Partistyrelsens verksamhetsberättelse till SKP:s 33e kongress - mot EU/EMU och statsterrorism

Partiets avgående ordförande Rolf Hagel föredrog verksamhetsberättelsen

Den verksamhetsperiod som denna 33e kongress ska värdera och dra lärdomar av, kan sammanfattas med två konstateranden:
- Å ena sidan ett överhängande hot för imperialistiskt stor krig och dramatiska försämringar på alla levnadsområden som direkt eller indirekt drabbar de flesta människor i vårt land
- Och å andra sidan det kommunistiska partiet, vi, som äger instrumenten för att förstå de samhälleliga sammanhangen, som är i stånd att utveckla ett seriöst alternativ till kapitalistisk kris och krigspolitik – men som inte haft kraft nog att på allvar påverka situationen.
Det måste bli vår uppgift på denna kongress att skapa förutsättningar för att övervinna denna motsättning.

Tydligt partiprogram
Vårt parti har under verksamhetsperioden arbetat utifrån ett program som tydligt tar avstånd från marknadskrafternas växande diktatur och imperialistisk terror. Vi har visat på lösningar för dagens problem utifrån ett socialistiskt perspektiv.
Vi försökte att ta upp de väsentliga samhällsfrågorna i debatten. Maktfrågan som är frågan om ägandet. Som ett konkret första steg krävde vi ett stopp för privatiseringarna, vilket i sin tur har en avgörande betydelse för möjligheten till demokratisk påverkan.
Kravet på privatiseringsstopp och samhälleligt ägande står i direkt konflikt med EU:s riktlinjer och fördrag och ger vårt motstånd mot EU och EMU ett konkret innehåll.
Vårt program innehåller förslag för att försvara, utveckla och förnya samhällets sociala skydd för folkflertalet. Vi påvisar möjligheter för verkliga förbättringar inom skola, vård och omsorg.
Kampen för fred spelar en central roll i vårt politiska arbete. Antiimperialistisk politik idag betyder i första hand att göra allt för att förhindra kriget mot Irak och andra aggressioner som USA med sina bundsförvanter planerar för att säkra sitt världsherravälde. Dessa krig handlar om olja och makten över Mellersta Östern och är viktiga steg för att befästa imperialismens globala världsordning politiskt, ekonomiskt och militärt. Att förhindra dessa krig skulle innebära en viktig seger för världens progressiva krafter.
Vi protesterar mot den svenska regeringens stöd för Natokriget i Jugoslavien, Afghanistan, Irak och andra länder som idag hotas, t ex Demokratiska Folkrepubliken Korea och Kuba.
Vi säger nej till en europeisk armé därför att dess syfte är att med militära interventioner blanda sig i andra länders angelägenheter. Det strider mot folkrätten och omöjliggör social rättvisa och utveckling.
Strid och protest på bred front krävs mot den skamliga utrikespolitiken som Sverige numera bedriver. Regeringen har under de senaste åren radikalt lagt om kursen i FN och hjälper till att världsorganisationen, som skapats efter 2:a världskriget för att säkra freden, nu missbruks för militära interventioner. Sverige deltar direkt och indirekt i imperialistiska krig och har öppet anammat politiken att med militärt våld lösa politiska problem i stormakternas intresse.
Av den svenska regeringen kräver vi en suverän och självständig säkerhets- och fredspolitik istället för underordning under EU och USA:s aggressionskrig.

