Under den senaste mandatperioden har vi fått erfara hur vården
och omsorgen drastiskt har försämrats till följd av politiken
som socialdemokraterna medstöd av vänsterpartiet har fört kommunalt,
regionalt i hela landet.
Försämringarna har drabbat mycket hårt både de vårdbehövande,
anhöriga och personal. Efter att ha varit ett land med god kvalitet inom
äldrevård och omsorg är vi nu ett u-land med sämre kvalitet
inom denna sektor än många andra europeiska länder. Vården
påtvingades s k sparpaket som i verklighet inte har sparat en enda krona
utan istället fördyrat vården, inte minst p g a den s.k. kommunakuten.
Kommunmördaren är ett lämpligare namn.
Någon akut hjälp får kommunerna inte. I stället är
kravet att kommunerna ska ha en budget i balans, samtidigt som intäkterna
från staten minskade.
Det är en naturlig konsekvens av kapitalismens vinstintresse och Sveriges
fortsatta EU-anpassning.
Regeringen försöker att få människorna att tro att man
kan spara pengar genom att minska på personal och lokaler inom äldrevård
och omsorg. Allt färre skall sköta allt fler vårdbehövande.
De vårdbehövande flyttas omkring som hösäckar mellan olika
slags boenden – som inte alls uppfyller de krav som lagstiftarna ställer.
Anhöriga är förtvivlade och belastas alltmer. De anställda
sliter mer än de orkar och springer rätt in i väggen. Nu räknas
bara pengar. Det paradoxala är att ju mer man räknar pengar desto
dyrare blir det. När man från gått målet att bevara folk
friska förstår man inte att när motsatsen sker – att människor
som fråntas alla möjligheter till ett värdigt liv och en värdig
ålderdom, så blir de alltmer vårdkrävande.
Ädelreformen som huvudsakligen skulle se till att människor inte bollades
mellan olika huvudmän, hade till följd att kommunerna inte fick full
täckning vid skatteväxlingarna för sina kostnader. Nu pågår
ett krig mellan landsting och kommuner om de sk färdigbehandlade, om vem
som skall stå för kostnaderna.
Vårt parti har hela denna tid konsekvent gått emot och protesterat
mot de s k besparingsförslag som gjorts. Vi har krävt mer personal
som kan aktivera och stimulera de vårdbehövande. Detta måste
göras i hela landet. Försök har gjorts i Södra Sverige där
en socialförvaltning förstärkte på personalsidan och sparade
många miljoner. Så man vet alltså att det fungerar. Men målet
verkar istället vara att man nedmonterar äldrevården så
hårt att det sista som återstår är privatisering –
helt i kapitalismens anda, så som det var på 30-talet. Det är
redan på god väg – taxor och avgifter inom äldrevården
höjs hela tiden så att människor till slut inte har råd
att söka hjälp.
Åtgärder som MÅSTE vidtas är följande:
Eftersom rekryteringssituationen är katastrofal behövs utbildning.
Vårdyrken måste göras så attraktiva att unga människor
åter söker sig till dessa. Detta skall i första hand ske genom
rejäla löneökningar, inte minst för att locka fler män
till yrket vilket är behövligt både ur mänsklig, mental
och fysisk synpunkt.
Arbetstidsförkortning till 6 –timmarsdag är ett måste.
Ett intensivt hälsoarbete behövs för att kunna få sjukskrivna
åter i arbete samt aktivt förebyggande mot ohälsa och arbetsskador.