jämförelse fick den största utdelningen.
Låt oss titta på fascismens huvuddrag som historiskt fenomen.
Fascism då
1. Avskaffandet av borgerlig demokrati. Folket hade inte längre ens formell
rätt att påverka statens politik eller agerande. Inte heller hade
folket någon insyn i regeringens beslutsfattande process.
2. Omfattande och intensifierad integration av staten med storindustrin och finanskapitalet, ofta i form av gemensamma råd eller kommittéer som formulerade strategier och fattade de viktigaste besluten. Kapitalisterna har alltid försökte styra staten, men under fascismen var samarbetet mellan storföretagen och staten extremt institutionaliserat. När t ex en plan för storskalig militär upprustning skulle tas fram i Tyskland 1936 skrevs den av en styrelsemedlem i kemiföretaget IG Farben, då världens största industrikoncern.
3. Intensifierad expansion av monopolkapital, fortsatt koncentrering av makt och förmögenhet i händerna på en försvinnande liten minoritet.
4. Institutionaliserat och obarmhärtigt våld. Polis och militär användes mot politiska motståndare, bl a kommunister och fackföreningar.
5. Degradering och intensifierad exploatering av arbetarklassen. Ett av fascismens huvudfunktioner var att riva sönder de rättigheter som arbetarna hade vunnit under åratals av klasskamp.
Texten nedan skrevs 1936 av en välkänd amerikanska journalist. Hänvisningen till ”den fascistiska revolutionen” återspeglar den dåvarande uppfattningen att Mussolini och Hitler siktade på en sorts social revolution. Denna uppfattning levde fortfarande efter andra världskriget.
”Arbetarna har förlorat sin rätt att förhandla, deras fackföreningar har upplösts…deras löner har obarmhärtigt sänkts, framför allt har de förlorat strejkrätten. Å andra sidan har kapitalisten även om han fått uppleva vissa obekvämligheter (begränsade och tillfälliga restriktioner på kapitlets rörlighet, undertecknads anm) fått behålla sitt grundläggande privilegium, att tjäna privata profiter...Begränsningar i kapitalets rörlighet var faktiskt ett pris som kapitalisterna var villiga att betala för att få fullt skydd mot arbetarnas krav. Den fascistiska revolutionen är bakåtsträvande, i motsatts till den ryska revolutionen.” (John Gunther, Inside Europe, Harper & Bros., New York, 1936.)
6. Mysticism i form av bludder som saknar grund i den historiska verkligheten. T ex lockade fascisterna småborgerliga med löfte om att återupprätta en mytologisk och idyllisk förgången tid då det inte fanns någon bolsjevism eller konkurrens från storindustrin och alla små och medelstora företagare levde lyckliga utan att behöva bry sig om fackföreningar.
Andra mystiska element som kom fram var antisemitism i Tyskland och fanatisk anslutning till de romersk-katolska dogmerna i Spanien och till det romerska imperiets glansfulla traditioner i Italien. Det bör understrykas att Hitler beskrev judarna som bärare av den ”bolsjevistiska smittan”.
Fascism nu
1. Avskaffande av den borgerlig demokratin genom ett multinationellt system
av regler och bestämmelser som är bortom folkets påverkan och
insyn. EU, WTO, Internationella valutafonden, Världsbanken, NAFTA, Mercosur
och andra organisationer och överenskommelser är konstruerade för
att främja kapitalets politiska och ekonomiska makt.
2. Omfattande och intensifierad integration av staten med storindustrin och finanskapitalet, ofta i form av gemensamma råd eller kommittéer som formulerar strategier och fattar de viktigaste besluten. Samarbete mellan EU och ERT är bara ett exempel bland många.
Baron Janssen från Belgien som är medlem i ERT:
”EU är väldigt öppet för näringslivet. När affärsmän som jag måste ta itu med en fråga och politiska insatser behövs har vi utomordentliga EU-kommissionärer som Monti för konkurrensfrågor, Lamy för världshandel och Likanen för elektroniksektorn.”
3. Intensifierad expansion av monopolkapitalet, fortsatt koncentrering av makt
och förmögenhet i händerna på mindre än en procent
av världens befolkning.
4. Institutionaliserat och obarmhärtigt våld, d v s polis och militär
används mot politiska motståndare inom och utanför landet, t
ex i Jugoslavien och Colombia.
5. Degradering och intensifierad exploatering av arbetarklassen. Reallönerna
och arbetarklassens andel av nationalinkomsterna har fallit nästan kontinuerligt
under åtminstone 25 år. EU är inriktat på att helt bryta
ner fackets inflytande i det Nya Europa.
Fackföreningarna angrips politiskt, ekonomiskt och fysiskt över hela världen. Under många år har t ex fackföreningsledare i Latinamerika mördats utan någon protest från Washington eller Bryssel, trots att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger arbetare rätt att bilda och blir medlemmar i fackföreningar.
6. Mysticism i form av ideologiskt bludder med irrationella element utan grund i historisk verklighet. Globalisering, d v s kapitalets strävan efter global dominans, har upphöjts till en naturlag. Denna ”process” är i allas intresse och det finns i varje fall inget vi kan göra för att hejda den, enligt borgerliga medier. Vi måste helt enkelt följa med.
Mona Sahlin, april 2000: ”Vi måste sänka skatterna på kapitalet på grund av globaliseringen.”
Ett annat exempel av mysticism är den tilltagande propagandan om att den suveräna nationalstaten har överlevt sin tid. Varför och på vilka grunder vill man inte precisera.
En annan typ av mysticism som förekommer allt oftare inom Sverige och resten av EU är propaganda mot trygghet på arbetsplatsen där man blundar för obekväma siffror som visa att arbetslöshet är stor, utbredd och ökande. Redan 1992 gav ERT ut Lifelong learning (Lära för livet), där vi får veta att idén om livslång anställning är ”föråldrad”, medan ett livslångt lärande ”öppnar dörren som tillåter människor att flytta bekvämt till ett annat jobb”. Vidare bör skolorna lära ut ”entreprenörskapets värden” till ungarna och se till att producera ”ett stort antal mycket anpassningsbara individer, som kan hantera vad som helst”.
Varken den fascism som utbreder sig idag eller den som växte fram före det andra världskriget har utvecklats av skinnskallar i svarta skjortor. Nu som då är fascismen en produkt av monopolkapitalets behov av att övervinna inre motsättningar och etablera en ordning där arbetarna intar vad överklassen anser vara deras rätt plats.
Pengar är alltså inte bara bytesmedel. Pengar är som sagt ett medel för makt och kontroll och en valuta ger uttryck för vissa ekonomiska och politiska förhållanden.
Att vägra gå med i EMU skulle kanske vara det första steget i det svenska folkets revolt mot den nya fascismen.
P C