Progressiva reformer är steg på väg till socialismen
Vårt program bygger på vår övertygelse att det kapitalistiska samhällssystemet måste övervinnas och ersättas med socialism, men det innehåller också många steg som vi måste gå innan vi står på tröskel till socialismen.
Det är steg som syftar till progressiva reformer inom det bestående systemets ramar, men där varje krav samtidigt betyder en direkt konfrontation med grundlinjerna för upprätthållandet av kapitalismen. Varje arbetsplats vi lyckas att försvara, varje lönehöjning och varje social förbättring är en del av klasskampen.
För närvarande upplever vi följderna av den djupa krisen som drabbat hela världsekonomin. Avgörande för dess förlopp är framför allt utvecklingen i USA. Denna kris kan redan jämföras med den ekonomiska världskrisen 1929. En lång period av stagnation och tillbakagång förestår och följderna av denna kris kan knappast överskådas i dag. Det är en utmaning för oss kommunister i samverkan med andra demokratiska krafter att ge svar på frågan hur vi ska kunna stoppa den pågående förintelsen av arbetsplatser och sociala nedskärningar.
De ekonomiskt starkaste kapitalgrupperna utnyttjar krisen till att hänsynslöst forma de politiska, ekonomiska och sociala förhållandena enligt sina vinstintressen. Följderna känner vi bara allt för väl, Ericssons massavskedanden av anställda är ett talande exempel.

Den antiimperialistiska rörelsen växer
Vi kommunister står inte ensamma med frågan hur denna trend kan stoppas och vändas. På olika sätt tas den upp av globaliseringskritiska, delvis antiimperialistiska eller antikapitalistiska rörelser och grupper, fast sällan eller aldrig med den konsekvens och helhetssyn som vi. Våra åsikter och alternativ går i takt med folkflertalets krav på social trygghet, arbete och fred och utveckling.
Men trots detta har vi under den senaste kongressperioden inte lyckats att växa i den omfattning som situationen kräver. Vi måste undersöka orsakerna för att hittar nya vägar till framgång.
Vid förra kongressen i maj 1998 konstaterade vi att klassmotsättningarna har skärpts, arbetslösheten och den sociala utslagningen ökat. Denna trend har fortsatt. Klyftan mellan fattiga och rika blir bara större och större vilket får konsekvenser som drabbar var och en direkt eller indirekt, i skolan, vården, omsorgen, i boendet, genom ökande kriminalitet och på andra områden. Även klyftan mellan de fattiga och de rika länderna i världen ökar i snabb takt, och resultatet upplever vi i form av krig, nya spänningshärdar och flyktingvågor.
Det kapitalistiska systemets inneboende motsättningar påminns vi om varje dag. Rapporterna duggar tät om hur livet blir allt hårdare för dem som redan haft det svårt och – å andra sidan – hur de som seglar runt i en gräddfil bara förser sig med förmåner som aldrig förr.
Vi möter nästan varje dag uppgifter om fantasilöner och pensioner i miljonklassen, och nu handlar det inte längre bara om direktörerna i näringslivet utan också om topparna inom samhällslivet och politiker i det s k ”socialistiska blocket”.
Deras maktmissbruk har skapat ett djupt misstroende mot politiken över huvud taget, ett misstroende som indirekt även vårt parti drabbas av. När socialdemokratiska ministrar, fackliga ledare eller vänsterpolitiker säger det ena och gör det andra, då solkar de ner arbetarrörelsen och begreppet ”socialistiskt” på ett sätt som också försvårar vårt arbete.
Men problemet är mycket mer omfattande och handlar inte i första hand om omoraliska politiker utan om alla etablerade partiernas accepterande av det kapitalistiska samhällskonceptet. Detta gäller dessvärre också för vänsterpartiet.

I år avstod mer än var femte röstberättigade från att gå till valurnorna. En förklaring är att de etablerade partiernas likriktade politik i de flesta väsentliga frågorna, en annan orsak är den växande känslan av att våra politiker ändå får allt mindre makt eftersom Bryssel övertar område efter område.

Socialdemokratin arbetar aktivt för Europas Förenta Stater
I den målmedvetna strävan att skapa Europas Förenta Stater är den svenska socialdemokratin en aktiv aktör. Allt fler ledande socialdemokrater skickas fram med debattartiklar som ska bereda vägen. Där krävs en gemensam EU-militär för ”balansera USA” som man säger för att blidka svenska folket. Eller man drar en lans för ett lagstiftande EU-parlament, en gemensam president osv osv. Ännu en gång – som inför folkomröstningen 1995 – försöker man framställa EU som ett freds- och stabilitetsprojekt. I samband med utvidgningen österut talar man om solidaritet och ett ”återförenat Europa” när men egentligen menar att ta makten över nya marknader, råvaror och billig arbetskraft. Men inte minst utvidgningen blottlägger också den kris som EU befinner sig i. Maktkampen inom unionen skärps. Allt fler länder hamnar i öppen kollision med EU:s s k stabilitetspakt. I allt fler länder visar sig att EU är en hämsko för den ekonomiska utvecklingen.
I den officiella valdebatten undvek de stora partierna att diskutera EMU. Varför frågan inte togs upp är lätt att genomskåda: Socialdemokraterna vet att det råder ett djupt missnöje bland de egna medlemmarna och bland väljarna med regeringens EU-politik.
Halva folket är fortfarande mot EMU, därför ville man inte riskera röster med ett tydligt ställningstagande. Men bara en månad efter valet deklarerar SAP öppet man nu med alla kraft vill arbeta för Sveriges EMU-inträde.
Folkomröstningen ska äga rum nästa år, förmodligen på hösten. Det kommer att bli en central uppgift för vårt parti att tillsammans med folkrörelsen mot EMU arbeta för att rungande ”Nej” både av ekonomiskt och demokratiskt intresse.
I frågan om EU och växande överstatlighet bryts i dag varje konkret levnadsproblem, rättsstatlighet som jordbrukspolitik, freds- och säkerhetspolitik som flyktingpolitik, säkringen av arbetsplatser som budget- och skattepolitik. Vårt nej till EU är ett nej till marknadens totala dominans över demokratiska möjligheter att påverka den nationella och internationella utvecklingen. Därför är vår principiella Nej till EU idag lika aktuellt som innan Sverige blev EU-medlem.
Tyvärr följer med EU:s intrång och globaliseringens framväxt för många människor en känsla av total maktlöshet, uppgivenhet och passivitet. Väljarna upplever dag för dag hur EU-rätt slår ut Riksdagens roll, hur svårt det är att få gehör för mindre länders krav i Bryssel och hur svårt för att inte säga omöjligt det är att få insyn i EU:s maktapparat. En logisk följd blir att människornas intresse för och förtroende till de demokratiska institutionerna minskar.
Här ligger också en av orsakerna till vårt partis problem att nå ut. En slutsats kan vara att våra krav och aktioner måste mer än hittills vara mycket konkreta. De måste handla om enskilda sakfrågor som människor känner igen. Om parollerna blir för allmänna och målen vi sätter upp alltför långt borta i framtiden och alltför omfattande, kommer vi att ha det svårt att mobilisera människorna till kamp.

Främlingsfientlighet följer med politikerföraktet
Det är en lärdom som de mest reaktionära krafterna har dragit i många länder, när de framställer flyktingar och invandrarna som syndabockar för alla problem i dagens samhälle. Framväxten av Sverigesdemokrater och Nationaldemokrater är en allvarlig följd av politikerföraktet.
När de etablerade partierna sviker sina väljare får reaktionära krafter chansen att samla missnöjda och besvikna väljare kring sina djupt odemokratiska mål.
Att Sverigedemokraterna fick över 26 000 röster och Nationaldemokraterna ca 4 000 i detta val visar att Sverige inte skiljer sig från Danmark, Österrike och alla de andra länderna där nazister breder ut sig.
Vi har samma kapitalistiska system med likadana orättvisor, likadana politiker som, när det passar, sätter på sig etiketten ”socialistiskt block” och som går storföretagens ärenden i stället för väljarnas. Det är grogrunden för de fascistiska krafterna, i Sverige likväl som Danmark, Tyskland, Norge eller Österrike. Det är inte svårt att hitta tydliga historiska paralleller till 1920- och 30-talen i Tyskland och Italien.
Om man därtill lägger att valets vinnare, Folkpartiet, seglade upp genom att fiska i det grumliga vatten som skapats kring flykting- och invandringspolitik, och på det viset lockade över ca 8 procent av moderaternas väljare, framstår extremhö-gerns framgångar än mer alarmerande.
Problemet är inte bara de högerextre-mistiska i sig, deras öppna väljarstöd kan kanske hålla sig inom vissa gränser. Men det verkliga problemet är att dessa partier agerar spjutspets för mer demokratiskt anstrukna partier – som nu folkpartiet – som tar upp ultrahögerns åsikter i något mildare skepnad och gör dem till sina.
Kampen mot rasism och fascism, för internationell solidaritet har alltid varit ett mycket viktigt arbetsfält för vårt parti, och är det fortfarande i relation till vår kraft. Det är viktigt att vi engagera oss i denna kamp utifrån klassmässiga perspektiv.
Det är på tiden att det demokratiska Sverige tar en öppen debatt om de problem som den imperialistiska globaliseringen skapar –t ex växande flyktingströmmar där människor av olika anledningar lämnar sina hemländer för att möta nya och växande problem i de nya länderna dit de kommer. En annan anledning är bombterror och krig som USA bedriver med mer eller mindre framtvingat stöd av västvärldens regeringar, inte minst den svenska. Perssonregeringen hejade på bombkriget mot Jugoslavien, och en av krigets många ohyggliga följder är hundratusentals jugoslaver som drivits på flykt. En del omedelbart under bombterrorn, många andra nu för att undgå misären som skapats. En del av dem lever i dag i Sverige, som flyktingar, ofta under besvärliga och ovärdiga förhållanden.
Hur många afghaner har drivits på flykt genom USA:s bomber! De har i regel inte nått den rika världen, utan lever eländigt och skyddslösa i Pakistan och andra fattiga länder i regionen.
Hur många hundratusen människor kommer att drivas från sina hem om Bushadministrationen lyckas att starta överfallet mot Irak?
Det internationella kapitalet och även vår regering har satsat hårt för att bryta ner Sovjetunionen och de andra f d socialistiska länderna. De har lyckats att vända upp och ner på fungerande samhällen.
Miljontals människor har slungats ut i misär. Några av dem hamnar som brottslingar i vårt land och frammanar med kriminella handlingar främlingsfientlighet. Svaret som EU ger är högre murar och hårdare kontroller vid gränserna. Men det är svar som vi inte kan acceptera eftersom de inte löser problemet. Så länge vi inte kan hindra det internationella kapitalet att terrorisera och utsuga de mindre utvecklade länderna kommer människor att fly för att överleva någon annanstans i världen, och ingen aldrig så hård gränsbevakning kommer att kunna stoppa dem.
De stora strömmar av flyktingar och invandrare som rör sig i världen är ett allvarligt problem, framför allt för de människor som drivs på flykt, men även för mottagarländerna. Vårt parti måste visa på orsakerna och sammanhangen. Bara så kan tolerans och ömsesidig förståelse skapas, samtidigt som vi säger nej till fri arbetskraftsinvandring, vilken näringslivet och numera även ledande socialdemokrater kräver för att ytterligare kunna pressa lönerna och arbetsvillkoren för de svenska arbetarna.

Kapitalet känner inga moraliska betänkligheter
Kapitalet är internationellt och har inga moraliska betänkligheter när det gäller att komma åt råvaror eller utnyttja billig arbetskraft och en reserv av arbetslösa som tjänar som lönenedpressare. Mot det måste vi sätta de arbetandes solidaritet och gemensamma kamp.
Det är både möjligt och nödvändigt att med politiska medel tvinga fram en annan politik.. Men de senaste årens utveckling har definitivt inte inneburit steg åt det hållet.
Socialdemokraterna fortsätter bakom löften om reformer att marknadsanpassa vårt land. De åberopar sina arbetarrörelsetraditioner för att locka väljare och säljer samtidigt ut grundläggande värderingar som skulle gynna de arbetande.
Privatiseringen fortsätter. I den lagda budgeten finns ca 30 miljarder som statskassan ska få in genom försäljning av statliga företag.
Det finns i folkdjupet ett starkt missnöje med att viktiga samhällsfunktioner såsom sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer, tele, el, post, skola mm. avreglerats och gjorts till kapitalets spelplan. Men i dessa för livet avgörande frågor agerar inget riksdagsparti i folkets intresse.

S och v bland privatiserarna
På alla de platser som (s) och (v) haft majoritet har de under den gångna valperioden varit lika goda privatiserare som borgarna. LO-tidningen gjorde före valet en undersökning som bekräftar att (s) och (v) sålt ut samhällsägda verksamheter eller lagt ut samhällelig service på entreprenad. Skillnaden till de borgerliga partierna är, enligt LO-tidningen, att det borgerliga blocket privatiserar av ideologiska skäl, medan (s) och (v) gör det av ekonomiska.
Med denna verklighet i bakgrunden vare sig kan eller vill den s k vänsterblocket lyfta fram privatiseringsvågen som ett problem, än mindre ställa sig i vägen för den.

Valets huvudfråga blev ett för eller emot skattesänkningar. Bo Lundgren ville sänka skatterna, och väljarna förstod att det skulle få mycket allvarliga konsekvenser för den redan hårt kringskurna välfärden.
Då blev det för det s.k. socialistiska blocket en enkel match att argumentera emot: Inga skattesänkningar så länge vi inte klara vården, skolan …. – alla kan idag Perssons mantra utantill. Och visst är det rätt att låta bli och sänka skatterna när pengarna inte räcker till för de nödvändiga utgifterna.
Men i praktiken handlar socialdemokraternas budskap inte bara om ett nej till skattesänkningar utan om ett ja till höjda skatter. På många håll i landet håller (s) och (v) på att höja skatterna för att klara en del av sina sociala åtaganden. I ett land, där redan mer än 50 procent av BNP går till skatter vittnar det om att socialdemokratin och vänsterpartier är nollställt när det gäller att lösa statens och kommunernas växande budgetproblem, därför att de inte vågar angripa ägarfrågan. Med allt högre skatter på de arbetandes löner kan man på sikt inte kompensera att landets naturrikedomar och industriella produktion tillfaller det privata kapitalet.
Den tekniska utvecklingen, där Sverige internationellt ligger långt framme, betyder under nuvarande ägarförhållanden att allt fler människor stöts ut från arbetslivet och ersätts av datorer och robotar, vilket i sin tur minskar inkomsterna till stat och kommuner.
Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen möjliggör en enorm ökning av arbetsproduktiviteten, men under kapitalistiska ägarförhållanden vänds denna utveckling i många hänseenden snarare till ett ok än till en fördel, eftersom vinsterna inte används för att höja hela folkets välstånd. I stället pressas de arbetande till sitt yttersta, så att sjukfrånvaron har blivit ett förstarangsproblem i det moderna Sverige. En annan effekt är att hela produktionsanläggningar med tusentals arbetsplatser läggs ner eller flyttas runt i världen när det för aktieägarna kan ge en högre avkastning. Socialdemokratin, LO och Vp beklagar denna ordning, men ser den som ofrånkomlig.
Men för en socialist borde det vara självklart att peka på att staten både kan och måste behålla och utvidga sektorn av samhällsägda och inkomstgivande verksamheter om den allmänna välfärden ska öka. Att hävda behovet av höga skatter, till största delen på de arbetandes bekostnad, och med dessa göda privata vinster leder till inget annat än en nedåtgående välfärdsspiral.

Ägandet är kärnfrågan
Frågan om ägandet och den makt ägandet ger är den fråga som måste skilja på det borgerliga blocket och de krafter som vill kalla sig för socialister. Men socialdemokratin har anammat det kapitalistiska konceptet att välstånd för folket endast kan finansieras efter att det privata näringslivet har fått ut de vinster man kräver.
Man vill inte täcka statens och kommunernas utgifter med högre vinst- och produktionsbeskattning utan med nya pålagor på konsumenterna, alltså folket. En sådan omfördelning säger vi nej till och hänvisar till SKP:s förslag om beskattning av produktionen.
För vänsterpartiets del handlar svajandet i ägarfrågan mindre om en klar ideologisk svängning åt höger, utan mest om feghet och en övervärdering av parlamentarismen och en underskattning av oppositionsrollen. Vänsterpartiet deklarerade som valets främsta mål att förhindra en borgerlig regering. Det lyckades och det firade Gudrun Schyman som en stor seger, trots att partiet förlorade ca en tredjedel av sina väljare.
Problemet är att vänsterpartiet inte konsekvent efterlyser politiska svar utan främst vill in i regeringen. Därför vågar man varken tydligt ifrågasätta socialdemokraternas politik eller med kraft mobilisera den utomparlamentariska rörelsen. Men just denna är avgörande för att sätta kraft bakom progressiva krav. Vp vill både för socialdemokratin och etablissemanget framstå som rumsrena, och å andra sidan presentera sig som ledande kraft bland den stora skaran av olika vänsterkrafter som ifrågasätter dagens samhälle. Men det är en politisk hållning som aldrig kan fungera i längden. Det är ett svek mot alla som vill se vänsterpartiet som ett verkligt alternativ till dagens imperialistiska samhälle.

Utomparlamentarisk opposition ett måste för vänsterkrafter
Diskussionen om vänsterpartiernas roll i det parlamentariska systemet förs i många länder. Allt för ofta binder partier som Sveriges vp upp sig som lydiga stödpartier bakom socialdemokraterna för att inte riskera sin parlamentariska bas och förlorar härmed på sikt folkets stöd eftersom de sviker sina väljare.
Det vore bättre för dem och för den politiska utvecklingen om de åtog sig rollen som konsekvent parlamentarisk opposition, vilken i sin tur endast blir meningsfull om den kopplas ihop med den utomparlamentariska oppositionen.

Tunga representanter för näringslivet visade i valrörelsen att de föredrog en socialdemokratisk regering – även med stödpartierna vp och mp - före en borgerlig: Några kraftigare angrepp mot kapitalet står inte att befara, och man har man nytta av att en (s) + (v)-regering bakbinder den fackliga rörelsen.
Nedskärningar inom den offentliga sektorn, utflyttning av arbetsplatser och åtföljande arbetslöshet leder till ökad stress och rekordmånga långtidssjukskrivningar. På många arbetsplatser såväl inom den offentliga sektorn som den privata utnyttjar arbetsköpare de anställdas rädsla till att urholka de regler som tillkämpats för arbetslivet som arbetstider, övertidsersättningar , arbetsmiljö och inflytandefrågor.
Den socialdemokratiska regeringen har deklarerat att arbetslösheten är en prioriterad uppgift. Arbetslösheten skulle halveras och man påstår att målet är uppnått. Hur det har åstadkommits har många fått känna på: med utplacering i aktivitetsgrupper och praktikjobb med starkt reducerade löner.
Vi möter i vårt samhälle en rask marsch högerut. Samhälleliga institutioner som skapats under generationer därför att privata ägare inte var i stånd att tillgodose folkets behov, återprivatiseras och försämras. De utlovade prissänkningarna, som ökad konkurrens påstås innebära, visar sig bli prisökningar, vilket är lätt att förstå när de blir en fri marknad för profitintressen. Samhällets grundläggande infrastruktur rycks loss från behov och underställs lönsamhetskrav utan helhetssyn.
Den fackliga rörelsen har mer än någonsin tidigare agerat som socialdemokratins förlängda arm. Fackliga ledare verkar mer bekymra sig för att hålla lönerna nere och anpassa arbetsrätten till bolagsdirektörernas krav än att mobilisera sina medlemmar till strid för sina intressen.
Fackliga ledare, inte minst inom LO, har anammat borgarnas ideologi: att det är arbetarnas lönekrav som skapar inflation och därmed är de skadliga och förbjudna inom EU. Sanningen är omvänd – arbetarna måste kämpa för högre löner för att hålla och förbättra sin levnadsstandard. Det är kapitalets vinstkrav som skapar inflation.
Att aktivera den fackiga rörelsen till klassmässiga värderingar och aktiviteter är ingen lätt uppgift, men den är ofrånkomlig. Vi kommunister har under denna verksamhetsperiod inte lyckats att stärka våra fackliga positioner och leva upp till SKP:s tradition så som pådrivare av den fackliga rörelsen.
Dagens svårigheter ligger naturligtvis i partiets ålderssammansättning. Vi kan i detta avseende skönja en liten förbättring, partiet har under den gångna kongressperioden blivit lite intressantare för unga människor. Men tyvärr finns det också en tendens bland unga människor att förhålla sig passiva till facket. De upplever facket med sin orubbliga lojalitet till den socialdemokratiska regeringen snarare som en bromskloss än som organisatör och pådrivare. Här kan så småningom det nystartade SKU som nu håller på att växa fram bli en viktig faktor att vinna ungdomar till kamp.

Återför facket till klasskamp
Att återföra facket till den kamporganisation som den skapats till är en uppgift där kommunisterna måste spela en aktiv roll. Uppgiften är svår, men det finns inga vägar förbi. Endast aktivitet inom den fackliga rörelsen leder till resultat. Byråkrati och klassamarbete måste bekämpas genom medlemsaktivitet.
Statistiken visar att den fackliga organisationsgraden i de flesta länder i Europa sjunker, både Tyskland och Frankrike t. ex under 30 procentstrecket. Också i Sverige minskar den fackliga anslutningen, även om den med ca 80 procent fortfarande är hög i internationell jämförelse.
Vid sidan om facket och de etablerade partierna uppstår dessutom olika nya proteströrelser, framför allt med den unga generationen. Men varken dessa nya globaliseringskritiska rörelser, eller etablerade vänsterpartier eller kommunister har sedan de socialistiska ländernas fall i Europa lyckats att uppnå verkliga genombrott i politiken.
Det finns glädjande framsteg, där kommunister på senare år flyttat fram sina positioner. Främst gäller detta tidigare socialistiska länder där allt fler människor upptäcker att de gyllene löften från Väst inte har infriats. Men som global rörelse har vi ännu inte lyckats att utveckla effektivt motstånd mot imperialismen.
Man kan kanske säga att det finns ett strategiskt problem, och det är att alla enskilda samhällsproblem är inbäddade i kapitalismens globalisering.
Arbetarklassens kamp har alltid haft en internationell dimension – det Kommunistiska Manifestets huvudparoll ”Proletärer i alla länder, förena er!” har inte kommit till av en slump. Men aldrig förr har den internationella aspekten haft en sådan omfattning och betydelse som idag. Aldrig förr har den internationella kapitalkoncentrationen och enskilda koncerngruppers makt över länder och regioner varit så stark som nu. Det innebär att effektiva politiska alternativ i dag inte kan formuleras utan internationella perspektiv. Därmed blir det så mycket svårare att åstadkomma grundläggande förändringar. Kampen handlar ofta inte om en enskild kapitalist, inte ens om politiken i ett enskilt land, utan om att hela finansmarknaders och transnationella storföretags makt måste inskränkas. Därför är det internationella samarbetet av de sociala rörelserna, av vänsterkrafterna och framför allt kommunisterna ofrånkomlig.

Kampen måste föras konkret, hemma och internationellt
Å andra sida, och det är inte mindre viktigt, måste kampen föras i varje land, konkret, för att tvinga igenom folkets krav mot den egna regeringen och kapitalet i det egna landet. Strejkaktioner och demonstrationer i andra länder kan uppmuntra, kan ge impulser, men de kan inte göra jobbet för oss. Men vår insats på det internationella planet blir starkare i takt med vår styrka på hemmaplan. Och omvänt får framgångarna i vårt eget land styrka av den internationella kampen.
Det finns från många håll i den kommunistiska rörelsen ansträngningar för att bygga vår gemensamma front starkare. Alla dessa ansträngningar har vårt fulla stöd. Tyvärr har vår kaderbrist och vår ekonomiska svaghet inneburit att vi under den gångna kongressperioden bara i väldig liten utsträckning deltagit i internationella möten.
Där vi deltagit i demonstrationer och möten med internationell prägel har det varit stimulerande och nyttigt för vår verksamhet som t ex i massdemonstrationerna mot Världsbanken i Prag. Varje av dessa händelser ger oss nya kontakter utåt och stärker vår förankring i breda folkrörelser.
En speciell roll i detta sammanhang spelade vårt aktiva deltagande i protesterna under EU-ministermöten i Stockholm och Malmö och alldeles speciellt inför och under EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001. Genom mycket aktivt arbete lyckades vi att bli en uppskattad samarbetspartner för andra grupper och partier i Nej till EU- och fredsrörelsen. Detta arbete har vi vidareutvecklat inom koalitioner mot krig. En viktig slutsats för vårt fortsatta arbete borde vara att gå vidare på den inslagna vägen. Genom samarbete på bred bas med andra vänsterkrafter utan att för den delen ge upp vår egen politik kan vi komma i kontakt med politiskt intresserade som vi på sikt genom vår konsekventa politik kan vinna för vårt parti.
Frågan om allianspolitik har alltid varit ett diskussionsämne i det kommunistiska partiet. Allianspolitik och samarbete med andra grupper och partier är inte lätt, men ett måste. Ensam är inte stark.
Och den egna positionen i en bred koalition beror inte minst på den egna styrkan.
I dagens situation är en av kommunisternas viktigaste uppgifter att bidra till att förhindra kriget mot Irak och andra krig som USA:s reaktionära krafter planerar för att befästa sitt världsherravälde. Den våg av våld som de imperialistiska makterna med USA i spetsen utlöst i Mellersta Östern och andra delar av världen genom sin terrorpolitik har skapat instabilitet och krig på många håll.

Förhindra imperialismens krig - vår centrala uppgift
Att skapa en bred antikrigsrörelse skulle betydligt stärka krafterna som reser sig mot den rådande aggressiva världsordningen. Detta kräver bredast möjliga allianser utifrån en enda gemensam nämnare: att förhindra krig. Vi kommer att möta många olika politiska strömningar i denna kamp, även antikommunister. Debatten med dem ska och måste vi föra, i många sammanhang. Men när det gäller samarbete i olika allianser för fred är det klokt att koncentrera sig på en sakfråga, nämligen vårt gemensamma nej till imperialistiska krig.
Det är en erfarenhet redan från Stockholmsappellen mot svenska atomvapen på 1950-talet, där initiativet utgick från oss kommunister, men rörelsen slutligen blev så bred, att socialdemokraterna senare åtog sig äran av framgången. Visst skulle vi uppskatta om fler människor förstod vårt partis roll i denna rörelse. Men det viktigaste var och är ju ändå sakfrågan – att vi lyckades att förhindra svenska kärnvapen. Samma erfarenhet finns från Vietnamrörelsen som på bred bas blev mycket framgångsrik i vårt land – så framgångsrik att slutligen t o m antikommunisten Palme såg nytta i att ställa sig i främste ledet.
Arbetet i freds- och solidaritetsrörelsen – t ex i försvaret av det palestinska folkets rättigheter - ger oss samtidigt värdefulla kontakter utanför partiet och på sikt även nya medlemmar. Det har vi senast upplevt när vi konsekvent försvarade folkrätten för Jugoslaviens folk och både före, under och efter USAs och EUs bombanfall mot Jugoslavien

Många och stora uppgifter ligger framför oss
Vi är medvetna om att våra krafter för närvarande är begränsade. Sedan 1989 har partiet tappat mycket kader och tyvärr också organisationer. Det ställer krav på både organisatorisk upprustning, studieverksamheten och utvecklingen av den kollektiva ledningen för att vi ska leva upp till våra egna anspråk på ett kommunistiskt parti och framför allt samhällets behov av ett konsekvent socialistiskt alternativ.
Vårt parti kommer att vara så stark som var och en av oss gör det till. Vi har ett bra program som uppskattas av många människor som kommer i kontakt med oss. Låt oss gemensamt se till att det i den kommande kongressperioden blir betydligt fler som upplever SKP som en trovärdig bärare av socialistiska framtidsvisioner och en handlingskraftig organisatör i kampen för bättre levnadsvillkor.